Fredagen den 8/1 2010 i vecka 37+4 föddes våra underbara och efterlängtade tvillingar. Flickan vägde 2310g och var 46cm lång och pojken vägde 2805g och var 49cm lång.
Vi är så lyckliga över att vår dotter har fått två syskon att busa med
-------------------------------------------------- ------
Återigen tack alla som skriver. Jag önskar att jag kunde svara alla personligen, oftast gör jag det. Vill bara säga att det är uppskattat att få så många fina ord från många fina människor. //Kramar
-------------------------------------------------- ------
Efter 1 år försök på egen väg och två månader med Pergo (en enkeldos och en dubbeldos) så är vi äntligen gravida igen. Vi väntar tvillingar så förhoppningsvis ska vår dotter få två syskon i januari 2010.
-------------------------------------------------- --------
www.patientskadeguiden.se
-------------------------------------------------- --------
Vi födde vårt första barn 2004-10-25 klockan 18:45 på kvällen. Jag var i vecka 41+1. Det är en pojke. Han är vacker, frisk som en nötkärna, vägde 3015g och var 51cm lång. Men han är död.
-------------------------------------------------- --------
Det som hände...får inte hända men det hände oss. Så nu får det inte hända någon annan.
2005-11-22
Idag fick vi beslutet från Socialstyrelsen där det står att personalen begått flertalet misstag som lett till vår sons död.
2007-11-20
Patientskadeersättning
-------------------------------------------------- -----------
Älskade lilla hjärtat...
Min pappa, din morfar, skrev ett brev till dig och det brevet börjar såhär:
"Du sa ingenting men lärde oss så mycket..."
Mamma och pappa saknar dig.
-------------------------------------------------- -----------
Från våra vänner (gudmor och hennes man):
Message for XXXXX and XXXXX
Just to say that this is painful would be so short compare with XXXXXX´s and XXXXXX´s feelings…that,.. only parents could tell.
We could say, however, that we treasured the nine months that XXXXXX was getting ready to come.
God decided that it was not the time for him to stay with us…or maybe it was an angel so beautiful that God wanted to keep with him?
We just human beings won’t ever understand other reasons why.
But in the shortest time XXXXXX already tought us many more things than a grown up couldn’t.
You were our teacher of love, pain, hope, happiness, sorrow and appreciation of life…
We know however that you will be XXXXXX's and XXXXXX's Guardian Angel guiding them through the bad and good times.
We will hold you in our memories for the rest of our life’s, as the most beautiful angel.
XXXXX and XXXXX
-------------------------------------------------- ------------
Vad som hände i oktober 2004
Jag hade bf den 17/10 2004. Dagen innan, den 16 okt var jag uppe för misstänkt vattenavgång. Det sipprade klar vätska när jag vred på mig. Dom sa att vår sons huvud var så hårt fixerat i b-ingången så dom kunde inte få fram nåt vatten då det inte gick att rucka på vår sons huvud. Gjorde ingen annan undersökning än spekulum så anteckningen blev "knappast v-avgång". Skickade hem mig.
Det fortsatte sippra när jag vred på mig. Ringde upp flera gånger. Den 21 oktober ca kl. 21:00 blev jag inskriven efter 3 samtal. Värkar, misstänkt v-avgång och blödning. Cervix utplånad. Trots allt detta gjorde dom upprepade VU på mig och inte med helt sterila handskar. Var öppen 1cm. Värkarna blev tätare hela tiden så jag får morfin på natten.
Efter några timmar börjar jag kräkas frenetiskt och får inte i mig näring naturlig väg. Får dropp, distalgesic, bricanyl för att s-dragningarna ska stoppa upp och buscopan för att jag ska öppna mig. Alltså två mediciner som går emot varandra. Ungefär så fortsätter det i två dygn. Dom hinner byta läkare flera gånger. Jag ber om kejsarsnitt 4 gånger men dom tror att jag är i en latensfas. Dom lyssnar inte på mig när jag säger att jag misstänker vattenavgång. Dom lyssnar inte när jag säger att jag kräks för att pojken ligger så långt nere i ”kanalen”. Dom tittar inte när jag visar bindorna. Ändå byter dom soppåse på toaletten flera gånger för den blev så full. Fortsätter att kräkas hela tiden.
Jag börjar bli rätt väck av smärta och känner att jag är totalt maktlös. Min sambo tror att en förlossning ska gå till såhär. Ja vi visste ju inte. Men jag kände att det var nåt som var helfel.
Jag behövde hjälp att öppna mig men dom ansåg inte att det var rätt…..då.
Den 23 oktober, alltså två dygn senare har jag knappt sovit nåt. Då kommer en ny läkare in. Den läkaren går på barnmorskornas anteckningar och han antar att jag är i en latensfas. Jag hör knappt vad han säger för jag var helt borta. Min sambo var också helt slut av hela situationen och hörde inte mycket heller. Vi var trötta och läkaren bröt på krånglig norska.
Han säger att kejsarsnitt inte är på tapeten men att ett miljöombyte kan få förlossningen att sätta igång. Jag tänker…kan det bli värre än så här?? Vaddå miljöombyte?? Jag kan inte gå, stå, ligga, sitta, äta, dricka, sova eller någonting.
Ett tag låg jag inne på badrumsgolvet och grät med akupunkturnålar i ryggen som jag fick slita bort. Var tvungen att hålla mig nära toaletten. En barnmorska dyker upp för att jag råkar trycka på fel knapp när jag ska tända lampan. Jag säger till henne att jag råkar trycka fel. Hon säger då ”Jaha” och går ut därifrån tillbaka till sin kaffepaus. Just när hon kom så stod jag och kräktes, var naken med dom där nålarna i ryggen, var tvungen att stå med min vänstra arm rakt upp eftersom jag hade dropp intravenöst. Men jag fick ingen hjälp av dom.
En läkare ordinerade att barnmorskorna skulle titta på mina kräkningar men ingen gjorde det. I efterhand har jag talat om för dom att det är deras jobb att kolla till mig när dom vet vilket tillstånd jag var i. Det håller dom med om.
Läkaren som nämnde miljöombyte sa att han ville se om jag kunde behålla någon mat innan dom överhuvudtaget skickade hem mig. Kopplade dropp igen.
Jag behöll ingen mat för jag kunde inte få i mig nåt. Drack en mun nyponsoppa och desto mer kom upp igen.
Samma norske läkare kommer in på morgonen. Jag var ännu sämre nu. Han sa att dom ville att jag skulle hem och att barnmorskorna skulle sköta det senare. Jag sa att jag inte kunde åka hem. Han lämnade rummet.
För övrigt var han den enda i personalen som använde helt sterila handskar och då var han ändå inte inuti mig och pillade. Han tryckte bara på magen.
Efter en stund kommer en barnmorska in och frågar om jag vill ha frukost. Det vill jag inte. Min sambo beställer ändå frukost åt mig. Kan inte äta smörgåsen men tar den andra munnen nyponsoppa på två dygn. Jag skulle få två påsar dropp. Men efter bara en halv påse dropp kommer en barnmorska in och säger…”Nu är det dags att åka hem”.
Jag och min sambo stirrar på varann och säger till henne…men hur ska det här gå till?
Hon säger bara att det är sååååååå vanligt att det är såhär med en förstagångsföderska och vi ska vara helt lugna för det brukar komma igång direkt när man får miljöombyte.
Min sambo packar väskan och hur jag kom ner till bottenvåningen till den väntande bilen...har jag ingen aning om.
Min sambos föräldrar kör hem oss till dom. Vi redde inte ut det här själva för jag var så utslagen. Direkt när vi kommer innanför dörren så får jag en rejäl värk och skriker på min sambos mamma. Hon kommer och frågar mig om min binda. Jag visade den för henne och hon blev totalt chockad. Hon tog telefonen och ringde upp till förlossningen och frågade hur i h-ete dom kunde skicka hem mig med vattenavgång och såna täta värkar. Dom svarade att det var rutin och att det jag hade i bindan troligen var urin. Jag skulle avvakta hemma.
Sambon som hade varit hemma hos oss och hämtat klädombyte kommer innanför dörren efter 10 minuter. Då var min nya binda full av vätska igen. Har tar den och ringer upp till förlossningen. Han väger den mellan händerna och säger till bm att det är flera deciliter. Dom säger bara till honom att vi ska fortsätta avvakta. Det är ingen fara.
Vi ringer och ringer och ringer. Frågar om vätskan, frågar om rutiner för värkar, frågar om mina kräkningar som inte upphörde. Men dom sa att det inte fanns någonting dom kunde göra för mig som jag inte själv kunde göra hemma så det var ingen idé att åka upp.
Två dygn går och innan vi blev hemskickade så fick vi med oss bricanyl, distalgesic och primperan. Medicinen var slut och vi ringde och frågade om min sambo fick hämta mer.
Nu började jag kräkas blod. Jag kommer ihåg att jag har värkar med ungefär 1,5-2 minuters intervall. Det rinner mellan benen på mig och jag har avverkat alla blöjor som vår son skulle ha. Jag ligger på badrumsgolvet med en huvudkudde under toalettstolen så att jag lätt skulle kunna kräkas..lätt??
Ringde ytterligare 3 ggr mellan midnatt och 05:00 den 25 oktober. Jag var orolig och kräktes blod. Dom sa att det inte var någon fara och jag skulle hålla mig så lugn. Det var säkert bara något kärl i halsen som brustit av alla kräkningar. Jag skulle få komma upp lite senare på förmiddagen på inbokad tid. Jag väste i telefonen för jag hade så ont i halsen. Jag sa att jag krävde att träffa någon läkare när jag kom dit. Hon sa ”ok”.
