*byter batterier*
Så där.. som ny igen! 
Haha.. du glömde ju det viktigaste alternativet.. 
Grattis.. du kunde inte ens be om ursäkt ordentligt. *blänger*
Bla, bla, bla...
Haha.. jag orkade läsa hela vägen i alla fall..
Jupp, jupp och jupp.. är väl det enda jag kan säga. Du har så rätt i det du skriver, folk tror dom vet vem man är efter ett ögonkast, efter en lite kontakt. Jag är i mångas ögon stackars lilla Mandi som är så oskyldig, hjälplös och svag. Men de som tror det känner mig inte ett dugg.. för visst fan har jag mina svaga stunder när jag är hjälplös, men dom visar jag för väldigt få.
Jag är nog ganska reserverad när jag träffar folk, jag avvaktar och ser vad av mig kan jag visa för den här personen utan att det slår tillbaka på mig själv sen. Men av någon konstig anledning så har folk en tendens att öppna sig och bara ösa sitt liv över mig, fast jag knappt träffat personen innan. Det kan vara på bussen, på pendeln hände det hur ofta som helst, när jag jobbade i affär så var det nästan dagligen, när jag jobbade som telefonförsäljare likaså. Jag vet inte vad det är.. och ibland är det fan en jävla förbannelse.
(nu ska du inte ta åt dig och tro att jag menar dig) 
Men vi måste vara starka, annars hade vi inte stått på benen nu.. vi måste besitta någon inre starkhet.. kanske tom stolhet som gör att varje gång någon slår på en som reser man sig upp igen, borsta av kläderna och undrar - Var det allt du hade.. fast man kanske helst av allt skulle vilja kvar i fosterställning och gråta ögnonen ur sig..
Crap.. nu flummade jag nog iväg igen så jag slutar innan det blir föör mycket.
*fortsätter sväva runt i min egen lilla värld*