Hej Granada,
Jag förstar dig och känner igen mig i de flesta punkterna. Vi ska resa bort i nagra dagar, haller pa att packa sa jag hör av mig mer när jag kommer hem.
Liei: jag vill ocksa gärna veta hur du kom fram till beslutet! :o) När visste du att det var "nog" och hur tycker du att det känns nu? Jobbade du i England och jobbar du nu?
Hej, Ledsen att jag inte hört av mig på länge. Vi åkte faktiskt hem till Sverige och som alltid när jag är hemma är det full fart för att hinna med att umgås så mycket som möjligt med familj och vänner.
Granada: Nej, jag jobbar inte. Jag var tvungen att säga upp mig då min dotter föddes och sedan har det varit problem att finna en lämplig lösning och det kanske har bidragit att man inte känner sig involverad i samhället. Men jag har många vänner och vi träffas flera gånger i veckan med våra barn. Det är ganska vanligt med hemmafruar där.
Jag funderar och funderar och de senaste funderingar lutar att jag kommer separera för jag förstår inte hur vi ska kunna få det bättre tillsammans. Det som gör det svårt är att förhållandet inte är jättedåligt men det är inte jättebra heller. Dessutom "oroar" jag mig lite för hur och med vad jag kommer att jobba med om jag flyttar hem....ska jag börjar plugga för att skola om mig (har aldrig avslutat mina universitetsstudier). Dessutom känner jag mig stressad av att biologiska klockan tickar och jag skulle jättegärna vilja ha fler barn men förstås med någon som jag tror är den rätte. :o)
Hur går det för dig Liei?
Granada: Jag är lika gammal som du. Jo, visst skulle jag kunna fortsätta mina studier men jag känner att mitt liv rinner iväg och jag frågar mig själv om jag någonsin ska få en bra/stabil inkomst och börja spara för att ordna inför framtiden (bostad till oss, hjälp till dottern när hon blir äldre och ska stå på egna ben eller studera, pension etc). Man skulle helt enkelt ha gift sig rik! Ha,ha!
Lilla mej: Självklart är inte min sambo glad över om jag beslutar att flytta till Sverige med vår dotter, men han inser också att han "aldrig" skulle klara av henne ensam. Vår dotter är mycket fäst vid mig och har varit extremt fäst vid mig sedan hon föddes. Dels beror det nog på hennes personlighet men även att min sambo aldrig varit speciellt närvarande. Tex så längtar hon aldrig efter honom men kan göra det tex med sin mormor. Men visst är det inte en topplösning men det vore inte heller bra för henne att växa upp med två föräldrar som inte trivs tillsammans och jag kan inte heller bo kvar i landet bara för att de ska ha närmare till varandra, för då skulle jag inte vara lycklig. Jag vill visa min dotter att man är själv ansvarig för sin lycka och att jag är en stark kvinna som försöker göra mitt bästa för allas bästa.
Liei: Precis så är det, den j..la biologiska klockan tickar alldeles för fort!! Varför blev man inte vuxen tidigare och förstod vad underbart det är att ha barn?! Kanske för att man inte hade träffat drömprinsen ännu....men ändå! Och se hur det gick med drömprinsen som man sedan skaffade barn med, inte precis vad man hade gått och drömt om....Ang. hur min sambo ställer sig till en seperation så är vi båda överens om att det bästa är att vår dotter får vara med mig och för att jag ska kunna ha ett mer normalt liv så är det bäst att jag i så fall flyttar hem till Sverige. Usch, ja varken han eller jag vill att det är "slutet" på vår historia men vi är båda överens om att man inte bör bo tillsammans enbart för barnens skull för då mår ingen bra inte minst barnen. Men samtidigt är vi inte några människor som tar lätt på en seperation utan kämpar in i det sista för att få det att fungera (vi har nu kämpat i 2,5år). Har du fortfarande känslor (kär) i din sons pappa? Hoppas Sverige visar sig från den bästa sidan i så fall så han känner att jo,hit vill jag flytta! :o)
Granada: kul med lite framtidsplaner som husköp etc! Det lyfter alltid upp en , det känns då lite mer stabilt och man vet var man ska bo. :o) Men det är som du säger ena dagen är man jättepositiv och nästa mycket negativ. Gräset är alltid grönare på andra sidan verkar det som....
