Nyss fått barn i v 25+1. Är rädd, omtumlad! Någon med erfarenhet?

Tack snälla för alla svar! Det här är en mardröm som jag inte önskar någon men jag måste säga att det ändå känns skönt att det finns fler som gått igenom en sådan!

Det är just hjärnblödningar som vi är mest rädda för just nu och det låter ju betryggande att de kan utvecklas normalt även efter sådana! Han har gjor ett ultraljud på skallen som inte visade blödning men det är ju ingen garanti för att det inte uppstår senare. Varför får de egentligen hjärnblödningar?

Han har hittills klarat sig bra enligt personalen. Krävt lite syrgas och låga tryck i respiratorn. Idag fick vi dock veta att han troligtvis har en sepsis *hjälp! Men de har satt in antibiotika och crp har sjunkit lite iallafall.

Jag kommer nog att fråga massor här i forumet, var fler än jag trodde som fått tidiga prematurer här!

Tack ännu en gång för era svar! Skönt att inte vara ensam!

Rebubblan: Vad skönt att höra att sonen klarat sig bra trots allt! Ursäkta en kanske korkad fråga (jag är totalt nybörjare på det här med prematurer), vad betyder BPD? Forumets översättning är BPD = Fostrets huvudmått vid ultraljud, men det borde väl inte ha något med förkylningar att göra, eller?

Idag gjordes ett nytt (fjärde) försök att ta ur killen ur respiratorn. Hoppas han klarar det längre den här gången! Har klarat ca ett dygn tidigare. Han har en pågående infektion och det är kanske den som gjort att han inte orkat? Det vore så skönt med ett litet framsteg på den här mardrömsvägen....

Tack ännu en gång för alla svar! Det känns jättebra att höra att era barn har klarat sig fint även fast vissa verkar ha haft det tungt med blödningar etc.

Bebisvagga; vilken härlig bild!!!! Ska titta på den när det känns xtra tungt!!

TACK snälla för support och stöd! Det har varit en omtumlande och kaotisk tid och det har varit skönt att läsa era berättelser och höra att man inte är ensam. I början kände vi oss ensammast i världen.

Nu är gossen 9 veckor- det har gått rasande fort! Han låg 5 veckor i respirator och sedan i c-pap. Nu är vi på samvårdsavdelningen i väntan på att få åka hem. Siktar på att fira julen hemma iaf! Det här var det värsta som hänt i mitt liv- att hela tiden vara orolig att förlora sitt barn. Tack ännu en gång för all support och stöd!

Mylingen skrev 2008-11-28 22:28:54 följande:

Det har varit svårt att hitta balans mellan att vara på neo och hemma. Har skrivit en "hjälp jag orkar inte sitta känguru" tråd som tar upp ämnet Det var lättare på iva på ett sätt, då kunde övriga familjen vara hemma på kvällarna och ha det ganska normalt (förutom att vi grät mycket och givetvis var chockade). På samvården bor en av oss och et blir mycket flackande mellan hemmet, neo dagis och skjutsningar hit och dit. Mycket splittrat. Och det har inte känts som någon bra idé att bo allihop här heller (liten yta för syskon att röra sig på, larmande övervakningsskåp och ständigt störd nattsömn). Det är tungt på ett annat sätt. Nu känner vi att lillkillen kommer att överleva men det är mentalt jobbigt att vara "instängd" så länge som vi varit. Känns som det aldrig är vår tur att skrivas ut. Men jag antar att vi kommer att se tillbaks på den här tiden och tycka att det ändå var en pytteliten del av våra liv.

Ni andra har ju grejat det så det är bara för mig att bita ihop! TACK för alla kloka och fina ord!