Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Jo, jag orkade läsa ända ner!
Jag har bott i Tyskland i 17 år och har fortfarande hemlängtan. Särskilt i jultider. Man saknar familj och släkt, den svenska kulturen, traditioner, osv...
Ibland känner jag mig även utanför, som om man blir bortglömd för att man inte bor där. Är hårt när man t ex ringer och grattar brorsan på födelsedagen och han säger: - Ja, brorsan, mamma och pappa är också här och vi sitter och äter just nu.
Då lägger man på luren och fäller en tår och känner sig så j-a ensam och utanför!
Tack vare internet kan jag nuförtiden hålla kontakten bättre, men det går i vågor.
Kanske man även förskönar sverige, jag vet inte, man tycker iallafall att sverige är bättre på många sätt.
Kan inte ge dig råd, vad du ska göra, det måste du själv känna - vad som är bäst för dig.
Om du tvivlar på din kärlek till din man...kanske ger du honom även skulden för att du är "tvungen" att bo i Schweiz???

Kassie, för att svara på dina frågor...
Ja, jag är gift med en tysk. Ärligt talat, hade jag inte varit det, hade jag inte bott här.
Ja, han skulle kunna tänka sig att bo i sverige, eller rättare sagt, han tänkte det...för vi tog steget att flytta till sverige i slutet av 90-talet. Våra två äldsta söner och jag flyttade före, de började på dagis, jag började jobba, vi hade en liten lägenhet i byn där resten av min familj bodde. Först pendlade min man och kom helger, sen flyttade han helt till sverige. De första månaderna lärde han sig svenska, sen tog han ett par småjobb. Hittade snabbt lite kompisar och trivdes egentligen bra. Problemet var att han inte trivdes med jobbet, ville göra det han gjort innan. Sen ringde gamla firman i tyskland och undrade om han inte ville börja igen....
Eftersom han dessutom tjänade mycket bättre i tyskland togs beslutet att flytta tillbaka. Jag var inte glad över det...
Att flytta till sverige igen vore idag lite jobbigar. Dels är vi lite äldre och har säkert större problem att hitta jobb...dels har vi fyra barn som alla ska dras ur sin tillvaro här.
Jag leker dock med tanken ibland...
En dröm för mig, vore att ha en liten stuga i sverige, dit jag kan "fly" när hemlängtan blir stor, samt bo längre tider när jag är pensionär.
Har du ALLTID hemlängtan, eller hur starkt är det?

Ja, det är som du säger, om man flyttar som pensionär är barnen antagligen kvar i "utlandet".
Min mans föräldrar har det problemet. De har flyttat till svärfars hemland, bosnien, och svärmor kämpar med hemlängtan, antagligen mest till barn och barnbarn.

Jag har samma problem med jämnställdhet här i Tyskland. Även här är det männen som jobbar och kvinnorna sköter hushållet. Min man jobbar ännu längre på sommaren (oftast tills det blir mörkt) och har dessutom 6-dagarsvecka (egen företagare) så vi ses inte mycket. Där är jag tvungen att ta hela ansvaret för barnen.

Det där med BB är även ett bra exempel. När jag skulle hem från BB efter fjärde barnet kom svägerskan med min bil, jag körde själv hem och dessutom storhandlade jag på vägen....hmmmm...
Min man jobbade och kunde inte komma...
Hade dock min mamma hos mig ett par dagar i början!

Vad gäller barnuppfostran, där har vi också olika meningar. Jag växte upp väldigt "harmoniskt" och hade även chansen att snabbt bli självständig och upptäcka saker/världen omkring själv. VAr ju dagis- och fritidsbarn i sverige och van att liksom ta hand om mig själv ibland. Vilket jag inte uppfattar som negativt.
Min man däremot hade en hård, svår barndom där han aldrig fick göra någonting, förutom att jobba och kämpa.
Det påverkar också vår syn på barnuppfostran.

Man känner sig ofta ensam när man inte har ett socialt nät. Då har man tid att tänka efter och får hemlängtan.
Här i tyskland har vi t ex "Krabbelgruppe" dit man kan gå och träffa andra mammor med småbarn. Har ni inte det hos er? Annars var jag ofta ute och promenerade. Eftersom vi bor i ett litet samhälle såg man bekanta ansikten och blev ofta ståendes för ett litet "smalltalk". Fast det ersätter ju naturligtvis inte familj och vänner.
Du kommer antagligen att lära känna lite andra mammor när ditt barn börjar på dagis/skola. Det gjorde jag. Är inga superpolare, men man kan träffas, fika och snacka lite skit.

Jag hoppas verkligen för dig att du och din man hittar en bra lösning. Vet hur det är att sitta ensam hemma i ett främmande land....