Liei: Är du säker på att det inte är min kille du pratar om? :o) De låter mycket lika. Min sambo är väldigt praktisk, kämpar för sin karriär som han är passionerat förälskad i misstänker jag och kan inte tänka sig Sverige pga sin karriär (det är i alla fall den officiella orsaken men det är nog mycket andra faktorer som gör att han inte vill bo i Sverige). Vi "firar" 6 år också i sep i år.
Jag känner mycket som du vad gäller min sambo. Jag har mycket känslor för honom och kan inte tänka mig att fortsätta utan honom och ändå drömmer jag om att bo med en man som är annorlunda. Helförvirrande för andra och för en själv! Precis som du så önskar jag innerligt att vi kunde tänka lite mer lika på de flesta saker, saker som jag trodde att vi tyckte ganska lika om tills vi fick barn. Problemet är att vi är båda mycket "starka" individer och ingen av oss vill ändra på sig (vi har i alla fall det gemensamt).
Ang. göra slut om jag flyttar hem så vet jag inte hur vi skulle göra. Det beror nog mycket på hur han vill. Jag skulle absolut tänka mig en "testperiod" hemma men då är det ju jag som sitter med alla korten i handen så att säga medan han sitter kvar ensam utan kvinna och dotter.
Välkommen Apple Pie! Tråkigt att du känner igen dig men vilken tur att vi inte är ensamma! :o) Har jag förstått dig rätt om jag säger att du vill flytta tillbaka till London men din man vill fortsätta bo i Schweiz? Men han vill bara bo/jobba där i 6mån-1 år? Personligen tycker jag inte 6mån-1år är någon längre tid om det enda som inte är bra är just landet (men förhållandet är bra). Men om du vantrivs så mycket som du verkar göra kan du inte försöka åka hem till vänner/föräldrar lite då och då och stanna borta i några veckor. På så sätt så går ju månaderna fortare. Eller finns det något som kan göra att din situation förbättrades där du är? Tex mer barnpassning, träning, någon bortglömd hobby?
Liei: satt i bilen och tänkte på dig och att det är nu i helgen som "HAN" kommer. :o) Håller tummarna för dig att det blir en bra helg utan allför stor förväntan att det ska bli en perfekt helg (för sådana helger brukar tycker jag sluta i besvikelse). Om ni bor i Sthlm så finns det ju mycket kul att gå och titta på om ni inte vill vara hemma förstås.
Jag känner mer och mer att du Liei beskriver mitt förhållande och inte ditt. :o) Min sambo har också vetat vad han ville bli sedan tonåren och har satsat allt på att bli det. Jag förstår att man inte kan kasta iväg en sådan karriär men om vi bara hade det lite enklare i våra diskussioner (om nästan allt) så skulle jag mycket lättare tänka mig att fortsätta. Om nätterna drömmer jag att jag har ett "perfekt" förhållande och sedan vaknar jag och får ångest och undrar vad jag ska göra.... Skriv i helgen om du känner att du behöver ventilera. Kram Ps. kan skriva till min inbox om du föredrar det.
Hoppas ni hade en trevlig helg! Ja, just nu är jag i Sverige och fick njuta av en solig
och snöig helg med mycket pulkaåkning. :o) Jag ska "hem" till Schweiz om några dagar.
Granada: Jag vill bara tillägga att jag tycker väldigt mycket om Schweiz. Det är ett land som är mycket likt Sverige (allt fungerar så som post etc, man värnar om naturen och det är rent på gatorna). Om man gillar natur och att sporta så är Schweiz perfekt. Man har naturen runt knuten och du har nära till skidåkning och till sjöar eller så kan du ta bilen och åka några timmar för att bada i havet hos någon av grannländerna. Men visst när man börjar prata om barnuppfostran kan det skilja sig en del och det blir ju då lite kulturkrockar som kan vara lite jobbiga att leva med.Jag har hemlängtan för att jag saknar mina barndomskamrater och min familj, men jag tycker bättre om samhället i Schweiz. Om jag bara hade varit född där hade det inte varit några liknande problem! :o)
Det är som du säger hemlängtan kom då jag fick barn för då ändrades jag och mina innersta värderingar kom "fram", värderingar som verkar vara väldigt svenska och starka. :o) Plus när jag fick barn började jag fundera om jag verkligen ville att mitt barn skulle växa upp "utan" Sverige och svensk kultur. Självklart hade jag funderat på det förut men när barnet kom så kändes mycket annorlunda och känslorna till mina "rötter" kändes viktigare än vad de hade gjort tidigare.
Vi hörs snart igen!
Granada: Ja, mannens familj är nog aldrig lätt att ta när man har barn men speciellt när ens mans familj kommer fran en annan kultur än en själv. Det är svart att acceptera deras sätt att "se" pa barnen. Mina svärföräldrar är hur gulliga och snälla som helst men tyvärr ser de barnen som nagon slags ägodel som man kan bestämma över. Tex skulle de envisas med att halla och pussa henne sa fort vi möttes och hon som är väldigt blyg protesterade högt, men det struntade de i . Sa da fick "elaka" jag säga att hon inte ville (min man har sadan "RESPEKT" för sina föräldrar att han aldrig skulle säga ifran för en sadan sak) vilket gjorde att de inklusive min man tyckte det var jag som inte ville och paverkade min dotter. Ja, det är sa mycket saker man har varit med om som man pa nagot sätt glömmer eller förtränger men sa börjar man prata om det och da kommer all ilska upp igen.
Skandinaven: Välkommen hit! Jag känner likadant som du gör. När jag kommer hem till Sverige känner jag mig annorlunda än andra och inte helt svensk. Jag gjorde det i och för sig redan som liten och det är väl därför jag alltid velat bo utomlands men när man bott utomlands i nagra ar blir man ju självklart paverkad av det samhälle/land man bor i medan ens kompisar/familj i Sverige förändras med det svenska samhället.
Manga därhemma känns väldigt "insnöade" och det är svart att försöka anpassa sig till ett samhälle där det inte finns plats för individer. Alla jobbar 8-17, har tva barn, en bil och ett radhus/villa. Alla lämnar sina barn vid 1,5 arsalder pa dagis där det gar 20 andra barn, de äter frukost där för det finns inte tid att göra det hemma, sen rusar man till jobbet vilket i Sthlm ofta är en timmes resväg för att avverka sina 8 timmar och sedan rusa till dagis och sedan hem, laga middag och Bolibompa. Det är ju superbra att alla har chansen att ha ett sadant liv, men det känns inte riktigt som ett liv för mig.... Vet inte om ni förstar vad jag menar eller om jag bara gör det mer oklart... :o) Samtidigt sa är Sverige väldigt skönt att leva i, man är väldigt skyddad och det finns alltid hjälp bade fran familj och samhälle. Ja, idag är jag tydligen lite mer anti-Sverige än gräset-är-grönare-i-Sverige :o).
Liei: Ja, jag förstar vad du menar med svart/vitt. Min man är den mest praktiska människa som finns. Här finns det inte nagon direkt plats för känslor och själv är jag en person som tycker att livet handlar just om känslor!
Men precis som du funderar ang du är för krävande/kräsen sa gör jag det ocksa. De flesta tjejer som jag känner och som lever i ett "lyckligt förhallande" är sadan tjejer som träffade sina män när de var unga och deras män är lite av vad jag kallar "tofflar" (de tycker och tänker som deras tjejer vill att de "ska" göra). Dessa tjejer är generellt lite rädda för att vara själva och har aldrig varit det eller under mycket kort tid. De säger ofta "jag skulle inte klara mig utan honom". Maste erkänna att sa har jag aldrig känt med nagon, trots att jag varit kär uppöver öronen. Självklart vet jag att jag kan klara mig utan nagon annan, men det gör nog att personer som jag (och kanske du) är svarare att tillfredsställa, för vi nöjer oss inte och vi kan inte leva med "tofflar" och har svart att leva med de som är som oss ocksa för da blir det mycket vilja fran tva sidor. Det gäller hitta en harmoni och balans vilket är supersvart!! Vad har du kommit fram till i dina funderingar kring ditt krävande?
Oj,oj vad jag skriver, hoppas jag inte har trampat nagon pa tarna! :o) Ha en bra dag! kram
Liei: Det är ju självklart att man kan leva som vi gör med eller utan man, herregud har de aldrig funderat pa alla de som är med om saker som är mycket värre och hur de klarar av det?! Och pa nagot sätt sa är det lite nedlatande gentemot ens liv när nagon säger sa. Med andra ord sa har jag ocksa fatt höra den kommentaren av vänner.
Skulle din man kunna tänka sig att ga och fa hjälp tex terapi för par? Tyvärr vill min inte det......Min man vill ocksa har garantier pa att jag vill bo kvar här. Om jag inte kan ge nagon garanti att jag vill bo kvar sa vill han inte ha fler barn. Hur ska jag kunna ge nagon garanti? Man kan ju aldrig lova att bo kvar nagonstans eller ens att älska nagon förevigt. även om man känner sa just för stunden kan man ju egentligen inte lova nagot sadant.
Ibland kan jag tycka att vi lever tva olika liv, jag och min man. Jag sitter och tänker pa lösningar antingen för att fortsätta tillsammans eller för att flytta isär (typ letande av bostäder och jobb), medan han oftast bara "kör" pa och latsas om att allting är bra och pratar om större bostad etc. Men sedan när jag väl tar upp vart förhallande sa ser han inte nagon framtid. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro eller känna, men jag längtar efter att fa känna mig älskad och att älska igen precis som han säkert ocksa längtar efter.
Hej Liei!
Helgen har varit helt ok. Förutom att vi började i lördagsmorse med att bråka och tillslut sade han att han orkar inte mer utan nog bättre om vi separerar och då svarade jag att jag orkar inte hellre utan det är nog bäst att vi separerar. Fast sedan så gled dagen på som om ingenting hade hänt......På eftermiddagen pratade han om att köpa hus......Konstigt förhållande vi lever just nu. Tyvärr känns det som vad han än gör så är jag inte nöjd. Jag har på något sätt gett upp, kanske inte förhållandet men lusten att försöka hitta varandra, försöka förstå, försöka känna lust, försöka hitta en gemensam syn etc...Jag säger som dig "ska det vara så svårt i ett förhållande??".
Om jag fick lite mer som jag ville (lite omtänksamhet, lite respekt, lite komplimanger, lite mys) så skulle jag kunna ge lite mer av det han vill ha (sex) och på så sätt skulle vi i alla fall ha det ok på ett plan och då skulle det vara lättare att ta itu med barnuppfostran odyl. Nu känns det som om han går runt och är frustrerad över att han inte "får" sex och jag blir irriterad för att han inte förstår (trots att jag förklarat) att jag behöver "något" för att vilja ha sex. Det kanske låter som om jag inte håller mig till ämnet, men jag tror att kommunikationen måste fungerar på alla plan och om i alla fall sexlivet fungerar så tror jag det är lättare att få andra kommunikationsproblem att fungerar eller viceversa. Men vad sjutton gör man när inget fungerar fast viljan finns?! :o) Liei, jag har också funderat på det där med ultimatum, men jag tror inte det är en bra utväg och som nog dessutom inte fungerar om man har en stolt man. Risken blir att han bara säger "jaha då är det slut, för det tänker jag inte göra" , eller hur tror du att din man skulle reagera? Får jag fråga hur gammal du är? Vill du ha fler barn? Har du börjat "fantisera" om att ha ett liv med en annan man? Det har jag.....men samtidigt så vill jag inte ha någon annan jag vill bara att min man är annorlunda. Hur knasigt låter inte det?! :o)
Hej Granada! Såg precis att du hade skrivit. Tack för dina ord! Ja, jag är tacksam för denna tråd för jag har stort behov av att få "bolla" med likasinniga. Hur goda vänner man än har så är det svårt för dem att förstå ens situation.
Jag kan hålla med dig att min man ter sig ganska egoistisk, men till hans försvar så gör han det för att han är så himla praktiskt. Det enda han tycks tänka på är ekonomin och sitt jobb/karriär, fast besluten om att han ska kunna ge oss en trygg framtid. Lite ironiskt blir det då jag tänker att denna "besatthet" som är till för vårt bästa kanske blir vårt förfall.
Hur går det för dig och din hemlängtan?
Apple Pie:
Skönt att höra att du kommit fram till något beslut som du känner dig ganska nöjd med! Det är bra mycket enklare att ta hand om barn (och sig själv) när man mår bra.
