Missed abortion

beklgar verkligen

Här är en till...
I vecka 11 visade sig att livmodern och allt sådant växte, men att fostret dött kanske kring vecka 6 och därefter tillbakabildats. Det var bara tomt på skärmen, inget minne om ett embryo som skulle varit där...
Fick tabletter för att avbryta allt hemma och det var lätt det jobbigaste jag varit med om.

Vet precis hur det känns för dig.

Vi gjorde rutinultraljud i v.14 och då fanns där bara en tom fostersäck, fostret hade dött i v. 8 men min kropp fattade inte det utan trodde fortfarande att den var gravid och uppträdde så också. Vi fick vänta en vecka på att kroppen skulle fixa det själv men inget hände utan efter veckan som gått blev jag skrapad.

Jag har också varit med om det. Det kallas ofostrig graviditet. I mitt fall upptäcktes det i v12 men troligen hade fostret stötts bort redan i vecka 7. Det är verkligen skitjobbigt att något sånt kan hända. Hade aldrig hört om det innan.

Jag har också varit med om det. Det kallas ofostrig graviditet. I mitt fall upptäcktes det i v12 men troligen hade fostret stötts bort redan i vecka 7. Det är verkligen skitjobbigt att något sånt kan hända. Hade aldrig hört om det innan.

Hej!
Vi går just igenom vårt andra MA i följd inget tidigare barn. Fick bruna flytningar i v15 båda gångerna visade det sig att fostret dött v8. Väntar nu på att kroppen ska stöta ut det men det händer inget så det blir väl skrapning nästa vecka. Ja livet känns fruktansvärt tungt ibland. Letar nu desperat efter råd ex prova albyl minor lr ngt då vi inte får någon utredning. Det har ju "bara" hänt 2 gånger.

Jag vet precis hur det känns. Jag var uppe på rutin UL v 18 och då visade det sig att barnet dött i v 14+5. Det var det mest fruktansvärda jag varit med om. Fick föda ut det på lasarettet. FRUKTANSVÄRT!!!

Har fått tid för skrapning. Är tack o lov bara i v 10. Men på mig såg de fostret tydligt. Hade en mkt skicklig gynekolog som var väldigt professionell. Så jag måste säga att det kändes skönt. Man kunde tydligt se fostret. (eller ebryo eller vad man nu ska kalla det beroende på hur gammalt det är)

Ni som verkar veta mycket om det här. Vad tror ni om mitt fall?

Plussade 15/4.
Jag fick en blödning lördagen 17/4, och den 16/4 skulle jag gått in i v 6. Blödningen varade i 2 dagar knappt, enda symptomet som försvann var ömmande bröst.
 
I fredags var jag på VUL där livmodern var tom, hon såg ingenting.
Jag mår fortfarande hur illa som helst och börjar ledsna på att må illa. Dom tog ett blodprov som visade att jag inte var gravid längre.
Jag vill inte må illa när det inte är ett litet pyre i magen.

Jag hade aldrig ont eller några "andra" symtom på missfall, och som sagt, symtomen från graviditeten är inte borta och det har gått över 1½ vecka.

sitter själv på jobbet efter ett UL som egentligen bara skulle bestämma hur långt jag var gången inför ett KUB men som genast föbyttes i väldiga tråkigheter eftersom det visade att det inte alls såg ut som det skulle. är i v 11 enligt senaste mensen, fostret såg ut att vara i v 8+ någon/några dagar men den var alldelse stilla, inga hjärtljud och troligtvis inte levande enligt BM. Ska på en second opinion på måndag om det inte händer ngt (dvs stöts ut) innan dess. F-n va fort glädje kan förbytas till uppgivenhet och ledsamhet, vet ju inte var man ska ta vägen riktigt... men har inte gett upp helt än, även om det är väldigt nära... barnmorskor har sett fel förr...

lider med er alla andra som varit eller är i samma situation.

Det här med skrapning, någon som vill berätta lite erfarenhet om det, känns ju som att det kanske måste till...

Blev skrapad i höstas efter ett mf i v 15. Man gör det för att skynda på blödningen och så de vet att allt kommer ut. Man är sövd under ingreppet och märker ingenting. Efteråt är det som att ha mens i ca 2v.

Här är en till. 2007 va det jag drabbades av det men lyckligtvis så blev jag gravid igen kort därefter och födde 2008 en frisk liten tös. Men Kommer ihåg att jag kände mig dum när jag skulle försöka förklara för folk vad som hänt och det kändes som om att jag bara hade varit skendräktig :(

Yes 2006 åkte vi in för att gör ul men blev förvånad när det va tomt i fostersäcken.

När folk frågade förklarade jag att jag va skingravid för det var så det kändes :((

Fick tyvärr lägga till MA på erfarenhetslistan i lördags. Här kommer min upplevelse:

Jag skulle vara i v12. Var på vul och såg det lilla knytet i v 7+3, men det hade dött i v 8+3. Började blöda lite, inte mycket alls, ringde barnmorskan och berättade att det inte kändes rätt. Jag hade en känsla att något inte stämde, fick förstås svaret att det är vanligt,hon hade ingen tid ledig förrän en vecka senare. Jag skulle va ensam hemma med min son på 3 år, har aldrig upplevt missfall tidigare, men förstod att det kan göra ont som attan och blöda mycket. Ville inte gå igenom nåt sånt inför ögonen på sonen, kunde inte gärna ta med honom till akuten heller. Jag tog då beslutet att ta med sonen till mormor 3h bilresa bort, för att sedan uppsöka akuten där hon bor. Läkaren var inte imponerad att jag utsatte oss för risken att köra så långt med ett pågående missfall, men jag hade inget val. Allt gick jättebra och hela upplevelsen var i allt elände mycket positiv tack vare läkaren och sköterskorna. 10min efter att jag kom till akuten fick jag träffa gynläkaren som konstaterade MA. Jag fick landa i känslan och beskedet i hans närvaro, han förklarade och berättade lugnt och mycket ostressat vad som hänt och vad som behövde göras. Han tyckte att jag skulle komma tillbaka morgonen därpå kl 7 för operationen/skrapningen. Han berättade att det kan vara psykiskt svårt att ta bort graviditeten direkt vid upptäckt. Morgonen därpå var gynläkaren och narkosläkaren redo när jag kom, de väntade medan jag förbereddes med dusch och slang i armen för sövmedlet. Smidigt, ostressat och med mycket genuin empati för händelsen. Rutinåtgärd i deras vardag, men de hade hjärta och känsla inkopplad till 100%. Jag är evigt tacksam att jag fick gå igenom detta på Karlskogas akutmottagning, ni har gjort min erfarenhet mindre smärtsam och bearbetningen så mycket lättare. Bemötande och personal gör stor skillnad vid svåra händelser.

Tusen tack!