Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Bor du så långt bort att du inte kan åka hem på semestern? Och är det en riktigt ordentlig kulturkrock du har råkat ut för? Det är lite svårt att veta hur akut det kan vara (någorlunda objektivt sett). Jag menar, Europa är ju ganska likt Sverige, men jag skulle själv ha svårt för (drar till med nåt) Saudi-Arabien.

Visst kan det vara så att du ser för positivt på Sverige... svårt att säga. Berätta lite mer konkret om landet och kulturen, så kanske du får fler svar.

Hej Likjornaja, tack för att du orkade läsa mitt långa "inlägg"! Måste lite pinsamt erkänna att jag bor i Schweiz, som på många sätt är väldigt likt Sverige.

Jag tror att om mitt förhållande vore bättre skulle jag nog inte ha sådan hemlängtan. Min hemlängtan började då vi fick barn då alla olikheter visade sig och nu fortsätter hemlängtan dels pga det som jag kände då och dels vad jag upplever idag. Och nu kan förhållandet inte bli bättre pga att jag har hemlängtan och förskönar allt i Sverige! Det blir en ond cirkel som är svår att bryta. Jag önskar att jag kunde se min man som jag gjorde innan vi fick barn, så jag kunde ge honom och vår relation en mer "objektiv" chans.

Jo, jag orkade läsa ända ner!
Jag har bott i Tyskland i 17 år och har fortfarande hemlängtan. Särskilt i jultider. Man saknar familj och släkt, den svenska kulturen, traditioner, osv...
Ibland känner jag mig även utanför, som om man blir bortglömd för att man inte bor där. Är hårt när man t ex ringer och grattar brorsan på födelsedagen och han säger: - Ja, brorsan, mamma och pappa är också här och vi sitter och äter just nu.
Då lägger man på luren och fäller en tår och känner sig så j-a ensam och utanför!
Tack vare internet kan jag nuförtiden hålla kontakten bättre, men det går i vågor.
Kanske man även förskönar sverige, jag vet inte, man tycker iallafall att sverige är bättre på många sätt.
Kan inte ge dig råd, vad du ska göra, det måste du själv känna - vad som är bäst för dig.
Om du tvivlar på din kärlek till din man...kanske ger du honom även skulden för att du är "tvungen" att bo i Schweiz???

Tack för dina kommentarer Exelle!

Ja, det är precis vid sådana tillfällen som du beskriver som känns lite extra svårt. Men även när man hör hur de andra i familjen eller vänner träffas spontant över en fika som man aldrig själv kan göra för man har ingen förälder att åka till eller en barndomskamrat som man känner utan och innan.

Jag bodde utomlands ett år för 15 år sedan och då fanns inte internet och jag är tacksam att det nu finns, för det underlättar!

Ja, det kanske är så att jag ger honom lite skulden....vet inte. Vet dock att jag blir irriterad och besviken när han säger att han aldrig kan tänka sig bo i Sverige. När jag hör honom säga det så känns det så hopplöst och svårt att tänka sig att jag aldrig kan återvända (i alla fall inte med honom...).

Får jag fråga: Bor du i Tyskland med en tysk man? Skulle han kunna tänka sig att flytta till Sverige? Skulle du kunna/vilja flytta tillbaka? Det är ju svårt att flytta tillbaka också för man har utvecklats och påverkats av det land/kultur man bor i, men som du säger Sverige är på många sätt ett toppenland, speciellt när man har barn.

Jag känner igen jätte mycket av det du skriver. Jag har bott i Scotland i 12 år nu och har haft en hel del hemlängtan.
Jag trodde faktiskt att det skulle bli värre när vi fick barn fast det har det faktiskt inte blivit, snarare tvärtom. Men det tror jag beror på att vi har haft en hel del besök hemmifrån, plus att jag har varit hemma en hel del. Efter att mamma har bott 2 veckor i vårat 97m stora hus så känns det skönt fast givetvis tråkigt när hon åker hem. Det som jag tycker funkar bäst är att bestämma när dom är här när vi ska träffas nästa gång, på så vis blir det inte lika jobbigt när man skiljs åt.
Jag vet inte hur du känner men för mej så vet jag att det jobbigast är att min man aldrig har erbjudut sej att flytta hem till Sverige. Man vill ju att den som man älskar ska göra allt för att man ska vara lycklig och då borde dom ju kunna tänka sej att flytta hem.
Jag har alltid tjata på att flytta hem men jag vet faktiskt inte hur jag skulle känna om G kom imorgon och sa att han ville flytta till Sverige????
Som du sa, man målar ju gjärna upp Sverige till ett helt perfekt ställe att bo med barn och det tror jag faktiskt inte att det är.
Är han helt emot att flytta hem eller skulle ni kunna prova att flytta hem på prov, om han får ett jobb osv?

