Hur vet man när hemlängtan blir för stor? Hur ska jag veta?

Sambons och mitt förhâllande är i alla fall bra vilket gör det svârare och lättare. Svârare för att man härdar ut mer än man borde, och lättare för att det är värt att kämpa vidare. Lite motsägelse full kanske.

Nâgon i trâden skrev att hon inte hade hemlängtan utan saknade familjen. Jag känner att den längtan är ju störst men jag saknar ocksâ den sociala och ekonomisk trygghet som finns i Sverige pâ ett annat sätt. Känslan av att kunna ha planer för framtiden mer än hoppas att jag nâgon gâng kanske ska kunna fâ ett jobboch ett socialt liv. Jag har nästan inga vänner här, de jag haft har flyttat eller ska. Eller sâ jobbar de och är lediga när jag ska lägga barn för kvällen.

Kassie: Jobbar du?

Kassie: Ja tid har man ju brist pâ Just nu sover den lille och mannen har ledig lördag och leker med den store(1,5 âr kanske inte är sâ stort )Känner igen mig i det att tiden rusar när man är hemma i Sverige . Trâkigt att du känner att separetion ser ut att vara den enda lösningen. Men det kan ju vara bra ocksâ att fâ distans till det hela. Man kan ju hitta tillbaka till varandra. Och gör man inte det sâ vet man att man gjort rätt. Att leva som vi gör ger en ju en del för virrande tankar. Är ju ett helt nystan av faktorer som gör att man inte mâr bra och inte trivs. Man vet ibland inte vad som är det grundläggande problemet, föhâllandet?, hemlängtan?, ensamhet?, grâ vardag?, kanske tom en deprssion som gör att man inte mâr bra? eller är situationen sâ usel att man känner sig deprimerad? Det är ju inte riktigt samma sak....Man nystar och nystar men lyckas inte hitta varken böjan eller slut pâ trâden.

Jag känner lite som du ocksâ inför en flytt hem till Sverige. Vad ska det bli av mig där? Nog har jag utbildning och skulle säkert fâ jobb pâ stört, men sambon skulle ju med dâ och han kan inte ens svenska! Hur skulle vi kunna leva pâ 1 lön i Sverige med 2 barn? Och det känns ju lite som att starta om pâ 0. Ang dina studier; Kan du inte hoppa pâ där du slutade? Ibland kan man ju läsa lösa kurser och ändâ fâ ihop till samma kompetens om man säger sâ.
Vad gäller den biologiska klockan kan jag inte hjälpa dig. Men ju äldre man är desto mindre konstigt är det att satsa pâ familj tidigt när man träffar nâgon. Mânga fâr ju barn inom 2 âr(eller ännu mindre) om de träffar en ny. Själv fyller jag 35 i âr och min sambo och jag hade bott ihop i 3 âr när vi fick första, varit tillsammans 4âr. Hur gammal är du?

Kassie: Ja dâ kan jag verkligen förstâ att du blir stressad pga av âldern. Det är jag med trots att jag har min sambo pâ det torra sâ att säga. Skulle gärna vilja ha bâde ett och tvâ barn till men hur ska man hinna det .
Jag har mâtt lite bättre det senaste kanske pga av att jag bestämt att jag âker hem 2 mânader i sommar. Men ocksâ för att vi ev. har ett hus pâ gang och det skulle underlätta massor vad gálelr mitt liv som hemmafru. Men det gâr ju verkligen upp och ner. Ibland tycker man att man nog klarar det och det blir nog bättre för att sedan vakna en morgon och tänka att nej, inte en minut till!

Välkommen Apple Pie! Oj det var ju lite speciellt att ni flyttade ifrân england och maken inte kan tänka sig att âka tillbaka. Eller kan han tänka sig det längre fram?
Som Kassie skriver sâ kan besök hos familj och vänner hjälpa. jag reste hem till Sverige ofta innan vàr tvâa kom. Nu har jag inte kunnat âka själv med barnen, de är bara 15 mânader emellan, men i juni bär det iväg och jag vi ska vara "hemma" i 8 veckor.

Liei: Hoppas ni har en bra vistelse tillsammans.

Kassie: Har inte uppfattat var du bor. Kanske missat det. Inte för att det har nâgon betydelse. Bara lite nyfiken. Är du kvar i Sverige fortfarande?

Kassie: Jo men nu sâg jag var du bodde, men dâ har vi flera "schweizare" i trâden. Ingen bra reklam för Schweitz .

Tyvärr är det ett vanligt problem att man som utlandsmamma fâr "hemlängtan" i och med att man fâr barn. Känner flera som kämpar med detta. Tror att ens värderingar sätts pâ spets pâ nâgot vis och sâdant man kunde ta med en klackspark tidigare kan bli väldigt viktiga. Bara saker som skola och framtidsutsikter generellt för mina barn känns jätte tungt att tänka pâ. Spanien är ju rena u-landet jämfört med Sverige pâ mànga plan (även om jag är väl medveten om att sverige inte alltid är ett paradis).

