sliten och mentalt utpumpad

Jag förstår precis hur du känner. Jag födde min dotter i v.31+4 utan längre förvarning än några timmar. Man hamnar i kris när man föder för tidigt och det inte blir som man förväntat sig. Men direkt efter förlossningen var jag precis som du i något slags hormonrus och orkade massor några dagar innan jag kraschade.
Då kom det ikapp mig att min bebis låg i kuvös med andningshjälp och att jag inte skulle få ta med henne hem på flera veckor. Jag grät varje kväll då vi lämnade lillan och åkte hem för att sova. Och glömde att äta och dricka, blev kanske frukost och en macka på kvällen. Det enda som fanns i början var kängurusittning, pumpa mjölk och lyssna på alla pip från övervakningsmonitorerna.

Det här är lätt att säga nu när vi fått perspektiv på situationen, men lillan hade inte mått sämre om vi tagit oss tid för att äta mm första tiden. Det är ett maratonlopp du ska igenom, så när din sambo blir frisk försök dela upp tiden mellan er. Det dåliga samvetet hänger lätt kvar oavsett hur mycket man än sliter, så det ska du inte lyssna på.

Försök strukturera dina besök, så att du har en tidsgräns för när du kommer och åker annars är det lätt att man blir kvar även om man inte orkar. Till viss del kommer det att bli lite lättare, när du känner personalen, miljön och ser framsteg hos dottern. Men det kommer att vara påfrestande så länge hon är på sjukhuset och antagligen en tid efteråt.

När vi satt känguru kändes som om ett par timmar i taget var minimum, man vill ju inte störa dem genom att plocka i och ur kuvösen. Som mamma har man ju det eviga pumpandet att hinna med också. Kanske du kan be personalen om hjälp med de övriga sysslorna som blöjbyte, bad mm så att du kan koncentrera dig på det som bara du och din man kan ge: närhet och hudkontakt. Just kängurusittningen var det som gav mig energi att orka med situationen. Jag kände av de där avslappningshormonerna som frigörs hos både barnet och föräldern och det var så mysigt.

Vi fick flytta in på sjukhuset när lillan skulle lära sig amma, kanske du får det också? Då blev det lite lättare även om man levde i sjukhusmiljö och det kändes som en i bubbla. Vi var inskrivna i sex veckor innan vi fick flytta hem. Även första tiden hemma var lite jobbig. Man var glad över att vara hemma, men saknade tryggheten och stödet från personalen.

Till sist vet du väl att tjejbebisar klarar prematurfödslar ännu bättre än killar ;)

Grattis till lilltjejen!