Utredning e missfall som INTE leder till IVF mm Del 8

Hej alla galda och alla andra!
Tack för alla grattis!!!!
Det finns så många att peppa och gratta här inne så jag kan inte hålla koll på er;O)

Till er som känner er gamla - åk till stockholm en helg. Där kryllar det av gravida 40-åringar. Känns alltid upplyftande när man passerat det magiska 35-års strecket!

Jag håller på att bli galen och försöker känna av varenda liten symptom men tyvärr har jag inga... Dessutom trodde jag att jag var i vecka 7 imorgon men icke... Fick tid på KK för VUL och då sa läkaren att jag var i vecka 5. Hon kunde dessutom inte se något foster (vilket är helt självklart i vecka 5) men hon kunde se en gulesäck. Jag fick ordination att ta en T och återbeök om två veckor. Min sista mens var 12 aug - enl FL beräkning så går jag in i vecka 7 då. Är det någon som kan förklara?

Linan 78: Läkaren utgick från min sista mens och kollade sedan på den där platssnurran som de använder på sjukhus. Börjar tvivla på det här. ANtagligen har klåoarna på sjukhusen fel och jag är i vecka 7 och det fanns inget foster! Eller så har de rätt och det är bara att vänta och se... Fick i alla fall en tid PÅ Lucina nästa vecka.

bling: Jag vet inte om jag är lycklig eller gravid (får svar på torsdag då jag ska på ul på Lucina) men jag käkar två T. Fick ett nytt recept från Lucina och då står det att jag ska dra med till en T men jag har fortsatt med två. Ska stämma av med Dr B på torsdag. Utöver det så tar jag progesteron två/ggr per dag.

Avis på er som besökt bokmässan. Jag är själv en boknörd och älskar att spendera tid i boklådor eller på nätet... Jag hänger gärna på en bokcirkel om det är några som skulle vilja vara med.

Babblar på: Jag testade minus på BIM men plus några dagar senare. Det torde ju bero på Progesteronet?! Dr B säger ju också att man ska testa 19 dagar efter ÄL...

Imorgon ska jag göra vul på Lucina. Håller tummarna för att få se ett tickande hjärta.

Resultatet på VUL var en 12 mm pickande grodd;O)
Enl Dr B så såg allt OK ut - snabbt pickande hjärta, rätt storlek, fina hinnor och inget vajsing på äggstockarna. Känns skönt men samtidigt så blev det mer verkligt och därmed mer skrämmande. Jag är nu i vecka 7+1. Mitt sista missfall fick jag i vecka 10. Såg hjärtat ticka på måndag och missfall på onsdag... Dr B sa dock att 98% av de med min diagnos (enbart TNF-alfa) blir hjälpta av Trombyl. Jag har blivit ordinerad 1 T från plus men jag har käkat 2. Ska from imorgon börja äta 1. Dr B sa att refvärdena ändras allteftersom forskningen går framåt och med mitt låga TNF (6.8) så behövs bara 1 T.

Nu är det bara att hålla ut och gå från VUL till VUL...

Håll ut alla ni som kämpar! Det är för djävligt och orättvist! Det är hoppet som gör att man orkar vidare... Jag håller tummarna för att det vänder. För mig har det tagit 1.5 år sedan sista misfallet.

Blää - jag tycker att mina symptom har försvunnit... inga ömmande bröst och inget illamående. Börjar förstårs att förbereda mig på det värsta... Hur är det ed era symptom? Försvinner dom av och till eller är de konstanta? Tur att jag har ett VUL imorgon...

Till alla kämpare: Håll ut! Idag läste jag en artikel i min morgontidning om en tjej som genomgått 15 missfall (slår i och för sig inte damen med 22 st). Nu är hon i alla fall gravid i v22. Det roliga var i alla fall att i faktarutan så stod det att missfall kan bero på immunologiska problem. Hoppas att KK läser det. Verkar vara helt främmande för dem.

