Nyss fått barn i v 25+1. Är rädd, omtumlad! Någon med erfarenhet?

Jag har inga tips egentligen, min dotter föddes bara 25 dagar för tidigt, men jag skickar en stödjande kram till dig. Du har antagligen en tuff tid framför dig, försök sova lite ibland så du orkar med. V 25 är tidigt men om bebisen är frisk ska det säkert gå bra. Det stora problemet när de föds så tidigt är vad jag vet lungorna samt att hålla värmen. Hoppas allt går bra!!

Har ingen egen erfarenhet av prematurbarn, men kompisars kompisar fich en pojke i v 25+? och det har gått jättebra för dem! HAn verkar inte alls ha fått några "men" vad de kan se nu på alla de prover de tagit och han är så jättefin. Nu är han ca 7 mån och verkar utvecklas jättebra.

Lycka till och grattis till sonen!!!!

Jag fick barn i v25+1. Min son, Aron är nu 4 månader på måndag, okorrigerat. Han var beräknad till den 18 september. Det är svårt att jämföra prematura barn, alla är så olika. Min lilla kille var i resp 1 dygn, sen i cpap. Han fick en infektion vid 1 veckas ålder och hamnade i resp i ca 10 dagar. Han hade även en svampinfektion som gjorde att han inte riktigt mådde bra. När han var som värst rörde han sig inte över huvudtaget, han reagerade inte på någonting, Det var de värsta jag varit med om. Han har opererats för ögonen, sjukdommen ROP, du kommer lära dig om den sen.
Men nu är det jätte bra, han går upp i vikt jätte bra, han har inga hjärnblödningar. Så vad man kan se nu är han frisk.

Men som sagt, inget barn är de andra likt. Jag vet en mamma vars barn inte fick någon infektion och allting gick jätte bra, och har fortsatt gå bra. Jag önskar er all lycka. Jag vet att det är en svår tid.

Ett bra sätt att ta sig igenom allting är att skriva. Jag skrev/skriver blogg på internet för min skull och för andras skull. Om du tycker det kan vara skönt att läsa hur det har gått för oss så kan du titta in på min blogg www.jenlon.blogg.se

All lycka till er och er kämpe.

Några tips på vägen hem (för hem kommer ni att komma, det är målet!):

Ta kuratorskontakt om ni har möjlighet, se om det funkar mellan er. För mig var det en jättebra ventil de första två veckorna när min son var som sjukast (resp 7 dygn, blödning grad II, dubbelsidig pneumothorax med 3 op de första dygnen) där kunde jag sitta och gråta ut en timme om dagen, sen orkade jag vara den mamma jag ville vara.

Försök att inte få dåligt samvete. Kommer det smygande, så säg till dig själv på skarpen att detta är INGET som du orsakat. Det är INTE ditt fel och du har bara så mycket makt att påverka situationen just nu.

Skriv ned vad som händer och hur du mår, ta många bilder. Det var ett bra sätt för mig att ventilera också, jag skickade många bilder till mina nära och kära, vi var 50 mil hemifrån första tiden, sedan 30 mil resten av tiden. Varje dag skrev jag ett mail till våra anhöriga och uppdaterade dem om läget och bifogade några bilder. Det gav mig en uppgift under tiden, ett sätt att komma ut ur salen en stund.

Ät ordentligt och se till att få ordentligt med hjälp av nära och kära med praktiska göromål som att sortera räkningar o göra matlådor till sjukhuset.

Jag kan inte ens tänka mig hur extra jobbigt det är att ha barn hemma redan, kanske far- eller morföräldrar kan göra en stor insats där?

Många jättekramar till er, det känns som oerhört länge och svårt innan hemkomst, men helt plötsligt är ni där och då bleknar neotiden in i minnet, men den kommer alltid finnas där!

Mycket är redan sagt, men vill tillägga ett par saker. Det finns stödförening, kolla med sjukhuspersonalen, de ska kunna informera om kontaktpersoner.

Själv fick jag en tjej i början av juni i v 27+1. Det har gått jättebra. Mitt allra största stöd var familjen (barn + make - inte släkten). Kom ihåg - du är redan mamma, det behöver du inte bli i den miljön och situationen som du nu befinner dig i. Dina stora barn håller dig "här och nu" - det var ett riktigt andningshål för mig. De kräver ens närvaro och för en stund får man en paus från hela "neo-aparaten" med lego-bygg eller godnattsaga. Det gäller att vara närvarande där man är och en gång för alla släppa eventuella dåliga samveten över att man inte är med något annat av sina barn för tillfället.

Själv utgick jag bara ifrån att allt SKULLE gå bra och försökte tänka framåt i målbilder, typ "i september, då kommer vi att vara hemma allihopa och jag kommer att helamma som med de stora barnen". Nu sitter jag här och gör just det - det känns som ett mirakel.

Det medicinska kommer du att få info om vartefter. Du kommer att tillbringa så mycket tid på neo och kommer då att ha chans att fråga, fråga om och fråga igen.

Vi har nu varit hemma ca 10 veckor och neotiden har verkligen bleknat. Själv hoppas jag den bleknar bort helt, tänk så liten tid den är av ditt barns hela liv. Jag har från början tänkt att hon inte i första hand är en prematurbebis. Hon är faktiskt mest en bebis - inget annat. Kräv av omgivningen att det gratulerar - inte förfasar sig. Du har faktiskt fått barn.

Har en hel del prematurlänkar på min hemsida www.pepping.se där finns även länk till prematurförening. Hoppas att allt går bra för er! Kram

Hoppas allt går bra för er! Fick själv en son i v. 24..

Jag kan väl inte tillägga så mycket, men sänder en tanke till dig, din son och resten av familjen.
Vår dotter föddes i v.24+1 och allt har gått över förväntan, i november fyller hon två.
Varma kramar, ta hand om varandra!

Lycka till med allt. Jag förstår verkligen hur tufft det är för dig nu. Jag fick min andre pojke i v. 27+ 1 helt oväntat medan jag hade min "store" pojke hemma (1 1/2 år). Det var tufft och skitjobbigt men på något sätt går tiden även om den går sakta.

Efter tio veckor på neo, där den lille fick en hjärnblödning grad 3 efter en vecka, fick vi komma hem och känna oss lite mer som en familj. Jag har haft stor hjälp av detta prematurforum där det finns andra föräldrar med liknande upplevelser.

Jag hoppas allt går bra för er och håller tummarna.Kram!

PS Vår lille är en frisk 15 månaders kille som inte visar något tecken på avvikande utveckling efter sin hjärnblödning. Mirakel finns! DS

Tack snälla för alla svar! Det här är en mardröm som jag inte önskar någon men jag måste säga att det ändå känns skönt att det finns fler som gått igenom en sådan!

Det är just hjärnblödningar som vi är mest rädda för just nu och det låter ju betryggande att de kan utvecklas normalt även efter sådana! Han har gjor ett ultraljud på skallen som inte visade blödning men det är ju ingen garanti för att det inte uppstår senare. Varför får de egentligen hjärnblödningar?

Han har hittills klarat sig bra enligt personalen. Krävt lite syrgas och låga tryck i respiratorn. Idag fick vi dock veta att han troligtvis har en sepsis *hjälp! Men de har satt in antibiotika och crp har sjunkit lite iallafall.

Jag kommer nog att fråga massor här i forumet, var fler än jag trodde som fått tidiga prematurer här!

Tack ännu en gång för era svar! Skönt att inte vara ensam!