Arv eller miljö?

När barnen är små tror jag att mycket är arv, eller i alla fall medfött. Uppåt i åldrarna har nog miljön mer effekt. 

Men sen så ser jag inte miljö-biten som en envägsgrej heller. Vi formas av våra barn (åtminstone om vi är bra föräldrar). Så exemplet nån gav om barn som var väldigt skygga och oroliga, som var hemma mycket,  jämfört med utåtriktade barn som var med på det mesta, kan ju lika gärna ha varit såhär:
Båda familjerna hade från start ungefär samma ambition av att göra saker med barnen. Men sen fick den ena familjen barn som var väldigt blyga och rädda för främlingar o.s.v. Medan den andra familjen fick barn som hanterade sånt väldigt bra. Och man vill ju att ens barn mår bra, så är dom av den oroligare sorten så kanske man är mer benägen att hålla dem hemma, medan den andra familjen inte ens behöver tänka på att folk och aktiviteter skulle vara nåt problem.  

Tills jag själv fick barn trodde jag mycket mer på miljö. Sen visade sig ena dottern ha autism. Ens föreställning om hur mycket man kan påverka sitt barn får ju sig en törn...