Apple Pie/Liei ang det ni skrev.....:
"Jag undrar om allt ser självklart ut utifrån..alltså vad alla säger bakom ryggen på en "/"Jag tänker oxå jättemycket på det...om "svaret" på ens problem är självklart för alla andra..om det bara är en själv (jag) som inte kan se klart"
Så tycker jag har upplevt ang vänner som tycker till om min situation/relation:
Många gånger tycker jag att de i omgivningen "lätt" kan antyda på vad man borde göra trots att de aldrig har bott utomlands/vet inte hur det kan vara att bo med någon från annan kultur/ha barn utomlands och vissa av de har knappt träffat ens man eftersom man bor just utomlands! Vissa av mina vänner som är väldigt bra vänner verkar dock ibland tycka att jag ska separera pga olika olikheter mellan mig och min man som jag har berättat för dem. Det låter på dem som om de har nästintill perfekta män, men mellan er och mig så skulle jag inte vilja ha dem för jag tycker inte de är några "drömmän" trots att de inte har några problem med kulturkrockar (fast det har jag ju förstås inte sagt till mina vänner). :o)
Granada:
Visst är det skönt att kunna skriva av sig sina funderingar! Man måste ju få ut de på något sätt och om det sedan är via skrift, teckning, sport el dyl spelar ju mindre roll.
Har ganska mycket i mitt liv just nu och hinner tyvärr inte titta in så ofta, men jag tittar ibland och tycker det är kul att se vad ni skriver och följa era liv/beslut (och hoppas att jag kommer närmare ett beslut jag med....).
Må så gott!
Granada: Så sant, så sant!
Hej Fiaobear: välkommen till "oss"! :o)
Helst skulle man ju ville att ingen behövde denna trad men vi har ju i alla fall turen att vi har hittat varandra sa vi kan prata av oss och fa lite rad och tips.
Det kanske är nagot ganska universellt att vara mycket praktiskt och tänka pa jobb/ekonomi mer än vad man gör i Sverige och det kanske pga i Sverige sa har vi ett sa socialt bra "nät" att vi är lite bortskämda att inte vara sa oroliga för jobb/ekonomi....Det är bara en tanke som slog mig nu, vad tror ni?
Trevlig helg!
Granada: Finns det inte någon skandinavisk eller internationell skola där som kanske har en "inriktning/metod" mer som skulle kännas bättre för dig (dina barn med andra ord)?
Glad Påsk på er alla!
Kram
Hallå nya som gamla bekanta! :o)
Jag är vääääldigt sällan inne på familjeliv och lär nog ine vara speciellt aktiv framöver heller. Mycket har hänt sedan sist. Vi separerade och jag och dottern flyttade hem till Sverige. Allt har gått jättebra här hemma, fick tag i bostad, dagis och jobb på en gång så jag hade jättetur. Däremot har seperationen varit jobbig och inget jag vill göra om igen (det var skillnad när man inte hade barn...), men inser dock att det var för oss den enda lösningen.
Livet här hemma känns som det alltid har gjort, tryggt och "vanligt". Jag trivdes väldigt bra utomlands och har nu insett att jag aldrig skulle haft så mycket hemlängtan som jag hade om mitt förhållande hade varit bra. Men när man är förälder och bor utomlands så krävs det mer av en för när något börjar bli jobbigt gäller det att man på något sätt kommer ur det jobbiga snabbt eftersom man sällan har stöd av samhället eller släktingar på samma sätt som man oftast har i sitt hemland. Jag skulle absolut kunna tänka mig att bo utomlands igen, men aldrig igen med ett förhållande, jag kämpade väldigt länge vilket jag tycker man bör göra när man har barn, men jag önskade att jag hade insett tidigare att det inte gick att finna en gemensam väg, men vem hade vetat det då?! Allt här hemma är ju inte grönare och det är inte lätt att jobba och ha barn på heltid och vara singel. Men jag trivs bra och hellre kämpar jag som ett djur för att allt ska gå runt än att gå runt och må dåligt.
Så nu har jag försökt få ur mig mina tankar och "vad hände sedan". :o)
När man mår dåligt mår ens barn dåligt även då man försöker dölja bråk och missnöje så känner barnen stämningen. Ta hand om er!