Ni som har sett kroppen av era anhöriga efter att de har dött....

Jag trodde inte alls att jag skulle reagera över att se min morfar när jag var tio år, men det var hemskt. Det ser inte alls ut som om de sover, de ser verkligen döda ut.

För några månader sedan var min morbrors begravning och vi skulle titta på honom innan. Han hade cancer och det var ännu värre än att se morfar.

Det såg inte ens ut som min morbror. Ansiktet var helt insjunket och ögonlocken ihoptryckta.

Mamma tog kort på morfars kropp men som tur är (känner jag) inte på sin brors.

Kan tillägga att jag var med när morfar dog och att det inte var det jag menade, utan när jag såg dom efter att de legat i kylrum i tre veckor

Såg både min pappa & mamma , med endast fyra dagars mellanrum . Och vad jag minns (det är 10 år sen)
är att mamma såg mer "frånvarande" ut , medans pappa mer såg ut som om han sov -Det var bara hans snarkningar som saknades.....eller bara å bara..... hans snarkningar kunde starta en tsunami !!!!!

ja fick se min farfar i öppen kista innan begravningen. ja var inte så gammal då heller. 8-9 år tror ja.
men ja fick en schok och blödde näsblod. de är la det ja minns mest och att alla rynkor var borta.
farmor vägrade ja se för ja ville minnas henne som ja alltid gjort.

Jag vet inte hur många gånger jag börjat skriva här men tagit bort...
Min älskade bror såg jag på akuten och det såg ut som han sov förutom förändringar i nyansen på tandkött och så. Jag sjöng för honom för det var vad hjärtat ville och jag minns att jag oroade mig för om de bäddat så att hans fötter fick plats under täcket utan att tryckas ihop (hade just avslutat usk utbildning).

3 veckor senare skulle min far som bor utomlands se honom i kapellet, jag hade bestämt mig för att inte göra det. Men begravningsentreprenören pushade på och sade de förödande orden "tänk på att det är sista chansen" så jag följde med in.

Synen som mötte mig kommer jag aldrig att glömma och har än efter 4 år inte lyckats få bort känsla eller bilden. Det var inte min bror, begravningsgubben hade sagt att han ser ut precis som vanligt, fast ingen jag känner har obducerats och sett ut som vanligt... Det syntes väldigt väl och jag fick mig en sådan chock att jag vände om och flydde undan situationen. Något jag har väldigt svårt för att tackla än idag... Det har försvårat mitt sorgearbete enormt.

Har sett min morfar och min dotter. Min upplevelse är att de inte är där längre.  Väldigt konstig och speciell känsla. Helt tomt.

Jag stod inte ut med att se mamma i kistan... jag kollade snabbt och brast i gråt och kunde inte kolla mer. Hon såg så död ut helt enkelt, det var hemskt. Till saken hör att jag var utomlands när hon dog... så sista gången jag träffade henne var hon visserligen sjuk men ändå levande. usch så hemskt det var.

Jag var hos min mormor hennes sista timmar.... jag satt hos henne hela natten på akuten och höll hennes hand, och hon sa till mig, det enda hon lyckades säga tydligt under hela natten var:

Hur är det Linnea? Så himla typiskt min mormor, hon är jättesjuk och så frågar hon hur jag mår

Men sen gick det fort de flyttade henne till ett annat rum och sedan såg vi hur hon tog ett djupt andetag.... sedan tog det en jättelång stund, sedan ett andetag till och sedan slutade hon andas. Jag tyckte inte att hon såg ut som ett tomt skal, hon såg väldigt fridfull ut. Och jag hoppas hon var det, trots att hon hade ont, men hon hade morfar där, sin dotter (min mamma) , och jag (barnbarn) där och min pappa hos sig, så hon hade de närmsta och jag HOPPAS att hon käde sig lugn. Men det va inte läskigt, bara fint

Min morfar som dog ett halvår senare efter tusentals besök på sjukhuset, han var deprimerad efter mormors bortgång. honom träffade jag två dagar innan och då sa jag redan farväl. Så två dagar senare när han var död så kände jag att jag inte ville åka till sjukhuset och se honom, jag hade ju redan sagt hejdå. Mamma och några andra släktingar åkte dit men jag ville bevara min mirfar levande i minnet.

Nu kommer alla konstiga tankar såhär sent på natten, det är väl nu man känner sig som mest ensam....

Min tjejkompis dog i bröstcancer  April 2009. Först trodde vi att hon skulle klara det men cancern kom tillbaka och spred sig till andra organ. Jag minns den öppna ceremonin vi hade, hon låg där helt utan liv och jag kände inte igen henne. Hon var duktigt sminkad och dessutom såg hon nästan ut som en 80åring trots att hon bara var 32. Huden var väldigt skrynklig..  Det intressantaste var att vi hade hängt upp bilder på henne och från ingenstans föll en av bilderna ner på henne efter en liten stund. Det var den bilden som hon var gladast på, hon ville nog att vi skulle minnas henne precis som på det där fotografiet.

Döden är läskig. Om det ändå gick att se vad som väntar en efteråt..

jag o mina syskon samt mor var med när min pappa dog i september förra året och när han somnade in såg han ej död ut utan bara sovandes o fin ut men sen gick vi ut och de gjorde iordning honom och sen kom vi in igen och DET var skitjobbigt! Han var nu alldeles vit i ansiktet o kan nog hålla med flera här att det kändes ej som han var kvar det var bara skalet...
vi sa först att vi ångrar att vi gick in igen bättre o haft bilden av honom när han sov så fridfullt i sin säng på balkongen men sen tänkte jag att det var nog bra att ha sett honom så med för det blev mycket mer påtagligt o tydligt att han ej fanns mer..  :(