Måste bara få skriva av mig lite!

Hej! Jag kan inte på något sätt sätta mig in i hur du känner det, men jag önskar dig all lycka och hoppas att du får möjlighet till någon form av kontakt hos era läkare, så att du kanske kan få lite stöd? Vad skönt att du har din man. Stor kram

Lott *kram*

Det känns hopplöst när man så gärna vill och det inte går

Två år är lång tid och du har testat pergo så det är kanske dags att be om en remiss till en ivf-klinik

Är din man kollad?

Jag förstår precis hur du känner dig!
Vi har försökt få barn i drygt 1½ år och har påbörjat utredning. Fast hos oss har det konstaterats fel, inte bara hos en av oss utan hos båda!
Det känns som att allt annat är menlöst med livet när man längtat efter en liten i 6 års tid. Det är tur att man inte är ensam utan att man har sin partner när man bara behöver gråta eller ösa ur sig allt.
Du får gärna inboxa mig om du känner för det.

Kram från en lika sorgsen lollo

Tack för din kram, behövs känns det som! Känns som man behöver lite medlidande ibland!

Tack!

Fru U skrev 2008-11-28 13:40:19 följande:

Jo, både min man å jag är kollade å allt såg bra ut sist! Jag ska ta å prata med våran läkare om IVF å sköljning av äggledarna när vi ska dit!

Tack för kramen

Ville bara titta in i din tråd och säga att jag verkligen hoppas att lyckan ska komma till er också så snart som möjligt. Har ni försökt med att "inte försöka"? Om man bara skiter i det ett tag och försöker tänka på annat så brukar det "ta sig" för många. Sen å andra sidan är det ju ett mysterium hur vissa lyckas att inte tänka på det! Ni kanske kan resa bort och göra något helt annat än att "försöka"?

Jag har ett par bekanta som försökte i två år innan de blev gravida, det slutade i tidigt mf efter två års försök. Sedan fick de utredning. Inget fel på någon av dem. De försökte i två år till och sedan blev hon gravid igen och nu är deras dotter 9 månader gammal! De hade helt gett upp hoppet och var inställda på att adoptera men så vips blev hon gravid igen!

Hoppas på att det snart är er tur! Lycka till! kram

Hej å tack!

Jo, de sista halvåret har vi försökt att inte försöka :-S

Första månaden med pergo försökte vi som läkaren sa att vi skulle ha sex mellan dag 13-19 m.m.

men sen orkade jag inte mer å åt bara pergo tabletterna som jag skulle å raknade bara de gagarna...har lagt allt sånt på hyllan vad det gäller att räkna dagar till ÄL å till mensen!
Mensen får komma när den kommer...först då ser jag om den kommer på den dagen den ska, men har de senaste 1½ året haft hur regelbunden mens som helst, som en klocka!

Men tackar sy väldigt mycket ändå för ditt försök att hitta nåt vi inte försökt!

//Lott

Hej Sweet girl!
Jag vet precis hur du känner dig. Vi har försökt snart 2 år, har gjort två inseminationer, men idag kom den förbaskade mensen igen...som den alltid gör.
Jag försöker att inte tänka på det men det är otroligt svårt. Speciellt när vi måste springa till läkare var och varannan dag.
Jag har inte tappat hoppet än, försöker se det positivt att det ändå kan stärka förhållandet. Man går igenom detta tillsammans och kommer närmare varandra.
Stor kram till dig, våran tur kommer...

Du befinner dig i det svarta hålet, men var bara lugn, du kommer ur det, på ett eller annat sätt. Jag lovar! Och du, det du gör är helt rätt, skrik, gråt, var ledsen, för sedan känns det bättre. Det var som min läkare sa en gång för länge sedan, att på 365 dagar finns det bara 12 tilfällen, som man kan bli med barn, och ser man det så, är de inte alltför många tillfällen man har chansen. Egentligen konstigt att det funkar överhuvudtaget.*ler* Men som sagt, bit ihop, och på´t igen!
Kramar
Ramona

Jag vet exakt hur du känner dig. Jag har varit där och vänt. Du kan läsa vår historia i min pres.

En sak bara: tro inte på det där med att "inte försöka". Tanken på och längtan efter barn påverkar inte din fertilitet. De som säger att det lyckats för dem när de slutat tänka fick helt enkelt "till det" ändå den månaden. Det som krävs, om båda är friska, är sex vid äl och procenten på sin sida.

Lycka till och tänk på att för de allra flesta löser det sig så småningom med eller utan hjälp.

Hejsan,
jag tror att jag kan fòrstà hur du kànner det...jag kànner igen mig i det du beskriver...fast vi har bara hàllt pà i ett àr. Jag fòrstàr inte hur man orkar sà lànge, men vi har vàl inte sà mycket att vàlja pà...
Har inga bra saker att skriva, men ville bara att du ska veta att du inte àr ensam. àven om det kanske inte àr till nàgon stòrre tròst.

hòr av dig om du behòver skriva av dig!

