Varför är man förlossningsrädd?

Jag är livrädd nu med andra barnet, för nu vet jag hur jävla ont det gör!!! Var rädd men mest spänd inför första. Så klart de flesta är lite rädda inför sina första förlossning! Man blir ju inpr'ntad hur ont det gör från det att man föds å minns ordens mening. Hur underbart det än i slutändan kommer man ju liksom inte ifrån smärtan så för mig är det helt obegripligt hur man kan vara helt lugn och orädd, dem avundas jag verkligen! Önskar sååå att jag kunde njuta mer av själva förlossningen och tänka på allt underbart med bebisen, men det kommer ett par timmar efteråt =)

Jag är rädd för smärtan och att nått ska vara fel.

Hej!
Jag är inte förlossningsrädd (ännu) men jag tror att det hjälper att lära sig så mycket man kan om förlossnings skede samt att lära sig andas rätt. Jag trott att andningen betyder oerhört mycket, det är det enda sättet man själv kan styra smärtan med samt hjälper en att fokusera på arbetet. Det är farligt om man förlitar sig för mycket på vården och tror att dom ska göra jobbet åt en, det handlar om att bygga upp självförtroende att man ska klara pärsen och göra det så bra man kan. Jag har fött ett barn och jag vet att det gör j-vligt ont men jag ska banne mig klarar det den här gången också!! Lycka till allihop!

Jag är rädd för smärtan och att något ska gå fel. Tänker inte ta snitt för det, hur mycket jag än fruktar förlossningen så vill jag vara med om den "normalt"... Rätt konstigt:)

Jag var mest orolig innan förlossningen, för man vet ju inte hur ont det kommer göra. Inför nästa förlossning är jag skräckslagen, för nu vet jag exakt hur ont det kommer göra... Huuu!

Jag är inte ute efter att nedvärdera någon på något sätt. Vill bara ha kunskap om saken, mest för att okunskap föder fördomar.

Fobier har jag, men de har ju uppkommit efter att man råkat ut för otäcka saker, inte innan. Eller så har någon annan påverkat en åt ett håll.

Det jag menar med kunskap på detta området är, att de få jag känner som snittats inte varit rädda, utan bekväma, de får datum för när barnet ska komma, de slipper det "jobbiga" med att gå över tiden + att de vill slippa bli glappa. Javisst, jag kunde struntat i att starta denna tråden o sen närt mina egna fördomar om varför man väljer ett snitt o baserat allt på mina vänners val.

Är glad att en del ändå delat med sig om varför, för det ökar ju förståelsen för just rädsla och snittbeslut.

En annan fråga, vad finns det för hjälp till er som är rädda? Hur blir ni bemötta av sjukvården när ni tar upp det?

Många är rädda för saker utan att ha upplevt dem.
Jag var t ex jätterädd för att flyga innan jag någonsin hade flugit och det var bara för två år sen som jag flög första gången. Min rädsla för att flyga och min rädsla för vaginalförlossning har väldigt mycket gemensat, de beror väl egentligen på samma sak.

Ingen jag känner har valt snitt på grund av att de är bekväma. De har valt snitt för att de är jätterädda för att föda vaginalt.

Vilken hjälp det finns att få beror på var man bor. Min MVC skickade ingen remiss för samtal förrän runt vecka 30 och någonstans runt vecka 36 fick jag komma och prata om min rädsla. Att bearbeta en rädsla på 4 veckor är ingen lätt sak, speciellt när man faktiskt är så rädd att man egentligen hade bestämt sig för att aldrig skaffa barn men blivit oplanerat gravid.
I slutändan valde jag ändå att föda vaginalt och idag vet jag att min rädsla var välgrundad och jag vet också att jag aldrig vill uppleva det igen. Jag planerar nu att sterilisera mig för att aldrig behöva riskera att uppleva det igen.

