Nyss fått barn i v 25+1. Är rädd, omtumlad! Någon med erfarenhet?

Några tips på vägen hem (för hem kommer ni att komma, det är målet!):

Ta kuratorskontakt om ni har möjlighet, se om det funkar mellan er. För mig var det en jättebra ventil de första två veckorna när min son var som sjukast (resp 7 dygn, blödning grad II, dubbelsidig pneumothorax med 3 op de första dygnen) där kunde jag sitta och gråta ut en timme om dagen, sen orkade jag vara den mamma jag ville vara.

Försök att inte få dåligt samvete. Kommer det smygande, så säg till dig själv på skarpen att detta är INGET som du orsakat. Det är INTE ditt fel och du har bara så mycket makt att påverka situationen just nu.

Skriv ned vad som händer och hur du mår, ta många bilder. Det var ett bra sätt för mig att ventilera också, jag skickade många bilder till mina nära och kära, vi var 50 mil hemifrån första tiden, sedan 30 mil resten av tiden. Varje dag skrev jag ett mail till våra anhöriga och uppdaterade dem om läget och bifogade några bilder. Det gav mig en uppgift under tiden, ett sätt att komma ut ur salen en stund.

Ät ordentligt och se till att få ordentligt med hjälp av nära och kära med praktiska göromål som att sortera räkningar o göra matlådor till sjukhuset.

Jag kan inte ens tänka mig hur extra jobbigt det är att ha barn hemma redan, kanske far- eller morföräldrar kan göra en stor insats där?

Många jättekramar till er, det känns som oerhört länge och svårt innan hemkomst, men helt plötsligt är ni där och då bleknar neotiden in i minnet, men den kommer alltid finnas där!