Hallå - en liten böna med tickande hjärta... Känns bra men inte mer.
KK på min hemort är verkligen inte att rekommendera... Varje gång man går dit får man en akuttid dvs vänta minst 30 min. sedan får man träffa en ny läkare (i 9 fall av 10 kan de knappt svenska). Man drar sin story och sedan går man in i underöksningrummet. Där gör de en vaginal undersökning och konstaterar på sin höjd att man har en vagina. Därefter hämtar de en mer erfaren läkare som kan ultraljudsmaskinen. Då får man kortfattat åter igen dra det man just dragit för den första läkaren. Den nya läkaren gör VUL och konstaterar graviditet el missfall beroende på besökets art. När man går därifrån får man tips som "stressa inte" och "undvik att bära tungt". BAHH det känns bättre att gå till en rörmokare och visa upp sig;O)

Nu fick jag rådet att skriva in mig på MVC - några mer (kvalitets) besök kunde det inte bli på KK då de tycker att man ska minimera antalet VUL så långt det går. Nu väntar alltså 4 veckors hopp och förtvivlan innan jag ska göra NUPP.

Appropå sjuka personer - vem fan har ett sådant tråkigt liv att de måste hitta på något dylikt....

Kämpa på!

usch och blä för läskiga symptom och blödningar som kommer och går... Själv känner jag mig väldigt gravid - jätterattar och illamående...;O) Men vad gör väl det? Den ständiga oron finns där hela tiden. Sist så såg jag hjärtat slå i vecka 10 +0 och fick missfall vecka 10 + 3!!! Jag går in i vecka 9 + 0 på tisdag. Det jag snappat upp är att den största missfallsrisken är vecka 9 - 11... Jag har inte VUL föränn den 23:e. Lever som i dvala och försöker att inte ta ut något i förskott, varken misfall eller barn! Det är en riktig nervpärs och jag känner mig konstant slut. Vill helst söva ner mig och vakna i maj. Resonerar också i mina värsta stunder att allt går bra fram till KUB då det visar sig vara skit - eller ännu värre, att jag måste göra fostervattenprov och proverna visar sig till slut vara bra MEN att jag får missfall. Där ser ni hur bedrägligt det är...
Hur sjutton stod ni andra gravida ut? Jag inser att det inte finns något annat val än att stå ut men hur mår man efter 9 månader?

Jag håller tummarna allt jag kan för att vi ska vara dem som får barn under 2009!

Läkaren på KK sa att det inte var bra att göra förmånga VUL... hon verkar iofs inte ha full koll... men hur som helst jag tror inte att själva ultraljudet är farligt. Det borde snarare vara så att man inte vill reta slemhinnorna för mycket genom att utföra VUL? Ställ det i relation till att bli ett nervvrak av funderingar och änglsan. För mig känns det självklart att göra VUL.

bp: känner samma sak - när som helt så kan det komma en kastspya... fast det har det inte gjort ännu;O) Mår dock illa hela tiden mest efter lunch och fram till sängliggande. Inte "by the book" alltså.

I morse så var det lite rosafärgad flytning på pappret - har varit livrädd sedan dess och springe på toa och nojar mig mer än vanligt - längtar till torsdag för nästa VUL. Fan vilket slit det ska vara.

Kul att fler hänger på flytet med plus. Kännder dock mer med er som väntar... Det är så tradigt att vänta, vänta, vänta. Tillslut så känns det som man är sist kvar... Se på mig jag fick vänta 1.5 år sedan sista MF men nu är jag i alla fall gravid. Håller tummarna att det går hela vägen för mig. Jag håller tummarna för er andra också!

bp: 9 + 4
själv då?

EGO. buhuu vad jag är nervös... var på inskrivning i går. En snabb variant för att fylla i journalen inför läkarbesöket imorgon. Jag tror dock att det är kört. Har haft ont i magen och i korsryggen de senaste dagarna. Mina symptom (ömma tuttar och illamående) har försvunnit. Befarar det värsta.... det blir en lång väntan till imorgon. Ska idag vara 10 +2 idag.

Håller tummarna för mig och alla andra!

