Hej.
Förstår hur du känner det. Hade själv 4 mf innan vi fick vår underbara, efterlängtade dotter. Vi längtar också jättemycket efter ett syskon till henne och hade förstås hoppats på att det skulle gå lite lättare den här gången. Men nu har jag ytter ligare 2 mf i bagaget, det senaste för 2 veckor sen och det känns så trist att vara tillbaka i den här "svängen" igen.
Så jag vet hur tröttsamt det känns. Kanske kan vi stötta varandra?
Kram
Hej på er tjejer!
Alltid skönt att se att vi är fler som drabbas (även om man självklart inte önskar andra att gå igenom dessa tråkigheter).
anik: tycker du tänker helt rätt när det gäller att ta kontrollen. Jag känner också att jag "tramsat" med tillräckligt nu. Vart man än vänder sig i början känner man ett starkt motstånd mot att bli tagen på allvar när det gäller tidiga mf. "det finns inget att göra", "avvakta och se". Efter mitt mf i våras, då jag var i v.15 och hade genomlidit 10 genomvidriga veckor av fruktansvärt illamående som inte gick att medicinera bort och en oro utan ände bestämde jag mig att "aldrig mer". Nästa gång SKA jag ha täta läkarkontakter med ultraljud. Nu hade vi turen att få komma med i en studie som genomförs av en läkare i Borås som forskar på upprepade mf och därigenom får man mycket stöttning men den här gången hann vi inte ens komma till första besöket innan mf:et var ett faktum 
feia: skönt att kunna ge dig lite hopp. Jag kände precis samma sak när jag var i din situation. Man blev så glad när man hörde om andra som lyckats till slut och det kommer du också att göra. Precis som anik skriver så gör ju de flesta det. Alla jag haft kontakt med i det här ämnet har faktiskt fått sitt efterlängtade barn till slut. Bra iaf att ni ska få genomgå en utredning. Även om det är sällan man hittar nåt fel så är det ju ändå bra att göra det. Och hittar de nåt så finns det ju nästan alltid lösningar på det. Lycka till!
Yunior: progesteron är gulkroppsormon, som försörjer fostret med näring. Det är extra viktigt den första tiden innan moderkakan tar över. En del kvinnor kan ha låga nivåer av detta och få extra tillskott i början av graviditeten, något man ofta provar då man haft många mf. Jag fick det vid min 4:e graviditet, på mig hjälpte det inte. När jag väl fick min dotter, 5:e gången, tog jag inget extra progesteron. Kolla med din läkare, kan ju vara värt att testa.
Oj det här blev ju en hel roman. Roligt om vi kan följas åt och stötta varandra.
Kram på er 
anik: ja vi är nog på gång...eller så Läkaren rekommenderar ju att man väntar 2 mens innan man försöker igen men jag vet inte. Känner mig så trött på att vänta o vänta. Vi har alltid väntat lite mellan mf o nya försök och det har ju uppenbarligen inte gjort nån större skillnad. Så nu får det bli som det blir. Jag är inte heller purung, 33, så jag börjar oxå känna mig lite stressad nu, och ska det ta flera år, som det gjorde sist, så känner jag att jag inte vill "slösa" bort nån tid.
Lilo75: beklagar dina mf, vet hur jobbigt det är. Bra att du ska få prova prog. nästa gång. Lycka till!
Kram på er alla
Yunior: stor KRAM till dig. Förstår precis dina tankar. Livet blir verkligen bara som en lång transportsträcka när man befinner sig där du gör nu. Och tankarna upptas hela tiden av detta. Man behöver ventilera sig. Det var det som höll mig uppe när det var som värst, detta forumet har betytt så mycket. Bara det att "träffa" andra i samma situation. För precis som du så blev mina vänner gravida och fick barn "på löpande band" och det var riktigt tufft emellanåt. Och du: du kommer bli gravid igen och chansen är stor att du också kommer att få ditt efterlängtade barn framöver.
Ville bara skicka några (förhoppningsvis) tröstande ord till dig.
Kraaaam till dig och alla andra kämpar därute!
Håller också tummarna för dig Lilo75 och hoppas att detta ska vara din månad och att pergo och proggisar ska få till ett fint litet plus som stannar.
Kram