Umgängesavtal

Hur mycke har du möjlighet att ha din dotter. Om du har möjlighet så har du rätt till hälften till alla loven och varannat veckoslut. Om du inte är olämplig men så var ju inte fallet.
Själv tycker jag att det är skönt att slippa många byten och att det känns bättre att hämta i skola/fritids än hos fd. Men det förutsätter ju att man kan ha så mycke umgänge.

Eftersom mamman är på krigsstigen så kommer nog ditt förslag till umgängesavtal inte vara något hon vill skriva på, men det är såklart alltid värt att försöka, plus att det ger dig möjlighet att för egen del strukturera upp hur du tycker det bör vara, vilket du kan ha som yrkande i tingsrätten, om ni inte lyckas förlikas tidigare. Dessutom är det alltid bra att visa att man försökt lösa saken utanför domstolen.

Umgängesavtal bör (som alla avtal) vara maximalt tydligt skrivet. Dvs. reglera tider, platser, datum etc. så noga att det inte går att missförstå.

Att hon skulle få ensam vårdnad pga av att du visar bristande intresse kan du glömma, sånt lyssnar inte domstolen på (om det inte råkar vara sant, vilket jag knappast tror här). Däremot är det här med "samarbete" ett svårt vapen, eftersom det kan leda till att hon gör allt för att skapa konflikter. Sättet att bemöta det på är såklart att vara ett under av samarbete, och se till att dokumentera det. Bra är också att inte själv försöka bemöta det med "jamen det är hennes fel" och så börja räkna upp alla hennes brister. Det som händer då är att man bekräftar att det finns samarbetssvårigheter

nä skulle aldrig sjunka till den låga nivån, skall komma fram att det är mamman som är problemet vid Tingsrättens förhandling, Utan att nämna skit, hon har fixat sånt bra själv genom att bråka och inte sköta skola/dagis mm, Skönt när folk äntligen får upp ögonen. Men skall ju som sagt vara till dotterns bästa, allt annat är ovesäntligt, får jag oxo igenom min vilja

hej
utan att dra alla över en kant så men det gör även proffsen de säger att det är typiskt en kvinnlig sak tyvärr
så tänkte jag bara säga vad jag tycker synd om många pappor
nu är det dags för samhället att trampa ner foten att säga ifrån. jag är gift med en man som har det precis som du och det tär kan jag säga och det är ju ingen hemlighet för dig heller
det är oro det är konflikter
man kan sitta och ha en trelig kväll och ev. något roligt att se fram emot och så ringer telefonen eller så kommer det ett sms eller ett brev på posten
fast vi har sagt att detta inte ska få förstöra så gör det det i alla fall på sitt sätt natuligtvis så känns det tröstlöst efter år med konflikter
jag tycker inte någon ska behöva ha det såhär pga att många kvinnor är så fruktansvärt bittra och maktbelägna de ska alltid ha rätt till allt och de tror att de har egenrätt att ta beslut kring barnen, de tror att barnen tycker och känner som de

min mans x har flertal gånger sagt inför sonen till min man att
-du står inte ens som nr två på kalles tycka om lista (förövrigt vad är det för lista som de skriver?)

där står sonen och hör sin mamma säga till sonens pappa att han inte tycker om honom

biomamman har sagt till min man
- jag tycker du ska gå och titta dig i spegeln för då kommer du att se någon som mår väldigt väldigt dåligt

det är påhopp och skrik gap och telefonlurar som slängs i örat

när de sedan kommer till familjerätten så sitter hon och gråter efter att inlänt tjugo minuter försent utan ursäkt
de på familjerätten säger till min man medans de väntar ja men det är ju svårt att passa tider när man har småbarn
bonus var då sex år och det var min mans vecka så ja biomamman hade bara sig själv att ta hand om problemet är ju att hon anser inte att hon behöver tänka på någon annan än sig själv, inte ens sitt barn tyvärr fast hon tror det själv för det är ju så det låter
-kalle tycker och för kalles skull kalle blir uppriktigt sagt väldigt ledsen osv
när det egentligen handlar om hennes skull, att hon blir uppriktigtsagt väldigt ledsen

det jag menar är att samhället måste för barnens skull börja ta tag i det här med hårdare metoder se igenom dessa manipulerande personer
idag är det för lätt tycker jag att sitta och grina sig till något , att vägra skriva på, att vägra komma till möten osv
har man sen gjort som min man tyvärr gjorde lät bonus skrivas hos mamman pga att hon skulle få bostadsbidrag så har även det gjort att vi ligger på minus i allt
får ingen skolskjuts, får inte närvara vid tandläkarebesök, fick inte vara med och välja skola osv

nej samhället gör något för papporna de vill ju bara att barnen ska ha rätt till umgänge med dem gör något nu för annars kommer samhället att bli som förr pappor som drar utan att kämpa
jag håller tummarna för dig och din familj ts lycka till och försök att skriva ner så mkt som möjligt i avtalet så slipper ni ev. många konflikter

förövrigt finns det någon föreningen eller nåt som man kan stötta och arbeta till för pappornas rätt till barnen? barnens rätt till sina pappor?

Hej
har ni något tips på vad man gör om man inte ens får en chans att ha sina barn.
Jag har dom senaste fyra månaderna jagat info från Soc, bup och skola om barnen och det ända jag får höra är att barnen mår dåligt och att dom mår bäst just nu att bo enbart hos mamma.
Hon vägrar att ens svara i telefon och har sett till att barnens telefoner är avstängda om hon inte till och med har bytt SIM-kort så jag inte ens har deras telefon nummer längre.
Soc och bup går helt på hennes linje så dom ger mig knappt info en gång, allra minst chansen att umgås med barnen.
skickar man mail till soc så tar det veckor innan dom ens svarar och bokar man möte med dom så kan ni ge er den på att dom bokar av mötet samma dag det ska vara så får man börja om igen.
det känns som hon och soc och bup kör en gemensam ända stor umgängessabotage.
Snart ger man upp, har liksom inga mer halmstrån att rycka i.
nån som vet något man kan göra, hämta barnen vid skola blir inte heller lätt pga att dom har över 50% frånvaro så jag vet ju aldrig när dom är där.
Jag är vårdnadshavare jag med men i går torsdag fick jag tex ett brev från bup att en av döttrarna har vart inlagd på psyket sedan i måndags och jag får inte reda på det förrnskvällen före hon ska skrivas ut.
Och jag vet inte ens vilket sjukhus hon vart på.
Livet är definitivt ingen fest nu och det lär nog ta tid innan man får tillbaka nått som kan kallas liv igen. 

Skaffa advokat!
Alla dina försök till kontakt hoppas jag att du kan ta fram. Ex vis e-post, brev och samtalslistor. Är du vårdnadshavare så har omgivningen dabbat sig rejält! 
Hoppas att era barn mår bra!