jag förstår precis hur du känner!

jag har bott i Spanien i några år men min sambo och våran son som är snart 2,5. sonen föddes i Sverige och jag bodde själv med honom där några månader men sen valde jag att flytta ner igen. och hjälp vad många gånger jag har ångrat mig...

just nu är jag i Sverige med sonen, förhållandet med sambon har varit sådär och det leder nog mycket till att jag förskönar Sverige så det framstår som paradiset i jämförelse med allt annat. men nu när jag väl är här, så känns det inte alls så. det är ju jättekul att vara här och träffa alla, men det blir ju ingen vardag. vardagen är inte alls samma sak som semester. jag försöker intala mig det. jag måste erkänna att jag har trivts ganska bra med vardagen i Spanien det sista året fast det är väldigt ensamt, men frågan är om det blir så mycket bättre i Sverige?

det är absolut så att man blir formad av den kultur man lever i, jag känner mig mer som en utlänning när jag är i Sverige än i Spanien, det är jättejobbigt, jag känner mig helt felplacerad i mitt eget land!

jag är mitt uppe i beslutsångesten nu, stanna i Sverige eller åka tillbaka till Spanien. sambon är inte helt omöjlig med att flytta till Sverige men just nu är det inget alternativ ekonomiskt, han har fast jobb och jag studerar och det är väl knappast något genidrag att säga upp ett fast jobb för att leva på ett studielån i Sverige...

men ja, jag kan nog inte bidra med så mycket hjälp eftersom jag själv är förvirrad till tusen just nu, men jag förstår iallafall hur du känner dig ts, det är JÄTTESVÅRT!!

Kassie, för att svara på dina frågor...
Ja, jag är gift med en tysk. Ärligt talat, hade jag inte varit det, hade jag inte bott här.
Ja, han skulle kunna tänka sig att bo i sverige, eller rättare sagt, han tänkte det...för vi tog steget att flytta till sverige i slutet av 90-talet. Våra två äldsta söner och jag flyttade före, de började på dagis, jag började jobba, vi hade en liten lägenhet i byn där resten av min familj bodde. Först pendlade min man och kom helger, sen flyttade han helt till sverige. De första månaderna lärde han sig svenska, sen tog han ett par småjobb. Hittade snabbt lite kompisar och trivdes egentligen bra. Problemet var att han inte trivdes med jobbet, ville göra det han gjort innan. Sen ringde gamla firman i tyskland och undrade om han inte ville börja igen....
Eftersom han dessutom tjänade mycket bättre i tyskland togs beslutet att flytta tillbaka. Jag var inte glad över det...
Att flytta till sverige igen vore idag lite jobbigar. Dels är vi lite äldre och har säkert större problem att hitta jobb...dels har vi fyra barn som alla ska dras ur sin tillvaro här.
Jag leker dock med tanken ibland...
En dröm för mig, vore att ha en liten stuga i sverige, dit jag kan "fly" när hemlängtan blir stor, samt bo längre tider när jag är pensionär.
Har du ALLTID hemlängtan, eller hur starkt är det?

Vi har köpt en liten stuga i Sverige. Det känns bra att ha något eget att bo i, att kunna åka när det passar och inte boka stuga eller tränga in sig hos släkten. Då njuter jag av Sverige. Annars känner jag absolut ingen lust att flytta tillbaka. Ser inte mycket positivt i landets utveckling de senaste åren... Har nu bott i Tyskland i 20 år. Tycker inte att skolan här är optimal (det är minuset med Tyskland), men å andra sidan verkar den svenska skolan vara katastrofal. Annars trivs jag väldigt bra. Det var kanske lite jobbigare i början, minns inte riktigt. Ett tag lekte vi med tanken att flytta till Sverige, men nu är jag bara glad att vi inte gjorde det. Sommarlov i Sverige är perfekt, och resten av året utomlands är också perfekt.

