Hemma länge....

Fram till 4:e barnet fick jag mest negativa kommentarer. Det var många antydningar om att jag var arbetsskygg och osocial och att mina stackars barn skulle få men för livet. Dessutom var många rent av ilskna på det faktum att jag "kastade bort" mitt läshuvud. Var man studiebegåvad så var det tydligen ett tvång att satsa på universitet och karriär.
Någon gång efter 4:e barnet vände det. Då verkade folk acceptera att jag faktiskt inte hade tid att jobba, och att det ändå bara skulle bli en massa VAB om jag skaffade ett jobb. Nuförtiden är den vanligaste kommentaren att jag är "duktig" i stället.