Pumpkinpie! Bra sammanfattat, du fick med det mesta, jag känner precis likadant. Hur gjorde du för att få löfte om snitt? Måste man inte gråta och gå i terapi i flera månader för att övertyga sjukvården om att man inte vill föda vaginalt? Jag skulle också se fram mot ett snitt mer..

taxfax

För att man inte vet vad som ska hända,hur man ska hantera smärtan..Samt sjukhusskräck:jag första gången...
Nu ska jag snart gå igenom de för fjärde gången..

Jag är livrädd, för jag har haft två helvetesförlossningar som slutat med smärta i flera år efter barnen kommit ut. Varför? Jo, för jag har knäckt av svanskotan på båda förlossningarna. Den smärtan som är efter en knäckt svanskota går inte att beskriva!!

Vi miste vår dotter i v.37+2 och jag sattes igång och fick genomgå hela förlossningen med vetskap om att vår lilla prinsessa inte levde längre. Nu är jag gravid igen i v15 och är fruktansvärt rädd för förlossingen. Dels för att det gick väldigt fort sist och det gjorde att smärtan var enorm trots epidural och lustgas, är rädd att inte orka psykiskt (alla minnen som kommer tillbaka) och sedan är man naturligtvis livrädd för att något ska gå snett. Jag har redan tagit upp detta med både bm och läkare och enbart mött förståelse och blivit lovad att jag kommer att få bestämma själv, snitt eller vaginalt. Ska gå på aurorasamtal för att bearbeta mina minnen från förlossningen (även min man kommer att följa med ett par gånger) och efter det kommer jag och min man att bestämma hur vi vill göra.

första gången vägra jag veta något om förlossning, och hade inställningen det kommer som det kommer, hoppas dom kan sitt jobb.  hade en jätte bra förlossning, men är så himla rädd denna gång. vet inte direkt varför mer än att jag inte minns första dygnet med dottern, smärtan, vetskapen om vad som händer och vilka komplikationer som kan ske.
Ska på samtal och får se hur jag känner efter det.

Air skrev 2009-01-15 16:23:55 följande:

Jag tog kontakt med Aurora eftersom jag under inga omständigheter kunde tänka mig att bli gravid om jag kunde tvingas till en vaginalförlossning. Träffade en underbar och förstående BM som sa att ingen skulle tvinga mig till en vaginalförlossning. Enligt henne är det alldeles för farligt och inget som de gör i min del av landet i alla fall. Av mig krävdes det att jag under graviditeten skulle gå på Aurorasamtal. Jag var tydlig med att jag inte var motiverad att satsa på en vaginalförlossning och att jag har väldigt svårt att prata om detta. BM menade då att jag ska inte behöva känna mig tvingad att vända ut och in på mig själv, hur samtalen blir bestämmer jag själv. Det som hjälpte min sak enligt BM var att jag var oerhört påläst när jag gick dit, hon slösade ingen tid på någon övertalningskampanj efter som hon ganska snart märkte att jag visste vad jag gav mig in på.

Hade inte en tanke på att de skulle vara så förstående när jag gick dit, jag är väldigt glad att jag tog kontakt med Aurora!

uh, jag är rädd för att det är ett BARN som ska komma ut ur itt undeliv! SÅ stor är inte jag där nere, jag vill inte vara med om den smärtan.. usch...

När jag skulle föda första gången var jag orolig för att det skulle hända barnet något - att jag skulle vara för svag eller att något annat skulle gå fel.

När sedan värkarna satte igång försvann rädslan och oron helt och ersattes av förväntan och spänning. Sedan kan jag ju säga att rädslan på nytt tog mig i sitt grepp under krystvärkarna, men de höll inte på mer än en halvtimme och sedan fick jag sonen att förundras över.

Jag är mer orolig hur det kommer starta. Att inte veta. Det tycker jag är jobbigast. När jag väl är uppe i förlossningen tror jag kommer ta det bra. Jag har försökt förberda mig, läst mkt osv. Visst är jag orolig för att något ska hända bebisen. Men man kan bara hoppas att allt går bra och att man måste försöka lita på den utbildade personalen som finns där för en.