Jag är stämd på verkställighet

Som en pappa som har fått brottas med en mor som umgängessaboterat på ett ännu värre sätt än du så kan jag säga såhär:

Ni beter er båda två som idioter. Han har i sak fel. Det är han som ska lämna tillbaka, men du begår ett långt värre fel när du vägrar att lämna ut barnet för barnet, och jag ska förklara varför, även om jag misstänker att du inte kommer att (vilja) fatta:

Barnet har rättigheter, som ska uppfyllas av föräldrarna gemensamt. En absolut grundläggande rättighet är rätten att få träffa båda sina föräldrar. De rättigheterna är inte något man kan välja att avstå från att uppfylla, bara för att man inte har lust.

När pappan inte skjutsar tillbaka barnet så kränker han möjligtvis din rätt att slippa praktiskt besvär, eller din rätt att slippa kostnader, men han kränker INTE barnets rättighet.

Det gör däremot du. Du kränker barnets grundläggande rättigheter, och du gör det för att du inte kan komma överens om praktiska saker.

Det är ynkligt svagt av båda er föräldrar att inte kunna mötas, men däremot är det bara en av er som kränker barnets rättigheter. Nämligen du.

Sluta upp med det på en gång. Se till att lämna ut barnet. Ta dig besväret att hämta barnet och så kontaktar du familjerätten och ber om hjälp med samarbetssamtal, de bör kunna prata förstånd med pappan eller så tillskriver du och din advokat tingsrätten för att klargöra vem som har det praktiska ansvaret (i huvudsak han). (jag förmodar att det är ett interristiskt beslut)

Sen skulle jag vilja säga så här: Som förälder måste man lära sig skilja viktigt från oviktigt. När man ställer in umgänget för att man inte är överens om en liten detalj, för det är det faktiskt, i och med att det är ett interrimistiskt beslut, då vill jag påstå att ditt omdöme och ditt föräldraskap svajar rätt rejält.

Pappans också för den delen, men två fel gör inte ett rätt, och inför den kommande rättegången så vill du säkert framstå som den kloka och ansvarstagande föräldern, som ser till barnets rättigheter framför dina egna, så varför inte börja med att göra det goda intrycket nu?

Det där är kvalificerat skitsnack.

Dina så kallade "principer" och tramsande med det du kallar "sätta ner foten" kan lika gärna beskrivas som psykisk omognad, oförmåga att ta föräldraansvar, och ren och skär maktdemonstration.

Men, det är faktiskt skit samma vad du kallar det, för faktum är detta: Barnet får inte träffa sin pappa på grund av dig.

Det är riktigt att jag inte vet några detaljer om ert fall, men jag vet att domstolen tagit ställning till vad ni sagt och kommit fram till ett beslut om umgänge. Du säger ju inte heller att barnet far illa, alltså handlar det bara om en konflikt mellan er vuxna.

Eftersom jag varit i den här svängen längre än du, läst fler domar, läst alla väsentliga förarbeten osv. så kan jag säga dig att dina argument inte håller.

Du kanske tror att familjerätten "förstår" dig, och det kanske de gör, på ett allmänmänskligt plan, men tro mig, det är inte det som räknas i slutänden.

Det enda du lyckas uppnå är att du skärper konflikten och drar på dig domstolens irritation, för om du inte fattat det så är det faktiskt så att domstolen ytterst har makten att bestämma över er föräldrar.

Min sons dotter resonerade ungefär som du, ansåg att hon kunde använda umgänget som förhandlings- eller rättare sagt utpressningsmetod. Sakta men säkert tror jag det börjar gå upp för henne att hon nu själv försatt sig i en situation där hon, om jag ville, vilket jag inte vill, troligen skulle kunna få både boendet och ensam vårdnad.

Som mamma måste man missköta sig ganska ordentligt för att lyckas med det konststycket. Att ägna sig åt umgängessabotage är ett stort steg på vägen. Vem vet du kanske lyckas lika bra som hon?

Eller så växer du upp, slutar fåna dig, lever med en imperfekt situation under en kort tid, och så reglerar ni hämtning och lämning i huvudförhandling, om ni inte lyckas komma någon vart tidigare.

För övrigt, hade pappan hört så hade jag skällt på honom precis lika mycket, han förtjänar inte mindre förakt - ingen av er tänker på ert barns bästa.

Alla umgängessabotörer säger samma sak: "Jag gör ALLLLT för att de ska få träffas"

Ibland ljuger de helt avsiktligt, men ibland tror jag att de är så förvirrade att de faktiskt tror sig själv!

pappe jonthe skrev 2009-06-10 18:22:48 följande:

Anonym (123) skrev 2009-06-11 06:45:56 följande: