sliten och mentalt utpumpad

Hej TS.
Jag är själv mamma till 2 prematurt födda barn.
Sonen föddes helt utan förvarning i v. 32+5 och vi fick stanna med honom på neo i 3 veckor.
Dottern föddes i v. 35+4 och hade hunnit få kortison så med henne var vi kvar bara en vecka.

Visst, det är viktigt att ni är där, men ta en paus då och då!
Barnet är i trygga händer och det är inte fel att gå iväg 1-2 timmar för att äta mat och bara få andas lite.

Jag vet hur knäpp man blir av att bara sitta där!
Jag brukade ta med lite korsord för att slippa stirra in i väggen.

Ta erbjudandet att prata med kuratorn. Även om det inte behövs så kan hon kanske ha bra råd att komma med.

Finns något särskilt du har i tankarna"

Vet inte hur du har det då vårat sjukhus får man stanna över natt med barnet till man får åka hem..
födde vecka 32+6 och dottern fick lunginflammation och hamnade i respirator i 4 dygn. flyttades akut till ett annat sjukhus med bättre resurser osv. På det sjukhuset bodde vi på Ronald McDonald Hus. Vi var hos lillan från vi vaknade vid 10-11 tiden, gick ifrån för att äta 1-2 timmar, och gick tillbaka för att sova vid 23-24 tiden..
När vi kom hem till hemsjukhuset igen fick bara jag som mamma stanna kvar. Pappan åkte hem och var med de två stora barnen (4 och 5 år). Han och barnen kom och hälsade på mig ett par gånger men bor 8 mil från sjukhuset..
Jag var med lillan när hon låg i kuvösen hela dagarna utom när jag gick och åt 1 timme. Kände också att jag var mer med min dotter än många andra som bodde där som bara var hos barnen när det var matdags var 3:e timme..
När lillan flyttade ur kuvösen när hon var dryga 1 vecka flyttade hon snabbt in till mig på rummet. Så då var jag med henne dygnet runt utom 1 timme när jag gick ner till resturangen och åt middag mellan 12-13.

Vi fick komma hem med neonatalvård i hemmet efter 2 veckor och 2 dagar. Hon sondmatades fortfarande och jag fick lära mig att sätta sond sen kunde jag vara hemma med henne.

Hon åkte på RS Virus när hon var 6 veckor gammal (alltså 1 vecka före bf) och vi blev på nytt inlagda på sjukhuset då isolerade på rummet...

Hon är idag 10 veckor (korr 3 veckor) och mår jätte bra. Men det har varit en jätte jobbig peroid. För alla parter.
Jag går idag hos psykolog då jag bryter lätt ihop i tårar för minsta motgång. Det har varit psykiskt jätte jobbigt.
Jag fick prata 1 gång med kurator på sjukhuset och skulle få ny kontakt när jag kom hem på hemma plan men det tog flera veckor och jag har bara varit på ett besök sedan jag kom hem... Skulle varit fler men först blev jag sjuk sedan psykologen..

Amningen fungerade i 4 veckor sen fick jag pumpa och ge på flaska och efter 5 veckor var jag tvungen att även ge ersättning. Enligt BVC var det "tur" att hon klarade helamma så länge.. Men det var samma med de andra två barnen och de är födda i tid så egentligen berodde inte det på prematurfödseln att jag fick ge ersättning.. Hon delammar idag!
Men det har varit psykiskt jobbigt att inte klara amma denna gången.
Jag är även MYCKET mer mammig med henne än jag var med de två stora barnen...

Du är inte ensam om att vilja vara mycket hos ditt barn. Var där så mycket du vill och känner för. Vi är alla olika med hur mycket vi kan tänka oss att lämna lilla bebisen.. lyssna på dig själv och gör det du känner är rätt för dig!

Rekomenderar att du pratar med kuratorn eller en psykolog (kuratorn tyckte jag inte var till så stor hjälp) för är jätte bra att få prata om hur man känner om allt just då.

VI var på sjukhus i 7 veckor innan alva föddes och 7 veckor efter... för mig för veckorna innan jobbigast., Vi var nästan ensam oxå om att vara där så mycket, vi fick sova där som tur var. Så både jag och sambon sov kvar, för vi harju inga andra barn. VI blev aldrig erbjudna kurator, tycker du ska tacka ja till det, det behövs!! Jag har själv sökt upp nu i efterhand och pratat om allt som varit.

Det är viktigt att du vilar så att du orkar när du kommer hem. Förstår att du itne vill lämna henne där, men samtidigt så har hon det bra där, hon har mycket folk runt omkring sig som tar hand om henen på bästa sätt om du åker hem ochvilar. Men som sagt. jag förstår dig... jag kunde inte lämna alva mer än 1dag.

