Vad tycker du? Ska man stanna så länge som möjligt i ett dåligt förhållande pga att man har barn tillsammans? Så att barnen får uppleva en riktig mamma-pappa-barn-uppväxt? Eller är det bättre att gå separata vägar och må bättre som förälder? Möjligtvis få sämre inkomst och vara ensamstående?
Den här frågan är inte relevant till mig och min familj utan någonting som jag satt och disskuterade med en vännina tidigare idag.
FEL!!!!!!!!!!!
Fel, verkligen.
Jag tror ju, om man väl sitter i sitvationen så känner man nog ett visst obehag av att lämmna killen o att barnen dem ska få resa hit o dit till mamma eller pappa. Och dem som sitter i den sitsen tror jag att dem väljer o stanna faktist.. men sammtidigt vill dem inte men gör de såklart för barnens skull.
Det beror på, tycker jag. Lever man i ett destruktivt förhållande och speciellt med fysisk eller psykisk misshandel, självklart mår ingen bra av det, inte heller barnen. Men även i ett förhållande där bråk och skrik hör till vardagen kanske barnen mår bättre av en separation. Sedan finns det ju förhållanden som tar slut även om föräldrarna inte bråkar, helt enkelt (om man nu kan säga enkelt) för att kärleken tar slut. Där tycker jag att man inte skall ge upp för lätt, att det är värt att kämpa för barnen.
I mitt förhållande (varit tillsammans 11 år, tre barn) har det verkligen gått upp och ned, för ett år sedan pratade vi allvarligt om separation. Jag har hela tiden kännt att jag vägrar, jag gör inte det mot barnen. Jag och min sambo bråkar sällan, vi kommer bara in i en lunk där vi sköter vårt eget och barnen, men något "vi-förhållande" finns inte. Men med facit i hand så vet jag att det går att vända det, den där värsta dalen kanske inte varar så länge och sedan blir det bättre. Jag brukar försöka tänka på att det finns nog kanske en orsak till att de flesta skilsmässorna sker när yngsta barnet är 2-4 år, det är jobbiga år men klarar man sig igenom dem så är det stor chans att man håller ihop resten också. Jag brukar även tänka på hur härligt det blir när barnen är stora och kommer hem till oss på middag med sina respektive.
Som sagt, det finns flera tillfällen när jag kännt för att kasta in handduken, men idag har vi det faktiskt ganska bra och bättre tror jag det blir när de värsta småbarnsåren är över!
Måste bara tillägga att jag vet att det finns "lyckliga skilsmässsor" och folk som hävdar att deras barn tog allt väldigt bra osv, men jag har sett allt för många fall där barnen väldigt tydligt blivit påverkade av separationen och även om barnen inte visar något utåt så vet man aldrig hur de påverkas på insidan. Det är klart att det är en jätteomställning för ett barn att föräldrarna går isär, det säger sig självt.
Om man bara ska tänka på barnens bästa är det naurligtvis alltid bättre att stanna, förutsatt förståss att det inte finn inslag av fysisk eller psykisk misshandel i förhållandet.
De som hävdar att det är "bättre för barnen med en lycklig mamma/pappa, än att familjen är samlad" ljuger både för sig själva och omgivningen.
Det bästa för barnen är att leva ihop med båda sina föräldrar och till 100% hållas utanför de vuxnas konflikter.
TBS: Jag ljuger inte för mig själv när jag säger att vissa borde sära på sig istället för att bo kvar bara för att. Jag önskar mina föräldrar skiljt sig, de har inget bra förhållande alls och har inte haft sålänge jag kan minnas, även om det inte vart något inslag av fysisk eller psykisk misshandel.
Beror på, förhållanden kan ju vara dåliga på olika sätt.
Ett våldsamt förhållande el. ett med missbruk inblandat i, d å är det ju rätt att gå med en gång.
I annat fall skulle jag göra allt för att få förhållandet att fungera, familjerådgivning, terapi osv.
Kan absolut vara både rätt och fel beroende på situation
Beror på situationen tycker jag. E det bara för att man har dåligt sex tex så kan det ju faktiskt fixas med diverse hjälp, då känns det onödigt att separera om man har barn.....