Försök släppa barnverkstaden nu fram till läkarbesöket.
Se vad som sägs där och ta nya tag utifrån det.
Tillåt dig själv att tappa stinget, tillåt dig själv att ge upp och vara ledsen.
Du och din man behöver ägna er åt varandra, och stödja varandra, glöm inte bort honom i det här.
Det är svårare för dem att helt förstå vad vi går igenom, de blir ju inte fulla med hormoner och känner sig helt vilse i sig själva.
Du skriver att han är guld värd för dig,var rädd om det.
Vi Har gjort två inseminationer som misslyckats och när läkaren säger nu ar vi en paus får vi vackert göra det vare sig vi vill eller inte.
Först känns det för j-ligt men sen blir det en skön vila, att pussla ihop sig själva och hitta varandra igen.
Vi har sagt att det viktigaste är ju att vi har varnandra, märker vi att vi glider isär är det stopp och belägg, och sedan börja fundera på vad som händer.
Det här blir långt och rörigt.
Skulle kunna skriva massor mer men då tar det aldrig slut.
Inboxa mig om du vill.
Kram.

sänder en stor kram !!!

Hej igen,

Jag sänder dig kramar och ett hopp om att du kommer ur detta på ett eller annat sätt. Antingen bebis eller inte. Men var alltid rädd om kärleken, den är ändå det största som finns.

Det är ofta svårare att bli gravid än vad många verkar tro. I dagens samhälle verkar alla prata om hur man förhindrar en graviditet...som om att bli gravid är det värsta som kan hända en. Men det talas mycket lite om hur man skyddar sin fertilitet och hur man bäst lyckas BLI gravid. Jag tycker det är mycket tråkigt att vi lever i ett sådant barnfientligt samhälle.

Ibland kan det vara så att det inte är något fel på någon, men att man helt enkelt inte "passar" att få barn ihop. Jag läste i en tidning en gång att alla människor har en "fertilitetsskala". Låt oss säga att par nr 1, Herr A och fru B, A ligger på 3 och B ligger på 8 på skalan (max är 10) De blir gravida och får ett barn.

Par nummer 2, Herr C och Fru D lyckas däremot INTE bli gravida, de ligger på 4 och 5 på skalan. Om däremot C skulle bli tillsammans med B så skulle de kunna få barn.

Förstår du vad jag menar?

Förstår att det är tufft! Vet hur det känns och har varit där själv med samma känslor....så du förstår att det är så för många i er situation!
2 år tycker inte jag är någon lång tid! Vi var barnlösa i 17 år(utan att det var några påvisbara fel på oss). Efter 17 år kom våra Kinaflickor via adoption.
Ni har inte gjort allt än som går att göra (ex IVF mm) så än så länge är det ingen ko på isen för er! Ni har ju alla möjligheter att få barn!

Lycka till!

Jag är ledsen att skriva detta:
Ninno: Jag blir så trött på människor som säger - Ni kanske ska försöka att inte tänka så mycket på det!

Men för fan! Man kan inte bara stänga av sina känslor så där.
Det sitter inte bara i huvudet, utan oxå i själen och hjärtat.

Men jag förstår att folk som säger detta och aldrig varit i samma sitts. Ni har säkert blivit gravida på försöket och kan aldrig någonsin förstå hur det känns när alla säger så till en. Men jag vet att dom bara vill väl , men man känner sig ännu mer misslyckad när ni gör det!

Det här med att man skulle vara stressad och inte ska tänka på det är ren bullshit. Jag blir också arg när jag hör de kommentarerna. Faktum är det t om står på läkarsidorna!!! Ja, just det! Det finns ingen forsking/teorier som påvisar att stress skulle vara en orsak till nedsatt fertilitet. Det är helt enkelt så att det tar längre tid för vissa par, där orsaken oftast är nedsatt fertilitet. Och hur många är vi inte som en gång började "händer det så händer det". Då är man inte ett dugg stressad. Alltså de som blir gravida efter att ha adopterat eller "slappnat av" är ren tur! De hade blivit gravida oavsett vilket.

Själv har vi försökt i tre år. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats på saker vi har provat. Zonterapi, Akupunktur, Homeopati, Utredningar med blodprov och ägglossning. Pergotime, IVF (två behandlingar (egentligen 3, som vi fick avbryta) och nu är vi tillbaka till ruta ett känns det som.. Nu blev min syster gravid och det tog dem två månader. TVÅ månader!! Det är skrattretande i högsta grad.

Efter allt har vi ändå hopp. Även om det känns väldigt tungt emellanåt. Vi har en ivf kvar och lyser lite hopp för den.

Kram