Vill inte skrämma dig, men för mig tog det jätte länge hemme i hemmet innan jag kände mig som en normal människa, var helt slut både mentalt och fysiskt... så ta hand om dig själv

Glömde skriva att hon föddes i v. 31+2 och vägde 1055 gram, var jätte tillväxthämmad. Är idag 10 månader (8 mån korrigerat) mår super bra och vi båda har kommit i kapp och njuter av varje dag.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Vi har varit på sjukhus i 3½ månad och jag längtar bara hem. Först var vi uppe i Umeå i 9 veckor som är 40 mil bort, i Umeå bodde vi på patienthotellet och var hon Clara mellan 10-22 varje dag. När vi väl kom hem så kände vi att vi behövde vara hemma och hämta kraft, vilket ej var populärt bland personalen. De anser att vi ska bo här på sjukhuset så att vi kan ta hand om Clara hela dygnet. Vi har sagt ifrån och säger att vi måste få komma hem och sova hemma. Det blir ju inte så mycket sömn när man ständigt är orolig för sitt barn. Man ska ju faktiskt klara av att ta hand om barnen när man kommer hem oxå. Idag sa läkarna att vi troligtvis kommer att behöva vara på sjukhus 1-2 månader till. Mitt tips är att använda sin familj och vänner för att ventilera vad man går igenom.

Jag förstår precis hur du känner. Jag födde min dotter i v.31+4 utan längre förvarning än några timmar. Man hamnar i kris när man föder för tidigt och det inte blir som man förväntat sig. Men direkt efter förlossningen var jag precis som du i något slags hormonrus och orkade massor några dagar innan jag kraschade.
Då kom det ikapp mig att min bebis låg i kuvös med andningshjälp och att jag inte skulle få ta med henne hem på flera veckor. Jag grät varje kväll då vi lämnade lillan och åkte hem för att sova. Och glömde att äta och dricka, blev kanske frukost och en macka på kvällen. Det enda som fanns i början var kängurusittning, pumpa mjölk och lyssna på alla pip från övervakningsmonitorerna.

Det här är lätt att säga nu när vi fått perspektiv på situationen, men lillan hade inte mått sämre om vi tagit oss tid för att äta mm första tiden. Det är ett maratonlopp du ska igenom, så när din sambo blir frisk försök dela upp tiden mellan er. Det dåliga samvetet hänger lätt kvar oavsett hur mycket man än sliter, så det ska du inte lyssna på.

Försök strukturera dina besök, så att du har en tidsgräns för när du kommer och åker annars är det lätt att man blir kvar även om man inte orkar. Till viss del kommer det att bli lite lättare, när du känner personalen, miljön och ser framsteg hos dottern. Men det kommer att vara påfrestande så länge hon är på sjukhuset och antagligen en tid efteråt.

När vi satt känguru kändes som om ett par timmar i taget var minimum, man vill ju inte störa dem genom att plocka i och ur kuvösen. Som mamma har man ju det eviga pumpandet att hinna med också. Kanske du kan be personalen om hjälp med de övriga sysslorna som blöjbyte, bad mm så att du kan koncentrera dig på det som bara du och din man kan ge: närhet och hudkontakt. Just kängurusittningen var det som gav mig energi att orka med situationen. Jag kände av de där avslappningshormonerna som frigörs hos både barnet och föräldern och det var så mysigt.

Vi fick flytta in på sjukhuset när lillan skulle lära sig amma, kanske du får det också? Då blev det lite lättare även om man levde i sjukhusmiljö och det kändes som en i bubbla. Vi var inskrivna i sex veckor innan vi fick flytta hem. Även första tiden hemma var lite jobbig. Man var glad över att vara hemma, men saknade tryggheten och stödet från personalen.

Till sist vet du väl att tjejbebisar klarar prematurfödslar ännu bättre än killar ;)

Grattis till lilltjejen!

Vi har nyligen kommit hem efter knappt åtta veckor på neo. Vill bara säga att du måste ta hand om dig. Tacka ja till att prata med kuratorn. Pausa ibland och försök att gå ut och gå en runda. Jag vet att man vill sitta där hela tiden men för mig var det så att jag mådde bättre om jag fick komma ifrån ibland. När jag mådde bättre mådde även lillen bättre.

Förstår hur du känner det då jag själv har tvillingar födda i vecka 29...

Idag var jag så slut att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så vi tog en paus jag och sambon och åkte hem och njöt av solen i trädgården. Bara ett par timmar fri tid gjorde underverk kan jag säga. Man måste tanka energi, det är så påfrestande att gå igenom en sån här sak att det är nödvändigt!

