Förlossningsskräck..

Jag hade en ganska så lätt förlossning. Vaknade runt halv två på natten av att det stramade och värkte i nedre delen av magen. Jag hade 6 dagar kvar till BF och trodde det var väl lite förvärkar, hade inte haft några såna tidigare så jag visste inte hur det skulle kännas. Så jag gick upp, tog två alvedon och försökte sova lite till. Men det gick inte så bra, det gjorde inte direkt ont, utan var mest irriterande eftersom magen blev ganska hård. =)

Så jag gick och la mig i badet (I love badkar) i kanske en timme mitt i natten...Värkarna gick inte över, utan tvärtom verkade bli starkare, så jag bestämde mig för att väcka upp min sambo. Han stirrade på mig och begrep direkt att det var på G, eftersom jag skulle aldrig få för mig att vara vaken före honom i vanliga fall. =)

Han gjorde sig i ordning och var på väg på jobbet, men då brast det för mig och jag började typ störtgrina, och i stort sett tiggde och bad att han skulle stanna hemma med mig. Låter lite löjligt i efterhand, och han tyckte nog jag var konstig. Jag tror att alla går igenom en fas när man blir väldigt rädd inför vad som komma skall, iaf med första barnet.

Nåväl, jag försökte klocka mina värkar, men det var ganska svårt. Dom var väldigt oregelbundna. Mellan 5-10 minuter emellan. Så jag låg mest och tittade på TV, eller i badkaret, eller med värmekudden. Varje gång jag fick en värk var jag tvungen att gå på toa (nr2 ) Kroppen skötte lavemanget själv så att säga...hehe

En av de X-antal gångerna jag sprang på toa kom det lite blod på pappret, då ringde jag till förlossningen och frågade vad det kunde vara, hon sa att det förmodligen var en teckenblödning och jag skulle komma in när jag kände för det. Jag sa: då kanske vi ses ikväll då. Jag hade räknat med att det skulle ta mycket längre tid.

Kl. 11 kom svärmor förbi med den största godispåsen jag sett tror jag. Vi hade ju inte hunnit handla inför förlossningen. Sen så skulle jag försöka få i mig något att äta, men då fick jag en värk samtidigt som jag stod och rörde nyponsoppa, och då kände jag...nä, nu vill jag åka in. Så in for vi, vi bor bara 10 minuter från BB. Väl inne fick jag ta en CTG-kurva och dom kände efter hur mycket öppen jag var. 7cm!! Skönt tänkte jag, samtidigt som jag blev lite rädd för att det gått så fort och att det inte var så länge kvar.

Jag satte mig på en sån här stor boll och gungade fram och tillbaka. Låtsades andas lite lustgas mest för att ha nånting att göra. =) Hade 20% lustgas och 80% syre. Tyvärr hände det inte så mycket mer, så runt 14 tiden bestämde dom sig för att tå hål på hinnorna, plask sa det och jag skrattade typ hysteriskt ..hehe

Nu hände det lite mer, och jag vart lite illamående när barnet passerade spinaeknölarna. Jag med kräkfobi á la jättestor var rädd för att behöva kräkas, och tyvärr så gjorde jag det en gång också, men det var inte så farligt. Det är värre när man är sjuk. =)

Sen mådde jag mycket mycket bättre, och helt plötsligt kom det en jättekonstig värk, den gjorde inte ont, men var så kraftig och tryckande. Jag lyckades väsa fram: tryck på knappen för nu vill ungen ut Sambon tryckte på hjälp-knappen och in kom en barnmorska som vägrade tro på att det redan var dags, så hon kände efter och sen sa hon, ojdå...det gick fort, du är öppen 10 cm och kan börja krysta. Tack gode gud för det! =)

Från själva krystningen minns jag inte så mycket, det gjorde inte så ont, men var ganska obehagligt tycker jag. Efter någon timme, fick dom lägga bedövning där nere, och göra et litet klipp. Efter två krystningar kändes det som om nån drog fram en slemmig gädda och upp på bröstet fick jag en skrikande liten kille, det första han gjorde var att kissa på mig Sååå söt.

Sen fick dom sy ihop mig lite grann, jag hade då inte ens känt att jag spruckit eller att dom klippt. I love bedövning. Men annars så tog jag ingen bedövning förutom den lilla lustgasen då. Summa sumarum, det var skithäftigt och inget jag skulle vilja missa för allt i världen!