ÄD på KS Huddinge del 2

Hej, jag har läst er tidigare tråd och följt er kamp fram till där ni är idag. Jag måste bara få ta en liten del av utrymmet i denna tråd för att berätta om mina känslor.
Hur jobbig er längtan än är så blir jag varm inombords när jag läser om er längtan, blir trygg i beslutet att själv donera mina ägg. Jag har aldrig tvekat över mottagarparets geniuna längtan då processen är så lång. Aldrig tvekat varför ni gör hela denna resa. Ni vet om hemligheten fast ni inte har upplevt den än - att barn är det bästa som livet har att ge.

När jag läser er tråd så hoppas jag nästan att någon av er är mottagarparet till mina ägg, så att jag kan hjälpa er. Jag håller alla tummarna i världen och hoppas på att ni snart blir gravida. Lycka till i er kamp, för i slutändan är det värt varenda minut!

Hej igen,
Jag är mitt i min första donation. Tar sprutor för glatta livet just nu och har äggplock i mitten av nästa vecka.

Beslutet att donera ägg för mig har vuxit sig fram under en lång period. Innan jag ens blev gravid själv så visste jag att jag ville hjälpa de som inte kunde få barn. Sen när jag och min man bestämde oss för att vi ville ha barn så trodde vi någonstanns att det skulle gå fort och vara lätt... efter 8 långa månader med tokmycket sex under ÄL så blev vi äntligen gravida. Men dessa 8 månader var hemska för mig, jag hann gå igenom alla olika scenarion om hur jag skulle bli ofrivilligt barnlös. Jag blev gravid som sagt men som tyvärr slutade i mf i vecka 9. Efter detta gick det lättare att bli gravid igen och några månader senare blev jag gravid som gick hela vägen och jag fick en underbar son. När jag födde mitt barn då visste jag - det fanns ingen tvekan om att jag skulle donera mina ägg. Jag hade inte ett enda argument för att låta bli. Hade jag själv inte kunnat få barn, hade jag önskat att någon ställt upp för mig.
Jag skrev in mig på KS av egen "fri vilja" dvs. jag blev inte tillfrågad om att bli korsdonator utan ville ge ett par som inte hade någon som ställde upp och donerade åt dem en chans.
Var på UL i förrgår och då var det många äggblåsor (heter det så?) och ska på UL om en timme igen - jag hoppas verkligen att det kan ge tillräckligt många ägg för att donera till två par.

Bieffekten av alla sprutor/p-piller är att jag är känslig mot hormonerna och är ingen trevlig person att leva med de senaste 1,5 månaden. Men vad gör det? 1,5 månad är ingenting i jämnförelse med hela livet. Måste springa iväg till sjukhuset nu men jag kommer fortsätta följa er kamp här i tråden. Sköt om er!