Förlossningsskräck..

Jag hade en fin förlossning med mitt första barn. Visst gjorde det ont, men jag hade föreställt mig...ja, döden (eller i alla fall smärta i dödsångestspektrat).

Jag hade en skolboksförlossning. Vattnet gick 01.00 (v.37+2) med värkar som startade direkt efter det. Var hemma så länge jag bara orkade. Kändes som mensvärk som kom oftare och starkare. Skrevs in på förlossningen 07.30. Var då öppen 7 cm.

Värkarbetet tills jag var helt öppen pågick tills klockan var 11.50. Klarade mig på bara lustgas, men var beredd på att ta allt (utom sterila kvaddlar). Hade innan helst sett att jag kunde vara helt nersövd, men det är svårt att föda barn då . Upptäckte ganska snart att det inte blev värre och att smärtan, även om den var kraftig, absolut var något jag kunde hantera. Skrek som en blå i lustgasmasken, men det var mer pga den enorma KRAFT som man inte kan beskriva eller förstå innan, än av direkt smärta.

Krystade i 30 minuter, sedan tittade han ut klockan 12.20. Sprack ingenting. En alldeles lagom lång förlossning med andra ord där kroppen hunnit med att anpassa sig. Precis när huvudet var i öppningen så gjorde det verkligen ont, men det gick ju över fort.

Efter förlossningen förstod jag dem som pratat om "positiv smärta". Jag kunde innan inte för mitt liv förstå vad som kunde vara minsta positivt. Efter förlossningen försod jag. Smärtan skrämde mig inte, den kom långsamt och överraskade mig inte, och jag märkte att jag faktiskt kunde hantera den.

Väntar mitt andra barn nu....och visst lite läskigt känns det allt, men samtidigt minns jag hur oerhört häftigt jag tyckte det var sist. Det är en urhäftig upplevelse att föda barn.

Har du varit på aurorasamtal eller liknande? Profylaxandning brukar många också tycka är en bra förberedelse.