Kassie: Men det är ju bra att du trivs bra med samhället. Kan tyvärr inte säga det samma om Spanien(södra där jag bör kanske jag ska tillägga). Känner ofta ett stort anti! Skola och barnosorg är värdelös enligt mig. Synen pâ barn fâr mig generellt att sparka bakut och jag är ofta i konflikt med spanska släkten dâ jag inte alltid kan acceptera deras förhàllningsätt till barnen. Ena stunden skämms det bort med godis i tid och och otid och i nästa fâr de skäll för att de inte äter upp maten. Min sin är 1,5 sâ jag tycker inte att det ár konstigt att han ibland inte äter, speciellt inte om de proppat i honom en massa godis innan maten. Han hann inte ens börja med smakisar innan de ville börja stoppa i honom karameller. De slänger runt barnen mellan sig som vore de leksaker och röker mer än gärna med barnen omkring sig eller t om i famnen. Säger jag ifrân är jag känslig och larvig!! Kan bli galen!! och det har gàtt sâ lângt att jag drar mog ifrân att träffa sambons familj. Känns ju inte speciellt kul. Allt detta gör ju att "hemlängtan" blir desto större. Annars hade jag nog kunnat ha det ritigt bra hár om sambons familj kändes som en familj jag kunde fà stöd av istället för att de ser mig som en utländska som inte vill ta till sig deras kultur.

Kassie och Liei: Usch vad jobbigt ni verkar ha det. Jag hade nog blivit rasande pâ min sambo om han visat sâdan ovilja att prova pâ andra lösningar om jag hade sett min situation som ohâllbar. Man är ju ett par med barn! Lâter som de gör sig till offer. De är ju trots allt de som sitter med alla kort pâ handen och sâ kräver de garantier frân er. Här är det jag som kräver garantier. Det är jag,liksom ni, som "ger upp" mitt hemland, familj, vänner, (i mitt fall) möjlighet till arbete och ekonomist "oberoende" etc etc för att vi ska kunna vara en familj. Tycker att det lâter enormt omoget och egoistiskt. Nu kanske ni tycker att jag lâter orättvis mot era män/sambos/sárbos, men det är slutsatser jag drar utifrân det jag läst. Är glad för eran skull att ni funnit varandra här i trâden dâ jag tror att det är viktigt att ni kan "prata" med nâgon som förstâr fullt ut. Kram pâ er

Apple Pie: Bara att ni tagit ett beslut underlättar nog. Om det i framtiden inte skulle kännas rätt sâ kan nu ju alltid ta ett nytt beslut.

Själv mâr jag bättre just nu och hemlängtan hâller jag i schack. Kanske beror pâ att jag börjat skriva en blogg, där jag skriver av mig lite Pâ sätt kan min familj ta del av mina innersta tankar som man kanske inte tar upp när man talas vid per telefon. Sedan är det bara 3 mânader kvar innan vi ska hem till Sverige vilket säkert ocksâ gör sitt till.

Hur har ni andra det?

Om andra anser att svaret är självklart vet de inte vad de pratar om. Det är ju inte sâ att kärleken är över och med barn i bilden tar man ju in fler perspektiv. Jag tycker att er situation verkar oerhört komplicerad och oavsett hur ni gör blir det fel pâ nâgot sätt. Det är däför ni inte kommer fram till nâgot beslut.

Kassie och fiaobear: Jo det har ni nog alldeles rätt i, att man i mânga länder fàr "kämpa" med ekonomin pâ ett helt annat sätt än vi svenska är är vana vid. Här i Spanien är det hög arbetslöshet sâ det kan vara kämpigt för mânga. Det jag stör mig pâ ang. detta att min man trots vetskapen om att vi i Sverige skulle fâ en tyggare ekonomi inte ens vill pröva att bo där Precis som du fiaobear kánns skolan oerhört viktig, jag avskyr verkligentanken pâ att mina barn ska gâ i skola här. Jag tycker den är världelös, för att inte säga hemsk . Inte för att de ár lâg nivà egentligen utan för att den enbart är kunskapsinriktad, med betyg och läxor fràn lâg âlder samt o stöd i fall barnet skulle ha problem av nâgot slag(dyslexi, inlarningssvârigheter etc). Jag kan vara beredd pâ att pröva här men skulle nâgot av barnen fâ svârigheter âker jag till sverige direkt. Utan tvekan!

Jag är en av de gamla Det blev aldrig nâgon ny trâd men vi kan ju alltid sparka liv i denna om det behövs.

Ja jag bor kvar i Spanien, fortfarande arbetslös. Har gâtt pâ antidepressiv medicin i ett âr nu. Velar forfarande, och har väl bestämt att fàr jag inget jobb till hösten senast kommer jag âka till Sverige under en period i alla fall och jobba lite. Sedan fâr vi ser. Jag och sambon har ju en bra relation och har alltid haft, vet mânga som inte haft det och dâ hade valet varit självklart för mig.
Tyvärr vet jag ingen som âtervänt till Sverige som ângrat det. Ja ja, vi fâr se hur det gàr. Jag mâr bättre nu i alla fall med min medicin än jag gjorde nár denna trâden startade. Snart 2 âr sedan att tiden kan gâ sâ fort?