Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?

I de allra flesta fall så tror jag ärligt talat inte att det går i långa loppet. Barn känner av stämningar t.om bättre än oss vuxna så lever man i ett förhållande där det är mycket bråk, tjafs och irritation även bakom kulisserna så nog känner barnen av det. Sedan tror jag inte heller att det är möjligt alla gånger- eller ens de flesta gånger att bara bråka när barnen inte är närvarande, att låta bli att snäsa och att gå runt med ett påklistrat leende. Inte om man lever i ett riktigt dåligt förhållande vill säga.

I slutändan handlar det om att inte dra in barnen i konflikter som de inte kan påverka, klarar man inte av att bo under samma tak som den andre föräldern utan att göra det är det naturligtvis bättre att separera. Men det är bara det minst onda av två onda ting. Det bästa för barnen är att föräldrarna lever tillsammans med ömsesidig respekt (Helst med kärlek, men i andra hand utan).

Varför? För att det är bättre att visa att man har rätt till att må bra än att finna sig i för barnens skull. Önskvärt, eller till och med givet, är att man bör bo nära och uppträda vänligt mot varandra, ge och ta, kommunicera och respektera varandra. Därmed inte nödvändigtvis bo under samma tak.