Erfarenhet kring äggdonation efter att redan ha ett biologiskt barn!!
Hej sökande!
Jag har inte gjort ÄD själv, men har erfarenhet av donatorinsemination i lesbiskt par (där ju den ena föräldern helt saknar biologiska band till barnet) och är lite insatt i adoption av olika skäl.
Jag tycker de svar du fått på din fråga visar just hur tabubelagt det är att prata om sådana här saker i ÄD-sammanhang. De funderingar som väckts hos dig finns ofta hos personer som fått ett barn på vanligt sätt och sedan funderar på adoption, och där ses det mera som en naturlig fundering, som kanske finns kvar under en lång tid av processen och som man ju faktiskt inte har nåt säkert svar på förrän man har sitt barn. Som du skriver är det ju många som ska få nr 2 "på vanligt sätt" som undrar hur man ska kunna älska den på samma sätt som nr 2. Men oavsett hur man fått sitt barn växer ju kärleken mellan föräldrar och barn fram när man lever tillsammans. Äggdonation är ju faktiskt samma sak som adoption för kvinnan förutom att hon får hand om barnet så enormt mycket tidigare än vid en "vanlig" adoption. Miljöpåverkan och "bandknytandet" från kvinnan börjar redan i livmodern istället för när barnet kanske är ett år, men allt det generna bestämmer det kommer ju från nån annan, så jag tycker det är sunt att ha dina tankar från början faktiskt. Och jag vet INGA föräldrar som känner mindre kärlek till sina adopterade barn än till sina biologiska barn. Däremot får jag erkänna att jag vet fall där man använt donation av ägg- eller spermier där den ena parten under nån period känt sig utanför och haft tankar av att "det är inte mitt barn". Så det är nog viktigt att fundera mycket kring det. Men det vanliga är att det inte är så. Kanske är enklare vid adoption när båda bidrar lika lite med det biologiska.
Det Bette skriver om att gener inte har nån betydelse är ju inte sant. Gener _har_ betydelse för vilka vi är både kroppsligt och psykiskt och det är bara dumt att blunda för det. Man brukar prata om 50 %. Däremot visar det sig som sagt var att generna inte har betydelse för kärleken när man väl har barnet. Och ärftlighet är ju ganska komplicerad, så bara för att barnet är ens genetiska avkomma vet man ju inte vem det är på förhand och man kan ju undra var vissa drag kommer ifrån!
Lycka till, det är en process men när man är igenom känns det bra oavsett vad man kom fram till är min erfarenhet.