Rätt eller fel att stanna i ett förhållande pga barnen?

Om man bara ska tänka på barnens bästa är det naurligtvis alltid bättre att stanna, förutsatt förståss att det inte finn inslag av fysisk eller psykisk misshandel i förhållandet.

De som hävdar att det är "bättre för barnen med en lycklig mamma/pappa, än att familjen är samlad" ljuger både för sig själva och omgivningen.
Det bästa för barnen är att leva ihop med båda sina föräldrar och till 100% hållas utanför de vuxnas konflikter.

Lady Blue skrev 2009-03-06 11:17:23 följande:

Om det hade gått rätt till skulle du inte veta något om deas taskiga förhållande. Barn har inget behov av att mamma och pappa ska vara "kära" det räcker med att alla är snälla och respektfulla mot varandra.

Varför skulle det inte vara möjligt att hålla barnen utanför bråk och tjafs?

Självklart är det möjligt, men inte lätt.
Frågan är om man vill leva en stor del av sitt vuxna liv med ett påklistrat leende? Det är naturligtvis nedbrytande för vem som helst.
Jag tycker att detr är varje människas rätt att vara så lycklig som hon kan, men det är ett förbannat hyckleri att låtsas att man splittrar en familj för barnens skull. Därmed inte sagt att det är fel att separera, men det är INTE det bästa för barnen.

I slutändan handlar det om att inte dra in barnen i konflikter som de inte kan påverka, klarar man inte av att bo under samma tak som den andre föräldern utan att göra det är det naturligtvis bättre att separera. Men det är bara det minst onda av två onda ting.
Det bästa för barnen är att föräldrarna lever tillsammans med ömsesidig respekt (Helst med kärlek, men i andra hand utan).

Varför då?

Om man behöver bo långt ifrån den andre och inte ha kontakt med denne för att "må bra", ska man göra det också? Eller finns det begränsningar för vad man bör göra för att må bra själv?

Vid något tillfälle måste h*n hur som helst, ta sig i kragen, bita ihop och stå ut. För barnens skull.
Frågan är väl bara när..

Om man kan dölja sitt missnöje för barnen, ja!
Däremot tror jag inte att det är ett dugg bra för de vuxna, ibland måste barnen lida för att föräldrarna ska må bättre. Det är ingen önskvärd situation, men livet är hårt ibland.
Men att det skulle gynna barnen att föräldrarna separerar tror jag inte ett smack på (även om mitt skuldtyngda samvete gärna skulle vilja).

Jag kan inte ge dig något exempel. Dels för att både jag och mina egna föräldrar är skilda, dels för att OM jag har något sådant par i min närhet, skulle jag av naturliga orsaker inte veta om det, för de skulle inte diskutera det offentligt.

"skulden" är nog pudelns kärna här..
Varför antar du/ni att föräldrarna lägger skulden på barnen, istället för att gemensamt bestämma att de ska leva tillsammans trots att de inte är kära och göra det bästa av situationen?

Skulden för vad? att mamma och pappa inte är kära i varandra? Det vet de ju ingenting om.

Precis, men varför säga det till barnen?

nejdå det gör dom inte alls det.
När ditt och din killes sexliv knakar är jag ganska säker på att dina barn är lyckligt ovetande om det.

Jag kan inte argumentera mot det, men i ärlighetens namn, vad vet NÅGON av oss hur mycket/lite varje barn uppfattar?

Om barnet är medveten om sin mammas trasiga kärleksliv har mamma inte varit tillräckligt diskret.

Gäller det även barn som växer upp i hem med bara en förälder, att de blir avståndstagande mot andra människor alltså? De får ju inte heller se pussar och kramar.