bonusbarn... på gott o ont...

Fortsätt håll dörren öppen för dessa två stackars tonårsbarn! Även om de inte fattar det just nu verkar det på din beskrivning som att de kommer att behöva mycket stöd och kärlek framöver. Även om det kanske dröjer åratal.

Fy vilken hemsk sits. Både för barnen som har en sådan mamma och för din man som ska se sina barn gå igenom detta. Och för dig som står mitt i det.

Om du och din man har gjort allt för att ni ska ha en fin relation så har ni säkert också det i grunden. Och det kommer att betala sig förr eller senare i form av förtroenden från deras sida och att de söker hjälp hos er.

De är ju ganska stora... så jag tänker att det är ok att säga att du känner dig sårad. Att du vill dem väl men känner dig orättvist behandlad. Att du berättar för dem (utan "stora anklagelsen" i rösten) kanske öppnar för dem att berätta saker för dig. Om inte på en gång så kanske med tiden iaf. Det visar ju att du tar relationen med dem på allvar. Att du seriöst vill ha e nbra relation med dem. Ok att tonåringar är väldigt svart-vita i sin syn på tillvaron men lite nåbara är de med prat iaf i lugna stunder. Och sen kanske stora tjejens val inte så mycket är en protest mot er som att hon vill undersöka/testa sin mamma och henner kärlek. Hur som kanske hon ändrat sig om tre månader.

Försöker peppa dig, inte underkänna dig i din besvikelse.