Om att "ställa upp" för husfridens skull...
Jag har många gånger läst här på FL om kvinnor som "ställer upp" för husfridens skull. De skriver i samma anda att det ju oftast blir trevligt och mysigt trots att man inte ville från första början. Jag blir alltid lika upprörd över detta. Att den ena parten initialt ska övervinna sin egen motvilja (pga trötthet eller annat som drabbar en småbarnsförälder) för att behålla ett slags normaltillstånd i familjen och undvika det gnat och tjat som kommer om man inte "ställer upp".
En kompis till mig var på en föreläsning nu i veckan och det var med en sk sexolog som arbetade med par som stagnerat i sexlivet av olika anledningar. Denna kvinna hade en liknelse där hon berättade om hur man (kvinnan) kunde välja hur hon skulle hantera en invit från sin make. Det handlade om att mannen föreslog att de skulle gå på en hockeymatch men kvinnan var egentligen för trött och ville bara vara hemma och vila. Föreläsaren menade då att hon kunde välja att faktiskt följa med, kanske skulle hon vara den som skrek högst och om så inte var fallet så kunde hon välja att se det som att hon gjorde det för deras skull. Kanske hade hon lite halvtråkigt men det var ju i varjefall roligt att göra något tillsammans. Detta var alltså en liknelse för hur kvinnan i detta fall skulle kunna bjuda till lite lättare. Visst finns chansen att hon är den som skriker högst t.o.m. flera av gångerna men vad händer de gånger hon faktiskt inte vill? De gånger hon bara väntar på att det ska ta slut. Ska hon då tänka att detta gör jag för vår skull, detta är en bra uppoffring? Vad händer med hennes självbild, vad händer i själen när hon ligger där och väntar på att han ska bli färdig? Vad händer med sexlusten efter att hon en gång utsatt sig för detta? Vad händer på längre sikt med relationen?
Jag tror inte på att man ska ställa upp. Har man inte lust till varandra eller på sex överhuvudtaget så beror det på nägonting annat än just bristen på sex. En fråga man kan ställa sig - om man tycker det är OK att ställa upp - är om ni önskar att er dotter ställer upp i framtiden.
Vad tycker ni andra? Berätta gärna hur ni hanterar känslorna med detta att "ställa upp", om det är något som ni gör.
Sen fattar jag att det bara var ett exempel, men lite kul.
Det är skillnad på att inte ha så stor lust och att inte ha lust alls. Jag har aldrig haft sex med min man fast jag absolut inte velat. Det blir bara dåligt. Däremot har jag ibland haft det fast jag inte har varit så sugen, men det ändå har känts ok, för jag vet att jag BLIR sugen efter ett tag, och även om jag inte blir jättetänd så är det skönt för honom och jag älskar närheten och intimiteten och det räcker långt för mig.
För mig handlar det om att vårda relationen, inte att ställa upp på vad som helst.
Om man inte vill ha sex alls, måste man börja med att försöka ta reda på orsaken. Hur mår relationen i övrigt? Hur ser ansvarsfördelning mm ut? Är det mycket fokus på just sex, eller får annan närhet och intimitet utrymme? Ger partnern ömhet? Osv.
Sen har jag inte en man som vill varje dag medan jag vill några gånger om året. Våra behov skiljer sig inte jättemycket åt. Båda vill ha sex, även om lusten går upp och ner. Vi försöker få till det någon gång i veckan åtminstone. Min man skulle nog egentligen vilja lite oftare, men varje dag skulle han aldrig orka. Ibland är det han som inte vill, t ex om han är väldigt trött och/eller stressad. Självklart respekterar jag det, men ingen av oss skulle vilja leva i ett sexlöst förhållande, inte i längden.