Bonuspappor??

JAg provade på livet som bonuspappa, för 5 år sedan, och det var ingen höjdare, men det var inte heller ett helvete :D

Problemet var egentligen att bonusbarnen inte kom i första hand för mig.
För en förälder kommer barnen i förstahand och på det sättet uppstod det konflikter.

Nu efter flera år har jag ett eget barn med en annan kvinna (som också är min fru), och vårt barn kommer i första hand. Jag tror det är svårt för en bonus förälder att sätta ett annat barn över allt annat, som man u gör med sina egna barn.

Ja det uppstår konflikter iom att mamman dätter barnet först, det är klar så skulle jag med gjort. Men det är svårt att släppa taget och låta nån annan få uppfostra ens barn. Jag tycker det är jobbigt när man har ett gemensamt barn och en bonusbarn för att ge dom lka mycket kärlek. Man får ett speciellt band till sitt egna men man älskar båda lika mycket och ställer upp på samma sätt för bonusbarnet som för sitt eget men det känns ändå anorlunda. Kan inte beskriva det med ord. Man vill ju båda väl och blr såklart arg, ledsen, glad och allt det dära men något fattas. Kanske bara är jag som är sån?

Jag tycker inte det är det lättaste men det går väl tycker jag. Nu har vi två gemensamma med som är små.. Dessa tar jag alltid med mig om jag skall iväg. Jag har slutat fråga de större då de aldrig följer med av olika anledningar, kan vara av ointresse eller annat. Annars funkar det väl tycker jag i alla fall.

Pappa med 3 skrev 2009-07-09 19:09:52 följande:

Lever i en familj med tre egna och två bonus barn. Kan vara ett grymt liv i bland. Till saken hör att bonus barnen ser väll upp till mig och tycker väldigt mycket om mig. Så det har väll varit tacksamt för mig ändå. Största problemet har väll varit för mig att ta dem till sig.

Resan är lång ibland till att få det bra. De handlar också om att ge och ta. Respekt för varanndra och att vilja ge.

Problem att försöka hålla borta är "vi och dem" saker bråken, hur man placerar dem vi bordet mm.

Är bonuspappa. Vad kan jag säga? För mig suger det rejält då min styvson visat tydligt att han inte är ett dugg intresserad av att umgås med mig eller ens vilja ha en normal relation.

Nämde jag att vi bott under samma tak i drygt 8 år?

Men jag vet att för andra har det funkat betydligt bättre. Antar att det hänger på hur barnen accepterar dig som vuxen/förälder....

Hej, puh säger jag bara, jag har två bonusbarn och ett gemensamt. Det minsta är tre och de äldre 12 och 14. Innan vi hade ett gemensamt barn var det inga särskilda problem, gnäll och bråk och sånt, men det höll sig alltid på en viss nivå. Nu är det annorlunda, det verkar som om jag blivit utsedd att vara det ständiga motståndet. Allt det jag säger och ibland strider för, är i uppfostrande syfte. Jag har inga andra syften med mitt varande i familjen än att vi skall ha det bra. Men barnen tror sig oftast kunna mer än de verkligen kan. Detta skapar konflikter och i dessa konflikter ställer sig min fru på deras sida, återigen som om jag hotade deras existens. Det är annorlunda med mitt eget barn för även om jag där kan gräla med honom så finns det aldrig tvekan om vår relation. Detta finns däremot ständigt i mitt förhållande till hennes barn. Min fru skryter om att hon har en bra relation till dem och att jag inte har det, men jag undrar vad som förväntas av oss styvförälder när villkoren för relationen är redan givna i det blodsbandet som hon gör anspråk på som av högre rang än min vänskapliga.

I just detta ögonblick tycker jag att det bara är triss med att vara extrapappa, när jag inte ens får beklaga mig om min trötthet i relationen, utan att jag ställs utanför som om jag också menade hela vår gemensamma existens. Det hotar just nu mitt varande tillsammans med mitt eget barn eftersom en skilsmässa skulle drabba honom direkt. Killarna visar inte heller något intresse i vem jag är och vad jag gör, för dem är jag bara någon även om de ibland kan få ur sig att de har det bra i vår familj. Problemet är att jag inte har det när jag försöker föreställa mig att en familj är ett gemenskap, kanske drömmer jag om en sådan familj och därav mitt problem.

Jag är bonus pappa till en grabb på 1.5 år. Har vart med sedan han var 6 månader. Funkar rätt bra faktiskt. Det som gör mig lite rädd är hur jag kommer ställa mig när jag får en egen unge. Kommer jag älska dem båda lika mycket? Kommer jag behandla dem lika? för det är ju något man absolut vill. Och hur blir det när de blir större? Kommer bonus grabben vilja bo hos sin riktiga pappa istället för hos oss? Frågorna är många, men det är väl igentligen bara vänta och se. Men just nu känns allt skit bra. Min sambo och jag diskuterar mycket om hur vi ska göra i olika situationer och hon låter mig va väldigt mycket delaktig i hur vi ska uppfostra honom. SÅ man känner sig faktiskt mer som hans riktiga pappa än en bonuspappa.

jag har två styvsöner .
jag kom in i familjen när dom va 10 och 12år. det har funkat bra från start,
vist har det varit bråk o tjafs men det är det med alla i tonåren. idag är dom 17 och 18år och det funkar fortfarande bra, jag ser inte vad som är så svårt. dom är ju faktist barn och dom växer på en om inte annat.
nä jag tror att det blir vad den vuxna gör det till. man kan inte säga "barnen gillar inte mig" det är ditt jobb att försöka se till.. ska man komma in i en annan familj så får man ju va beredd att jobba lite för det. :)

i det stora hela så skullejag vilja säga att det rätt bra att va bonus pappa. min fru är gravid med vårat gemensamma barn men jag tror inte att jag komer göra nån större skilnad på dom eftersom dom känns ju som ens egna efter några år..

-> Herr Hagelin

läs inlägg nr 17 i dnan tråd så förstår du att det inte har nåt att göra med att han är tonåring.

www.familjeliv.se/Forum-4-118/m46039328.html