Min tjejjer är ute på krogen ofta, jag är lika orolig varje gång innan dom kommit hem. Gud vad detta är jobbigt....
Kommer man verkligen nånsin att sluta oroa sig? Försöker att tänka att dom måste ju ut o ha kul, men dom blir ju oxå på lyset, och det är ju då massa skit händer..
Gahhh....
Min farmor oroade sig för min pappa ända till den dag hon dog - och då hade pappa hunnit fylla 60! Hon sade till mig att det faktiskt inte blev bättre med åren ...
oj så skönt att läsa att fler är som jag 
är så himla orolig jämt... när min 17-åring var utomlands i sommras med sina kompisar, ( dom var ett gäng på 8 st,) höll jag på bli tokig de dagar han skickade sitt sms för sent... det var ett krav från mej, att han skulle höra av sej varje dag nämnligen... och sååå skönt varje gång det pep i mobilen, och det stod att allt var bara bra, ...för att inte tala om hur det kändes när han var hemma igen!
samma sak på helgerna när han är ute... ligger som på nålar, tills jag hör nyckeln i låset, först då kan jag somna ordentligt... vet inte vad man ska göra.. jag har ingen orsak till att vara orolig, eftersom min son är väldigt skötsam, jo, nog har han druckit öl, men absolut inte så han blivit full, men han går ju tvåan i gymnasiet, och kan ta vara på sej själv.
han har kompisar med bil, och herreguud, så jobbigt det är när dom är ute i höstmörkret, och snart är det ishalka 
13-åringen är inte ute så mycket på kvällarna ännu, men jag vill inte tänka på hur det ska bli med två som man ska vara orolig för jämnt! och den ynre är tjej, och ännu mer att vara orolig över!! Men det är väl bara det, att man skulle bli sinnessjuk om det hände dem något!!
Man kommer väl aldrig att sluta oroa sig , men sånt är livet.Ligga vaken varje helg..... MMM 
Min äldsta son är snart 20 år. Jobbar bor i egen lägenhet sköter sina räkningar prickfritt,äter nyttigt, sköter jobbet, har många vänner,lägger sig i tid, tvättar sin tvätt, osv
Men tror ni att jag slutat oroa mej??? Nix det har jag inte.
Oj han är på krogen,tänk om han inte kommer hem oskadd,undrar om han har mat(såklart han har älskar ju matlagning)Har han köpt vinterjacka,tänk om han känner sig ensam osv osv
Här finns en till som varit väldigt orolig när den äldste flög ut för drygt ett år sen. Flyttade utomlands och skaffade sig boende och jobb i en mångmiljonstad. Visst var man orolig när det var obekväma arbetstider och boendet var väl inte det mest centrala. Jag lärde mig så småningom leva med att mitt äldsta barn inte hörde av sig "hem" dagligen. Hade blivit dyrt då.
Men så kom "barnet" hem i våras igen fick jobb på orten och skulle ut med kompisar en kväll för ca 1 mån sen.
Inte tror man att man ska få samtal från sjukhuset att "barnet" ligger grovt misshandlat där inne. Så nu håller vi på att ta oss ur detta elände. Det har påverkat hela familjen.
När någon slår ens barn totalt sönder och samman, hur hade ni själva reagerat och finns det någon här som råkat ut för något liknande??
nää, fy sjutton så hemskt! hur har det gått? varför är världen så vidrig? jag har en 17-årig son och en 13,5 -årig dotter, och kan ju inte ens tänka på hur det skulle kännas, det som har drabbat dej/er... jag tycker det är fullkommligt nog, bara om de har gjort sej illa..
Hoppas verkligen att det ordnar sej för dej/er och för din son, och att den utövande får sitt straff...
Jag tror som er andra- man kommer alltid att oroa sig, det hör till föräldrarollen. Alla faser har sina orosmoment.
Lille B : Vår familj har liknande upplevelser som er. Känner igen beskrivningen på hur det påverkar hela familjen. I vårt fall kunde vi få till en rättegång mot förövaren och han fick en fällande dom. Den delen gjorde det lättare för oss att gå vidare och lämna allt bakom oss. Vi kom genom krisen otroligt nära varandra - det har varit en tuff resa, men vi är ute på andra sidan nu. Lång tid efter misshandeln var ju oron extra stor för att allt möjligt faktiskt kan hända.
Grunden handlar ju om att komma överens om att hålla kontakt när dom ska ut. Innan dom åker hem så ringer dom så man vet att dom är på väg (nu låter jag mera som en vuxen, men jag är själv 18 år så..). Och så pratar man om tider innan dom går ut, på ett ungefär när barnet tror att det ska komma hem. Och var alltid noga med att förklara att, om något händer var inte rädd att ringa er föräldrar då. Ni kommer inte ge dom någon utskällning utan bara stötta och hjälpa dom igenom problemet.
Lille B: Beklagar vekrligen det som hände! Dock så handlade väl inte det så mycket om att ditt barn hade gått ute. Han/Hon råkade bara vara på fel plats vid fel tillfälle. Inge kul såklart, det förstår jag. Men att festa ute i sig är ju inte boven i det hela...
Lille B; va jobbigt för er. Ja det är en mardröm. Mina döttrar var hemma igår kväll, båda två!! Man kan stänga av mobilen o bara sova på natten...
För 2 helger sen var det värre, då smsar den ena dottern från stan och frågar om jag kan hämta henne... Det gör hon aldrig annars, så ja fatta att det hänt nåt.
Är påklädd o ute på en micro sekund och tar sambon splitternya bil (den står närmast)och kör i sidospegeln i garageväggen.....
Blev såå stressad, kör till stan och ringer henne under tiden att hon ska gå till pressbyrån. Hon svarar inte på hela vägen,
tillslut svarar hon och jag ber henne igen gå till pressbyrån. Ja säger hon. Kommer fram till ptessbyrån och ingen dotter där, ringer igen, nu går det inga signaler fram. Säger åt min andra dotter att sitta kvar i bilen så jag får gå till avenyn och "leta".....
Hon ringer från en annans mobil och ber mej gå till avenyn (avenyn e ganska lång) Går på måfå och hittar henne, då har hon ramlat och slagit i huvet i asfalten... En kompis blev så glad att se henne så hon hoppar på henne så hon ramlar baklänges..
Åker till akuten o där är vi hela natten, men det var kej med henne, bara världen bula. Såna här saker gör att jag aldrig dricker nåt utan är ständigt standby för mina barn. Det är stressigt men jag skulle inte klara nåt annat just nu.
Men man tar ut sig psykiskt att vara så här orolig, men jag kan inte låta bli, Jag bara måste säga; ta det lugnt och ring om det är nåt- innan dom går ut.....