Den lever - åååh vad ett tickande hjärta är vackert. En natts ångest och en dags vånda är över... Är idag 10+1 och måste nu genomlida två veckor till innan NUPP/KUB.

Grattis till alla er som plussat, lyckats med VUL eller på annat sätt fätt bra besked. Jag hoppas att alla kan komma med "the flow" i den här tråden. Vi är värda att må bra!

Hella: Skönt med lugnande besked. 99% är ju trots allt väldigt hög chans att allt är OK.

Tyvärr så går det inte att försäkra sig mot allting. Efter något år i missfallsträsket så blir man helt enkelt supernojig. När man väljer att föda ett barn till den här världen så börjar en livslång oro ;O) oro för átt inte bli gravid, oro för att få missfall, oro för att något är fel, oro för för tidig födsel, oro att något går fel vid förlossning - sen börjar den riktiga oron - plötslig spädbarns död, är man en bra förälder, kommer barnet få vänner, kommer barnet bli lyckligt etc etc Egentligen är det konstigt att man står ut - men den gränslösa kärlek man får överväger allting i slutändan...
Som ni ser ingen nattuggla dirket - somnade 21 igår... då är man pigg vid 6.

Haloj
Idag har jag varit på inskrivning på riktigt - känns lite läskigt men det får gå. Barnmorskan är dock helt i min smak och är väldigt förstående. Jag är ju i vecka 11 + 1 nu. Vi gav oss på att försöka höra hjärtljud med doppler men vi lyckades inte. Är väl inte helt nervös över det då jag vet att det kan vara svårt så tidigt. Jag får ge mig till tåls till CUB nästa vecka. Fast lite grubblerier har jag dock...

Hur länge har ni knaprat Trombyl? Jag är ju ordinerad till v12 och dr B hävdar bestämt att det inte har någon påverkan efter det. Är det någon av er som slutat vecka 12 och lyckats eller har ni alla varit obstinata och kört på på egen hand?

DND: Hur många dagar har du väntat? Jag testade minus på BIM men fortsatte att ta progesteron till 19 dagar efter äl för att jag ville skjuta på mensen. Slutade med trombyl och progesteron men mensen kom aldrig. Testade en vecka senare och fick plus... Dr B sa att det är viktigt att vänta till 19 dgr efter äl innan man testar. Dessutom väldigt farligt att sluta med progesteron ifall man är gravid - de små liven klarar ofta inte det "hormon-fall" som blir. Jag hade dock tur - 8so far ska tilläggas...)

Jag tänker på er som fått MF de senaste dagarna. Mitt i den avgrundsdjupa sorgen så är allt så svart... eller tomt. Jag hoppas att ni snart finner kraft att fortsätta för det finns ju som som någon sa bara en väg - framåt. På något underligt sätt så klarar vi av att resa oss och bli människor igen, om än något kantstötta. Kramar till er alla.

EGO: Har idag gjort KUB. Bäbisen levde och var livlig som bara den. Jag fick se två armar och två ben. Är idag i vecka 12 + 4. Jag hade förstårs hoppats på värden som 1/10000 men fick till slut 1/374. Med tanke på min ålder (37år) så fick jag en minskad risk. Det känns skönt att ha passerat de magiska 12 veckorna men med facit från bla den här tråden så är man ju inte "out of the woods" föränn man har sitt barn på "utsidan".

Mycket som händer i tråden som vanligt. Jag håller tummarna att det går bra för oss - på ett eller annat sätt.

EGO: Jag har några funderingar. Någon mer som har haft sammandragningar tidigt? Jag är i vecka 13+5 men redan nu blir livmodern hård som en boll för att sedan inte kännas igen. Det är flest sammandragningar när jag ligger ned och vilar... Någon som vet om jag borde vara mer orolig?

När har ni andra berättat på jobbet att ni är gravida? Jag hade tänkt spara nägra veckor till men inser att det inte går då magen är för stor. Det känns som om fallet blir ännu större om det skiter sig och ALLA vet om det. Pust, men jag orkar inte dra in magen längre...

Har i alla fall träffat på en gullig BM som låter mig komma varje vecka och lyssna på hjärtljud.