Så ta hand om dig och lyssna på din kropp! Det mår du och din bebis bäst av.

Styrkekramar!

Hej
Fick en son v. 30+1. Sov 2 nätter på BB och sen hemma till vi skulle börja amma på nätterna(7 veckor), då fick vi rum på Neo där vi blev kvar 3 veckor för att det krånglade med amningen.

De första 2 veckorna var vi där väldigt mycket, sen kände vi att vi var tvungna att tänka om för att orka. Vi bor 6 km från sjukhuset så vi delade upp dagen 7-12 och 16-21. Vi kände att vi ville vara där tidigt och gå sent så vi och han inte behövde vara utan varandra så länge, han var dessutom ofta vaken tidigt vid 7 och sent vid 20. 12-16 åkte vi hem och vilade/ eller hittade på något om man orkade, köpte kläder till bebisen eller så. Ett av passen var båda med och det andra ofta bara den ena av oss, jag passade på att vila lite extra innan han skulle börja amma på "riktigt" för då blir det en tuff period när man behöver gå upp på nätterna och finnas där så mycket som möjligt. Någon enstaka gång tog båda sovmorgon för att ladda batterierna.

Ser att det är fler här i tråden som lever mitt i livet som nybliven prematurförälder.

Vill bara passa på att skicka lite omtanke och lyckönskningar tll er alla. Det tar slut snabbare än vad man tror även om det inte känns som det medan man är mitt uppe i det.

Jag tror de är väldigt viktigt att du tar hand om dig själv lite också annars lär du gå sönder.. jag fick min son i v 36+4 inte så tidigt men jag va 17 ½ år när jag fick honom o under den tiden då vi va mycke på sjukhus o jag aldrig gjorde annat än o satt vid honom hela tiden så gick jag till slut in i väggen o mådde ännu sämre.
så ta dig iaf 1-2 tim egen tid varje dag!
vet hur svårt de är men försök... lill fisen är ju som sagt i trygga händer..

lycko kramar

tack för alla svar och era berättelser. DEt känns verkligen bra att höra att man inte är ensam och det verkar som jag inte är ensamn om att känna som jag gör. Det är kanske yill och med en naturlig reaktion att känna som jag gör.

Jag kan berätta att det känts bättre denna veckan. JAg har fått struktur på dagarna.

jag kommer vid nio och sköter om henne innan hon äter, sen sitter vi kängru tills nästa mål och sen går jag och äter, efter lunchen har jag gått en prommenad eller nåt annat innan jag återvänt till nästa mål och sedan sitter vi kängru tills nästa mål innan jag åker hem vid 20-21 tiden. Det känns bra.

hon blir bättre och bättre med ammningen så snart måste jag vara där för alla mål. härom dagen pratade läkarna om att vi kanske får åka hem i slutet av nästa vecka eller ii början på näst nästa vecka. det känns bra att ha ett mål, se fram emot då känns det inte lika tungt, när man ser ett slut på det hela..

men stackars storebror undrar när mamma ska komma hem...

Jag har nog tagit mig några centimeter ovanför det mentalt utpumpade. Dock lever jag helt i det fortfarande. Son född i vecka 27 + 3.
Har sedan 7:e Januari bott på sjukhus. Alltså snart 3 månader. Varit hemma totalt 3 gånger.
Sonen hade väldigt omogna lungor trots cortison så han har legat i respirator i två omgångar och slussats mellan två sjukhus. På det ena bodde vi på Ronald McDonald (har dessutom en dotter som fyller 7) och nu bor på avdelningen i familjerum.
Sonen fick tyvärr BPD, vilket betyder att han kommer ha syrgas väldigt länge, och han har än natt-CPAP annars orkar han inte dagen.
Jag kommer bli kvar här ett tag till, så jag känner att jag har inte råd att bryta ihop mer. Varje dag är en kamp, Men visst finns det ljus någonstans där borta. Snart är det vår, april. Bröllopsdag och Vincents egentliga BF är 7:e april...

Vill bara skicka stora kramar till alla er föräldrar som just nu ligger på neo med sina små, det är så jobbigt och det är ingen som inte har gått igenom det som förstår men jag vill bara peppa er lite att se framåt och när ni får komma hem så är det så underbart, tror man kanske njuter mer av de små liven när man haft en tuff start på föräldralivet. Vi fick vår tjej i v 32+5 utan förvarning 30 okt 2008 och nu är hon en pigg tjej på 5 mån (3 korr) och det är så häftig att följa hennes utveckling varje dag. Och jag har hämtat mig ganska bra efter vår start, men det tar tid!
Vill bara önska er alla lycka till med era små och glöm inte att ta hand om er själva!