Godmorgon alla! Jag ser att jag inte är ensam med min hemlängtan. :o)

Min man bo i Sverige?
Nej, min man skulle aboslut aldrig vilja flytta till Sverige, dels pga vädret/mörkret, dels pga jobb/lön. Visst han skulle ju aldrig kunna tjäna lika mycket i Sverige som här, men det är ju inte så att vi har mer pengar här eftersom allt är dyrare här. Så i det långa så spelar det inte så stor roll var vi bor (fast det förstås här kan man leva på en lön.....men å andra sidan så jobbar man ju väldigt långa dagar). Jag har en dröm om att jobba här i några år till och sedan åka hem till Sverige och köpa hus, för då skulle man ha en möjlighet att komma med en ganska stor "kontantinsats". Min man säger dock att vi kan köpa en liten stuga eller så i Sverige som vi kan utnyttja när vi är pensionärer. Men när vi är pensionärer så kommer ju troligtvis inte vår dotter att befinna sig i Sverige, vilket skulle innebära en gång till att bo långt borta från sina nära och kära. Män och kvinnor är helt enkelt olika i dessa frågor, det är jag övertygad om. Jag har en bror som bor utomlands och han ser inte alls på samma sätt som mig vad gäller hemlängtan, ta hand om våra föräldrar etc.

Alltid hemlängtan?
Nej, inte alltid. Men alltid en längtan till att vara "sedd", en plats i samhället, i ett "socialt nät"..... Jag gillar Schweiz väldigt mycket men det blir lite ensamt jämfört med vad jag har hemma i Sverige där jag har ett "socialt nät" som är väldigt stort. Min man går hemmifrån 8 och kommer hem 20 så det blir ganska långa dagar.

Hemlängtan känns även stor då vi diskuterar män/kvinnor eller barnuppfostran. Min man hjälper till lite grann här hemma men eftersom jag är hemma så blir det mestadels jag som gör allting (ja, jag vet en kvinnofälla!). När jag kom hem från "BB" så var han hemma 30 minuter innan han åkte tillbaka till jobbet. Samma kväll frågade jag hur vi skulle göra när vår dotter vaknade under natten och han svarade: "Jag jobbar, så det får du ta". Det är mycket som tas för givet och det är svårt att ändra på vilket är svårt för en som jag som trodde att jämnställdheten fanns där mellan oss.

Vi har sagt att vi ska försöka diskutera våra problem nu i helgen (om vi finner någon tid eller ork), för vi båda känner att det måste bli en förändring. Men oj vad svårt det är att behöva ta ett sådant beslut!!

Ja, det är som du säger, om man flyttar som pensionär är barnen antagligen kvar i "utlandet".
Min mans föräldrar har det problemet. De har flyttat till svärfars hemland, bosnien, och svärmor kämpar med hemlängtan, antagligen mest till barn och barnbarn.

Jag har samma problem med jämnställdhet här i Tyskland. Även här är det männen som jobbar och kvinnorna sköter hushållet. Min man jobbar ännu längre på sommaren (oftast tills det blir mörkt) och har dessutom 6-dagarsvecka (egen företagare) så vi ses inte mycket. Där är jag tvungen att ta hela ansvaret för barnen.

Det där med BB är även ett bra exempel. När jag skulle hem från BB efter fjärde barnet kom svägerskan med min bil, jag körde själv hem och dessutom storhandlade jag på vägen....hmmmm...
Min man jobbade och kunde inte komma...
Hade dock min mamma hos mig ett par dagar i början!

Vad gäller barnuppfostran, där har vi också olika meningar. Jag växte upp väldigt "harmoniskt" och hade även chansen att snabbt bli självständig och upptäcka saker/världen omkring själv. VAr ju dagis- och fritidsbarn i sverige och van att liksom ta hand om mig själv ibland. Vilket jag inte uppfattar som negativt.
Min man däremot hade en hård, svår barndom där han aldrig fick göra någonting, förutom att jobba och kämpa.
Det påverkar också vår syn på barnuppfostran.

Man känner sig ofta ensam när man inte har ett socialt nät. Då har man tid att tänka efter och får hemlängtan.
Här i tyskland har vi t ex "Krabbelgruppe" dit man kan gå och träffa andra mammor med småbarn. Har ni inte det hos er? Annars var jag ofta ute och promenerade. Eftersom vi bor i ett litet samhälle såg man bekanta ansikten och blev ofta ståendes för ett litet "smalltalk". Fast det ersätter ju naturligtvis inte familj och vänner.
Du kommer antagligen att lära känna lite andra mammor när ditt barn börjar på dagis/skola. Det gjorde jag. Är inga superpolare, men man kan träffas, fika och snacka lite skit.

Jag hoppas verkligen för dig att du och din man hittar en bra lösning. Vet hur det är att sitta ensam hemma i ett främmande land....