Nu har min andra lillebror tagit sitt liv :(

Jag beklagar verkligen sorgen . Att förlora två så närstående på det sättet är väldigt väldigt tufft. Massor med styrkekramar till hela din familj!!!

Så tråkigt att läsa om vilken sorg ni måste gå igenom!
Kramar och tankar till er!

Men gud så fruktansvärt En enormt varm kram till dig och din familj!!

Kramar och varma tankar!

beklagar sorgen
*varma kramar*

beklagar verkligen sorgen
kram på dig

Blir alldeles förstörd när jag läser... dom var ju mitt i livet. Vad får någon att välja att ta sitt liv? Det är något vi aldrig kan förstå, men det är så hemskt....

Många styrkekramar till dig & jag beklagar så din & din familjs enorma sorg

Varma styrkekramar till dig!Var STARK....kämpa!

Säger detsamma som vildochvacker: du är i chock! Och bara för att man inte gråter betyder det inte att man inte sörjer...
En del drabbas hårdare än andra av livets orättvisor, och detta är ju alldeles fruktansvärt! Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad ni får gå igenom... Säger bara som alla andra - VAR STARK och KÄMPA!!!
Min allra största,varmaste och starkaste styrkekram till dig och din familj i er svåra stund!
Tanja

super, det är inte konstigt att du inte kan gråta, du är i chock nu. Jag hoppas du kan få stöd av någon/några!? Det är jätteviktigt att du får hjälp att ta dig igenom den första tiden!!! Finns det någon familjemedlem eller vän du kan bo hos eller som kan bo hos dig ett tag? Om inte hoppas jag att du kan få mer hjälp via psykiatrin eller via din vårdcentral.

Själv höll jag på att förlora min lillasyster i självmord för ganska många år sedan, hon överlevde efter en vecka på intensiven. Bara några år senare tog min pappa sitt liv. Min syster bodde då på ungdomshem och mådde fortfarande dåligt, jag kunde aldrig riktigt sörja för det var så mycket annat då. Förra året förlorade jag mitt älskade barn, vår ett och ett halvtåring, i en olycka och då blev det alltför mycket. Det som räddade mig var att jag och min man fick bo hemma hos några vänner som såg till att vi åt (iaf lite), kom ut en sväng då och då och om vi inte sov iaf hade lite sällskap. De turades om att vaka över oss. Jag är SÅ tacksam över dessa vänners insats. Nu är jag (och även min man) på benen och livet går trots allt vidare. Det är ofta jobbigt, men jag finner många saker att ändå vara tacksam för i livet. Och glädjen över livet är nu större än smärtan i livet. Jag hoppas att du kan få hjälp att ta dig igenom den första svåra tiden och du såsmåningom hittar din egen kraft och får tillbaka lite ljus i tillvaron. Många varma kramar!!!!