Jag och min kille har fått diagnosen "oförklarlig barnlöshet" efter ett års aktiva försök. Hur har ni andra gjort i samma sits? Verkar som att en del satsar på IVF på en gång medan andra inseminerar eller medecinerar.
Tror nog att vi försöker lite till, sen blir det insemination. Men skulle vara spännande att få veta hur ni andra i samma sits har resonerat och vad ni har fått för rekommendationer av era läkare/barnmorskor!
Vi fick utredning först efter vi försökt i 1½ år och de ville testa insemination först sedan blev det IVF. Det var det de rekommenderade oss.
Vi fick rekommendationen att prova 2 stimulerade inseminationer och efter det IVF. Nu är vi inne på vårt 2:a inseminationsförsök.
Lycka till!
Jag skulle aldrig tveka och gå direkt på ivf. Då kan man få veta lite mera. För oförklarligt barnlös betyder ändå att det finns fel men att de är mer komplicerade än vad vanliga tester kan visa.
I västerbotten måste man försöka två år på egen hand (om man är över 32) innan de skickar remissen. Sen är det tre månaders väntetid innan vi får komma till kliniken. Så här i efterhand hade vi nog gått på privat IVF direkt, men då tänkte man att chansen finns att vi blir spontant gravida så vi valde att vänta. Nu känns det lite fel, men gjort är gjort. Hade vi kört privat hade vi varit en bit på väg oavsett om det lyckats eller misslyckats.
Innan vi prövar med ivf ska jag gå på hormonbehandling (perotime) i 4 månader och se om det tar sig. Är nu inne på min tredje månad med pergotime. Det är bara att hålla tummarna nu...Om inte detta hjälper tyckte läkaren att ska köra ivf direkt.
Jag/vi är oxå oförklarligt barnlösa efter mer än ett års försök. Jag testar med Pergotime denna månad, men eftersom man ju bör ha egen ÄL om man nu är oförklarligt barnlös så tror jag inte det kommer att hjälpa. ÄL har vi ju i alla fall så att säga...
Vi kör med privat IVF om någon månad. Tycker inte att det finns någon tid att spilla (men naturligtvis är det en ekonomisk fråga också).
Vi försökte i över 5 år, under de sista åren hade vi mer eller mindre gett upp & började acceptera att jag nog inte kunde bli gravid..
MEN, så skedde de som vi hade kämpat så länge efter, jag vart gravid & är idag i v 14..
Den enda förklaringen vi har e att vi helt enkelt slutade försöka, kanske slappna vi av mer, hela situationen vart stressande för oss båda & när vi försökte som mest så hade vi ju inte direkt skön sex, fanns lixom ingen njutning i själva försöket till barn, allt handlade enbart att LYCKAS få till de "rätt".
Jag tycker inte att NI ska "ge upp" efter bara 1 år, ge de lite tid & tänk inte för mycket på de, även om DU inte känner dig stressad så tyder de inte på att din kropp INTE e de..
MomZoon skrev 2009-02-07 23:29:18 följande:
MomZoon skrev 2009-02-08 11:07:38 följande: