Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?

Varför skulle det vara bäst för barnen att leva med båda sina föräldrar? Det är ett påstående som upprepas om och om igen men jag hör aldrig några bra argument på varför det slulle vara så.
Vem är det som har bestämmt att just kärnfamiljen skulle vara det bästa sättet att leva på?

Mina föräldrar bräkade aldrig under min uppväxt vad jag vet och jag tvingades aldrig ta sida på något sätt. Ändå önskade jag alltid att de skulle skilja sig och blev lättad när de äntligen gjorde det för några år sedan. För mig var det en pina att se dem slösa bort sina liv på någon de inte längre älskade, jag fattade aldrig varför de inte insåg att de skulle ha det mycket bättre utan varann.

Jag tycker att det är ett förbannat hyckleri att stanna i ett förhållande för att man är rätt för det okända och sen påstå att det är för barnens skull. Det är inte kul att vara vuxen och ha två föräldrar som slösat bort livet på varandra när de kunde ha haft det så mycket bättre på annat håll. Att låta sina barn växa upp med föräldrar som inte älskar varandra och sen skylla det hela på att man tänkte på barnen är i mina ögon långt ifrån det bästa för barnen.

Men tror du verkligen att det är det bästa för barnen att man biter ihop och tar sig i kragen genom att stanna i ett dåligt förhållande. Mina föräldrar gjorde just det, men barn är inte dumma, gissa vilket dåligt samvete vi barn hade över att våra föräldrar inte levde det liv de förtjänade pga oss. Och ja, mina föräldrar skötte det egentligen jättebra, inga bråk, aldrig ett ont ord om den andra osv, men det hjälper ganska lite, man kan inte spela teater hur länge som helst.
Nu i efterhand har jag inte dåligt samvete längre, jag förstår att de egentligen gjorde det för sin egen skull, det är jag övertygad om att de flesta som skyller på barnen gör, om än omedvetet.

Har du ett enda exempel på ett fall där föräldrarna hållt ihop för "barnens skull" och barnen mått bra av det? Låter bra i teorin, fungerar nog sämre i verkligheten.
I mina ögon är det ganska egoistiskt att stanna i ett sånt förhållande och sen ha mage att skulla på att man gör det för barnens skull.
Lite OT, men hur kan du vara så tvärsäker på att kärnfamiljen är det bästa alternativet? Som sagt har jag hört det till leda men aldrig fått några bra argument på varför det skulle vara så.

Ja, dessutom blir jag så less på det där martyrskapet. Ingen mår bra av att någon annan offrar allt för en och sen mår dåligt av det själv. Martyrer är något av det värsta jag vet, att själv göra så att man mår dåligt och dessutom lasta någon annan för det. I det här fallet är det ju dessutom sina egna barn man lastar, sånt gör mig ledsen.

För att det är en tung börda för barn att veta att deras föräldrar inte är så lyckliga som de skulle kunna vara och lever i ett kärlekslöst förhållande och sen dessutom säger att det är för barnens skull. Då blir det automatiskt barnens fel att de inte lever det liv de skulle kunna göra med någon de älskar eller lyckligt ensamstående.
I samma stund som du säger att du stannar för barnens skull lägger du skulden på barnen för allt som man som förälder då missar.

Du underskattar barns förmåga att förstå vad som pågår.