Fortsättningstråd Framfall/slid eller livmoder

Man ska försöka att inte belasta bäckenbotten för mycket, tex mkt lyft, hopp och spring. En annan viktig sak är attinte bli hård i magen för det töjer på väggen mellan slida och tarm.

Knipa skadar aldrig, men om muskler släppt som på mig hjälper det inte så mkt

Är det någon som vet hur länge stygnen sitter kvar egentligen? Jag kommer inte ihåg vad läkaren sa.
Nu har det gått lite över fyra veckor och stygnen har inte lossnat än. 

Nian: mina satt i över två månader...

Ojdå, så länge.
Jag tycker att det börjar bli lite jobbigt med stygnen, det liksom stramar och sticker lite av dem ibland. 

Min läkare sa att de helst skulle sitta i tre månader för att bindväven skulle läka helt.

Ok, jag är så glad att jag hittade den här tråden, man känner sig ensamast i världen när man har fått framfall inget någon berättar så jag trode knappt att det kunde hända förens i 70 års åldern...

Jag hade ett lättare framfall efter förlossningen med barn nr 2 men bm sa att det skulle gå tillbaka och det blev mycket bättre men för några veckor dedan så känns det som att något vill ut när jag anstränger mig och livmodertappen ligger nästan i slidmyningen. Till saken hör att dottern är ett år så jag är ju inte nyförlöst längre och jag ska gå till gyn förhoppningsvis nästa vecka.

Vi har två barn och har inga planer på fler på flera år om alls men jag är "bara" 27 så man vet ju inte om det blir en sladdis om 6-7 år men jag vill inte gå med den här tyngdkänslan så länge för att vi kanske vill ha ett barn till. Ska man säga att man är klar så man får en op eller ska man säga att man är klar så man lättare får en op???

Jag har gråtit massor och känner mig rätt äklig då jag även har fått urinläkage av detta.

Hoppas ni har överseende med mitt smått hysteriska tillstånd

Jag har fått tid imorgon kl 14 så det känns skönt att få någons bedömning förutom min egen självdiagnostik via internet...

Hittade just den här tråden och fastnade vid datorn. Pratade med läkaren tidigare idag inför kommande operation och man vill ju gärna veta hur andra upplevt det. Jag har rejäla problem sedan min första förlossning för snart sju år sedan, då var jag 33 år. Då fick jag en total sfinkterruptur, tror att det brdömdes som grad III. Det tog tre måndaer innan jag kunde sitta utan smärta igen.

För nio månader sedan födde jag mitt andra barn. Vaginalt efter många om och med. Precis som andra skrivit här är graviditeten i sig ett stort problem så en vaginal förlossning skulle varken göra från eller till.

Jag har mitt i allt elände haft tur eftersom jag fått hjälp av läkaren som sydde mig för sju år sedan under hela tiden. Det var också hon som upptäckte framfall, främre slidväggen är värst, men både livmodern och bakre väggen är påverkad. mellangården finns inte. Musklerna har släppt. Jag fick också träffa sjukhusets främsta specialist under andra graviditeten för att bedöma hur en vaginal förlossning skulle påverka. Och det är nu henne jag pratar med inför op. Hoppas att det blir hon som gör den!

Början av september har vi sagt. Vill inte vara låst av restriktioner hela sommaren och det ska ha gått ett år plus att jag ska ha slutat amma helt med marginal.

Det jag vill säga till er som har prolem och av någon anledning inte kan opereras för närvarande är att fråga om ni kan vara hjälpta av en prolapsring. När jag har en sådan känns mina höfter en dem smalare och jag kan gå i trappor och slipper merparten av urinläckaget. Det måste inte vara livmodern som är problemet för att det ska vara lönt, på mig är det cystocelet som hjälps upp mest. Men i Sverige använder man inst så ofta ring på yngre kvinnor. Litre bökigt att hitta rätt storlek och lätt att få svampinfektion, men den försvann med långtidsbeh av diflucan.

Jag har varit väldigt handikappad eftersom det känts som att allt ska trilla ut och jag läckt urin och utan ringen hade jag inte stått ut.

Men läkare är väldigt olika. en del (ofta manliga...) är väldigt respktlösa i det här sammanhanget. Jag har gått gråtande från KK...