Bonuspappor??

Hej, puh säger jag bara, jag har två bonusbarn och ett gemensamt. Det minsta är tre och de äldre 12 och 14. Innan vi hade ett gemensamt barn var det inga särskilda problem, gnäll och bråk och sånt, men det höll sig alltid på en viss nivå. Nu är det annorlunda, det verkar som om jag blivit utsedd att vara det ständiga motståndet. Allt det jag säger och ibland strider för, är i uppfostrande syfte. Jag har inga andra syften med mitt varande i familjen än att vi skall ha det bra. Men barnen tror sig oftast kunna mer än de verkligen kan. Detta skapar konflikter och i dessa konflikter ställer sig min fru på deras sida, återigen som om jag hotade deras existens. Det är annorlunda med mitt eget barn för även om jag där kan gräla med honom så finns det aldrig tvekan om vår relation. Detta finns däremot ständigt i mitt förhållande till hennes barn. Min fru skryter om att hon har en bra relation till dem och att jag inte har det, men jag undrar vad som förväntas av oss styvförälder när villkoren för relationen är redan givna i det blodsbandet som hon gör anspråk på som av högre rang än min vänskapliga.

I just detta ögonblick tycker jag att det bara är triss med att vara extrapappa, när jag inte ens får beklaga mig om min trötthet i relationen, utan att jag ställs utanför som om jag också menade hela vår gemensamma existens. Det hotar just nu mitt varande tillsammans med mitt eget barn eftersom en skilsmässa skulle drabba honom direkt. Killarna visar inte heller något intresse i vem jag är och vad jag gör, för dem är jag bara någon även om de ibland kan få ur sig att de har det bra i vår familj. Problemet är att jag inte har det när jag försöker föreställa mig att en familj är ett gemenskap, kanske drömmer jag om en sådan familj och därav mitt problem.