måste bara ..

Du är inteensam om denna rädsla, fick inte så tidigt som du "bara" 8 veckor tidigt men det räcker, känslorna är de samma inför nästa gång. Vet ju inte varför er kille kom tidigt men vår dotter kom pga vattenavgång och nästagång finns det iaf en del jag kan göra för att det inte ska upprepas så det tröstar jag mig men, jag får göra så gott jag kan o hoppas att det räcker.
Finns ju ändå inget som talar för att det blir likadant nästa gång varken för dig elelr mig! Vi får bara hoppas!

Jag känner som du Fick 13 veckor för tidigt. Jag drömmer också om att få vara gravid på "riktigt" och kanske, kanske vågar jag en gång till. Men min lille kom för tidigt på grund av cervixinsufficiens, utan sammandragningar, så jag kommer tyvärr att tvingas vara sängliggande om jag ska försöka mig på en graviditet till... Hu

Precis sådär känner jag också... Fick också "bara" 8 veckor tidigt, men det känns som om man missade så himla mycket av graviditeten, man blev liksom snuvad på så mycket mysig och spännande tid. Nu blev det ju liksom spännande av en lite annan anledning...

Det är klart att första graviditeten är extra speciell, allt är ju helt nytt och man har aldrig varit med om något sådant innan, men samtidigt - det blir ju mycket nytt även under nästa graviditet för oss som fött för tidigt... I alla fall om vi förhoppningsvis får gå lite längre med stora magar nästa vända... Man får försöka göra sitt bästa för att släppa all oro och bara göra det allra bästa av situationen, hur svårt det än må vara...

Jo men jag förstår inte hur man ska lyckas släppa oron till nästa gång, man kommer ju åka in till sjukhuset för minsta lilla magknip.
Jag kommer förmodligen gråta varje dag nästa graviditet och är rädd att jag inte kommer glädjas öven den.

Är det ärftligt att föda för tidigt? Jag är född i v 36, och min son i 25, kan de ha något samband med det? någon som vet? lite ot dock.

Men hur ska man kunna glädjas när man kommer vara livrädd att åka in på förlossningen? Jag förstår fortfarande inte hur eller varför min son fortsatte kämpa för sitt liv, han vägde 601gram och hade blåmärken över hela kroppen, men han skulle leva,
Jag är så otroligt tacksam över hans vilja att leva, men samtidigt förstår jag inte varför?

Jag tycker att de flesta man hört som föder fler barn förtidigt verkar föda andra barnet tidigare än första, och skulle vi få en till prematur, ännu tidigare, är inte chansen så stor att den lilla skulle klara sig, och det klarar jag inte av.

Jag klarar inte heller va faktumet att vi var så otroligt nära på att förlora vår son, mer än 1 gång. Jag vill inte tänka på det, jag klarar inte av att tänka på det.
Jag kommer förmodligen behöva en kurator om jag ska bli gravid igen, dock går jag aldrig till kuratorer. Hur ska detta gå?
Tack och lov är det inte dax än på ett tag.
Man kanske blir modigare med åren?

förstår också hur du känner TS.
man har blivit snuvad på sin graviditet. fick mina pojkar 3 månader för tidigt, vi hade precis börjat känna sparkar utanpå magen...
jag vågar inte bli gravid igen, för jag har ingen garanti för att det inte kommer bli samma sak, och det är egentligen bara graviditeten jag saknar, känner just nu ingen längtan efter fler barn. men det är tråkigt att man inte ens vågar tänka på fler..

ibland känns det inte ens som att jag har varit med barn.
jag hann knappt vara gravid, och har fortfarande ingen aning om hur en förlossning går till och känns. men ändå så har jag två underbara barn hos mig.

Nej jag har inte heller någon längtan just nu efter fler barn, det vill jag inte ha än, men jag saknar magen, saknar det mysiga. Jag känner som du, ibland känns det som jag aldrig var gravid, för jag var ju inte de på riktigt, man såg knappt att jag var gravid när jag hade kläder på mig, alla människor visste inte ens om att jag var gravid än, å jag skulle ju absolut inte ha barn i juni!

Men så blev det.
Jag minns förlossningen, jag fick iallafall glädjen med en vaginal förlossning, utan smärtstillande dessutom!
Men jag finns inte så mycket, jag minns knappt när jag låg på sjukhuset innan bus föddes, jag satt å tänkte på det idag, jag minns nästan ingenting. Jag minns rädslan, och gråten när de sa att jag inte skulle komma hem.

Men nästan inget annat.

jag saknar det också. ibland kan jag längta efter att bara få vara gravid, men det går ju inte att bara vara det :P

jag tror att jag har förträngt mkt av hela sjukhustiden, man orkar liksom inte. jag försöker att bara vara tacksam för att det ändå gick så bra, jag har ju världens bästa grabbar :)

Jag saknar nog inte att vara gravid så jätte mycket, men jag han ju gå ganska långt 32 veckor och jag fick mage tidigt så jag hann vara gravid och tröttna på att magen var i vägen. Däremot känner jag mig snuvad på fölossningen, det blev akut snitt efter att vattnet gått utan förvarning och helt plåtsligt var vi föräldrar till en "pytte" tjej på 2 kg. Tog flera veckor innan vi öht fattat att vi fått barn det fanns inga teckan på att barnet skulle komma tidigt så chocken var stor.
Vet ni något om varför era barn kom tidigt?

vi vet inte varför mina kom så tidigt, jag fick en störtblödning och sen blev jag sängliggande på sjukhus i 3 veckor med läckande fostervatten innan det blev akutsnitt. så det känns ju också lite konstigt, att man inte ens har ett svar på vad som hände :/