måste bara ..

Jag måste bara skriva av mig,

Igår låg vi och tittade på en serie, jag och min sambo. En av personerna i serien var gravid.

Och allting brast, gud vad jag saknar att vara gravid, jag saknar de där små sparkarna, den där nyfikna känslan, allting var så nytt och så häftigt. Förväntningarna, de små glädjena, första hjärtljuden, första ultraljudet, första sparken, ja allt det där. Åh vad jag saknar det.

Jag kunde bara ligga och tänka på det, jag vill så gärna vara gravid, jag längtar tills jag får vara gravid igen, dock tror jag inte nästa graviditet kommer bli så vacker och underbar, tvärtom kommer den nog vara fylld av rädsla, ångest och gråt, kommer detta barn komma för tidigt? Kommer h*n klara sig? Kommer jag någonsin gå en HEL graviditet?

Jag har aldrig haft en stor mage, min sambo har känt sparkar 1 eller 2 gånger, han hann aldrig pussa magen, och drömma om att det var sin bebis han pussade, nej vi hann nästan ingenting. Det enda vi hann koncentrera oss på var studenten, sen fick vi äntligen hålla vår bebis.

Men de där 3½ månaderna som bebis skulle ligga kvar i magen och vi skulle drömma då? tankarna och drömmarna om hur han skulle se ut, drömmen om att få en frisk knubbig liten bebis, allting sprack, och de fortsätter spricka.

Vi älskar våran son så otroligt mycket, finns inget vi inte skulle göra för honom. Jag är så orolig hela tiden, jag vet att jag vill ha ett till barn, men jag vet egentligen inte om jag kommer våga vara gravid igen, men jag vill ju så gärna.

Usch ..
Tack och lov att hjärtat aldrig kommer minnas hans första tid i livet, alla nålar, slagnar och pipande apparater, alla känslor om att man nu ska förlora sin skatt.
Han kommer aldrig komma ihåg det.. men vi kommer aldrig glömma det..

mammasgullar

Äldre 23 Mar 15:29

#4

Jo men jag förstår inte hur man ska lyckas släppa oron till nästa gång, man kommer ju åka in till sjukhuset för minsta lilla magknip.
Jag kommer förmodligen gråta varje dag nästa graviditet och är rädd att jag inte kommer glädjas öven den.

Är det ärftligt att föda för tidigt? Jag är född i v 36, och min son i 25, kan de ha något samband med det? någon som vet? lite ot dock.

Men hur ska man kunna glädjas när man kommer vara livrädd att åka in på förlossningen? Jag förstår fortfarande inte hur eller varför min son fortsatte kämpa för sitt liv, han vägde 601gram och hade blåmärken över hela kroppen, men han skulle leva,
Jag är så otroligt tacksam över hans vilja att leva, men samtidigt förstår jag inte varför?

Jag tycker att de flesta man hört som föder fler barn förtidigt verkar föda andra barnet tidigare än första, och skulle vi få en till prematur, ännu tidigare, är inte chansen så stor att den lilla skulle klara sig, och det klarar jag inte av.

Jag klarar inte heller va faktumet att vi var så otroligt nära på att förlora vår son, mer än 1 gång. Jag vill inte tänka på det, jag klarar inte av att tänka på det.
Jag kommer förmodligen behöva en kurator om jag ska bli gravid igen, dock går jag aldrig till kuratorer. Hur ska detta gå?
Tack och lov är det inte dax än på ett tag.
Man kanske blir modigare med åren?

mammasgullar

Äldre 23 Mar 16:04

#6

hejpa skrev 2009-03-23 15:34:14 följande:

förstår också hur du känner TS. man har blivit snuvad på sin graviditet. fick mina pojkar 3 månader för tidigt, vi hade precis börjat känna sparkar utanpå magen...jag vågar inte bli gravid igen, för jag har ingen garanti för att det inte kommer bli samma sak, och det är egentligen bara graviditeten jag saknar, känner just nu ingen längtan efter fler barn. men det är tråkigt att man inte ens vågar tänka på fler..ibland känns det inte ens som att jag har varit med barn.jag hann knappt vara gravid, och har fortfarande ingen aning om hur en förlossning går till och känns. men ändå så har jag två underbara barn hos mig.

Nej jag har inte heller någon längtan just nu efter fler barn, det vill jag inte ha än, men jag saknar magen, saknar det mysiga. Jag känner som du, ibland känns det som jag aldrig var gravid, för jag var ju inte de på riktigt, man såg knappt att jag var gravid när jag hade kläder på mig, alla människor visste inte ens om att jag var gravid än, å jag skulle ju absolut inte ha barn i juni!

Men så blev det.
Jag minns förlossningen, jag fick iallafall glädjen med en vaginal förlossning, utan smärtstillande dessutom!
Men jag finns inte så mycket, jag minns knappt när jag låg på sjukhuset innan bus föddes, jag satt å tänkte på det idag, jag minns nästan ingenting. Jag minns rädslan, och gråten när de sa att jag inte skulle komma hem.

Men nästan inget annat.

måste bara ..

INNEHÅLL