Det jobbiga är ju inte barnet...det är biomamman!
Hon är så bitter och arg att det är synd om barnet...flickan vågar inte nämna mitt namn framför mamman för att då blir mamman arg eller ledsen.
Så i mitt fall är det mamman som gör det svårt för alla inblandade.
Det svåraste tycker jag är att se min man må dåligt över attd et inte funkar med biomamman.
Att hon ta varje tillfälle i akt att förstöra...och att se honom må dåligt av det tycker jag är jobbigt.
Sen att ha vetenskapen om att deras lilla flicka kommer att påverkas av hur situationen ser ut idag, hela sitt liv...det gör ont.
så se du snygg ut 
De flesta kvinnor som blir lämnade, och då gärna för en yngre förmåga, blir allt som ofta väldigt bittra.
Kanske inte till en början, men de börjat älta det hela med sina kompisar och blir uppeggade av varandra och bitteheten och hatet är ett faktum.
Oftast så riktas hatet/bitteheten riktad till den nya kvinnan, och den nya familjen som mannen har skaffat sig.
Är det så att de inte fick nåt, eller väldigt lite ut efter separationen och den nya familjen har det bättre...ja, gissa om det eldar på deras hat
Tyvärr så är det så...det är sällan som kvinnan går "vinnande" ut ur förhållandet...rent matriellt iaf...och är det så att mannen och nya kvinnan köper hus/bostadsrätt och har det bättre både ekonomiskt och emotionellt...ja då kokar nog de ensamstående kvinnan över.
Nu är det självklart inte så för alla...men för oss har det varit så.
Mamman är så bitter att hon till och med vill ha reg nr på våra bilar för att kunna "hålla koll" om vi åker runt i hennes slum kvaret och "ska hålla koll på henne" 
(skulle heller vilja ha svininfluensan än att köra runt i hennes område och ens slösa energi på tanten)