Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

Hur får man veta det då? Är så less på att hela tiden lära sig saker här (missförstå mig rätt nu det är toppen! MEN jag vill att sjukvården ska kolla allt detta o unge att jag ska behöva komma o be om det :(((

che71
Det svåra är att ta sig upp på den där förbaskade operationslistan. När man väl kommit dit, så brukar man inte få vänta så länge.
Jag träffade läkaren i slutet av maj och sa då själv att jag gärna ville ha operation i slutet av augusti och hon tyckte att det lät vettigt.  Annars är det normalt sett ca en månad, beroende på sjukhus och om man som i mitt fall haft problem med betalningarna här från ackis till Danderyd sjukhus. Har fått 2 operationer inställda, men 2 har blivit av.

Jag har fortfarande kvar stygnen i ärren på magen och börjar tröttna på de nu. Vill bara bli av med de, som inte sprack upp ytligt. Jag tejpar i vilket fall som helst med kirurgtejp, för att ge ärren extra stöd men just stygnen slipper jag gärna nu.
Ett ärr har ännu inte läkt ihop ytligt och är öppet ca 5mm när jag byter suturtejpen. Ska försöka låta det vara lite längre nu, så kanske det läker ihop. Är dock orolig för att det ska vara.

Jag har ett nytt jobb på g, där jag ska börja med praktik för att se att jag klarar av det mm. Det är i en klädbutik, så utan tunga lyft och om det blir tunga lyft så fixar de andra det. Jag kommer aldrig att vara själv, så det finns alltid någon som kan lyfta. Men att vika kläder mm är ju inte så tungt.

Det som blir tungt nu i början är ju att ens stå upp så länge. De vill så klart ha dit mig så snabbt som möjligt, men ändå inte att det ska äventyra läkningen.
Funderar på om jag ska börja jobba 2-3 timmar per dag från onsdag, då det gått 3 veckor sedan operationen. Sjukskrivningen var på en månad, dvs 4½vecka. Men jag tycker ändå att det känns rätt bra, men att jag inte än kan stå upp en hel dag.
Vad tycker ni? är det dumt?
Jag tänkte att det kanske är bättre för kroppen än att plötsligt bara jobba heltid. Då kan jag sakta trappa upp det, beroende på hur kroppen känns.

Helt sjukt att kvinnor ska behöva ta antideppressiva pga framfall eller förlossningsrädsla!! Blir så arg.
Inte konstigt man är rädd, förlossning är en stor grej, mycket kan gå fel...förutom själva smärtan.
Det är som att säga till en person som skadat ryggen eller något annat, men ta du antideppressiva så du inte har ångest över din smärta, eller kanske ta du antidepp. för så ont kan du ju knappast ha!
Men operera då o hjälp kvinnor som vi o lyssna o ha förståelse för att detta med framfall är jobbigt att leva med...bemöt oss som människor.
Att ge antidepp. känns som att de inte tror på en ju.
Ska jag ta antidepp. pga att något buktar ut i underlivet, pga att jag hela tiden känner obehag o tyngd o skavkänsla, pga att jag kanske är inkontinent efter FL, eller pga att jag inte vill/vågar ha sex, eller att jag är rädd att lyfta min bebis från golvet, pga att jag knappt kan böja mig ner på kvällen, att jag tänker på mitt framfall nästan hela tiden, på att det nästan förstör det som skulle vara den lyckligaste tiden i livet, pga att jag oroar mig för om förhållandet klarar detta, om jag kan ha sex utan problem i framtiden, om jag kan gå på toa som normala människor, springa o gympa...lyfta mit barn upp i gungan...osv....helt enkel leva ett vanligt liv?!!