Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?

Jag önskade varje dag under min uppväxt att mina föräldrar skulle skilja sig - men nehej, de var tvungna att fortsätta leva tillsammans. Bråk mest varje dag och inte uppfattade jag det som att de tyckte så mycket om varandra. Hårda ord och kyligt. Jag är helt övertygad om att framför allt min mamma skulle varit en lyckligare kvinna, om hon vågat ta steget till att bryta upp. Det framkom också under hennes sista månader i livet, även om hon också försonades med att man gör vissa val i livet, men det gnagde i henne.

Jag tycker nog att man bör göra ett försök att lappa ihop förhållandet när det börjar knaka, det finns ju trots allt en anledning till att man valde att skaffa familj ihop. Men om det inte går så är det bättre att gå skilda vägar och få en fungerande skilda-relation, där man kommer överens om umgänge och annat.

Det här förstår jag inte alls... Har barn inget behov av att se att vuxna är kärleksfulla mot varandra? Att de kramas och pussas? Om man inte ser det i en nära relation som barn är jag tämligen övertygad om att man som vuxen har ett avståndstagande mot andra människor och att man får det svårt med nära relationer. Jag tror, trots min uppväxt med bråkande föräldrar, att barn inte mår dåligt av att se att man kan vara oense och osams, så länge man också ser att man kan vara vänner och kramas.

Nej, då ser de ju bara en person i förhållandet men de ser kanske sin förälder vara kärleksfull mot andra? Det finns väl också många som berättar om att de har svårt att leva i förhållanden för att de inte "blivit lärda hur det går till".
Sedan är det väl också sällan att någon lever ensam resten av livet för att de skiljer sig från en partner (även om det också såklart förekommer).
Lever man i ett förhållande så är det vanligt att man visar att man tycker om varandra om man nu förhoppningsvis gör det.

Det finns mängder med exempel på folk som berättar hur deras föräldrars kärlekslöshet drabbade dom på det vis att de själva fick svårt med förhållanden och relationer i vuxen ålder.

Sedan finns det såklart, alltid undantag.