Vätskan som rann ur mig var nu gulaktig och luktade rejält illa. Det luktade död på nåt vis.
Vår son var en livlig pojke. Han sparkade mest hela tiden. Men på morgonen den 25 oktober slutade han att sparka.
Klockan 10:00 sitter jag mittemot expeditionen på förlossningen. Dom rusar ut och sätter mig i en rullstol. Rullar in mig i förlossningsrummet. Kopplar ctg och letar puls. Den enda pulsen dom känner är min.
En av 14 personal som vägrat mig hjälp under dessa dagar säger till mig och min sambo att hon inte hör något livstecken. Sambon skriker nu åt henne att hon ska tvätta bort sitt hånflin för annars slår han in ansiktet på henne. Hon var vid det här laget i allra högsta grad en av orsakerna till vår sons död. Och hon visste det också.
Hon hämtade en läkare. Läkaren säger direkt att det luktar infekterat om mig. Vår son är död och fostervattnet är borta. Jag är i chock. Min sambo skriker och får direkt hjälp av en kurator. Men han skriker åt henne att hon ska försvinna. Han vill inte träffa någon. Det vill inte jag heller men jag hade inget val.
Jag födde vår son vaginalt på kvällen 18:45. Själva krystskedet gick snabbt men jag hade svårt att hålla reda på vad som var värk och vad som var krystvärk för vid det här laget hade jag haft värkar i över 100 timmar.
Kände också att jag höll på att försvinna.
Vår son var så vacker och så perfekt…men död. Jag och min sambo satt med honom medan dom försökte få ut moderkakan. Jag gav vår son till min sambo för jag började skaka okontrollerat. 15 minuter efter förlossningen så förlorade jag medvetandet. Jag hade 60/40 i blodtryck och 198 i puls samt 41,1 graders feber.
Det tog ca 1 timma och 5 minuter att få ut den variga moderkakan. En läkare syr mig invändigt 3 stygn. 2 timmar efter förlossningen skickas jag till IVA där jag låg i två dygn.
Min bror höll mig tydligen i handen på väg till IVA. Jag hade slutat skaka men ena handen skakade fortfarande. Strax efteråt skrev min bror ett avskedsbrev till mig eftersom dom inte trodde jag skulle överleva.
Jag fick veta att jag drabbats av en betahemolytisk grupp A streptokock (GAS). Alltså det vi i folkmun kallar mördarbakterie/köttätande bakterie. Hade fått barnsängsfeber. Därav mitt nick ”barnsäng” på familjeliv.
Döpte vår son den 27 oktober i ett rum på sjukhuset. En så kallad ”namnceremoni”.
Blev ordinerad en bredspektrum-antibiotika i 10 dagar tre gånger per dag intravenöst, samt losecinjektioner och injektioner mot blodproppar. Jag var rätt blåslagen av nålstick. Mina muskler i benen hängde inte med så jag släpade mig efter en rullstol.
Jag fick ingen hjälp med sängkläder eller andra kläder. Sängkläderna var helt blodiga och jag fick ingen information om ifall man skulle bädda själv. Hade jag vetat det och var jag skulle hämta det så hade jag givetvis gjort det. Men efter några dagar så hittade jag ett skåp ute i korridoren. Där låg sängkläder, sjukhustrosor och andra sjukhuskläder. Bara det var en liten lycka mitt i all tragedi. När jag ska byta sängkläder kommer en sköterska in och säger att hon ska hjälpa mig. Det gör hon också och jag ser på hennes min att det var en ren klantighet från deras sida att inte byta ut mina blodiga sängkläder.
7 dagar efter förlossningen så börjar jag känna den där lukten som jag hade känt innan jag förlöste vår son. Jag bad en läkare att titta på avslagen. Han sa att det inte luktade konstigt.
Det gick ytterligare ett dygn och nu luktade det om hela mig. Det stank.
Jag ringde in en barnmorska som direkt sa att det luktar infekterat.
Hon bad en annan läkare komma in och kolla mig. Den läkaren hade fått order om att inte göra någonting med mig utan att rådfråga överläkarna. Så hon vägrade helt enkelt att lukta på mina avslag trots att jag krävde det. Jag krävde också en undersökning. Till slut pep hon iväg och ringde hem till en av överläkarna. Hon fick godkänna att jag skulle undersökas.
Så gjorde vi det. Hon undersökte mig och min sambo satt bakom. Vi hade ögonen på ultraljudsskärmen och tänkte mest på hur det såg ut. Hon sa att det såg ut som det ska göra efter en förlossning. Min sambo hörde att hon sa ”Oj då!”.
Jag såg på hennes ansiktsuttryck och hon sa att det luktade infekterat.
Sen blir vi hänvisade till vårt rum för att invänta svar på ett prov som skickats till lab.
Min sambo springer ut hela tiden för att fråga om provet. Var infektionen tillbaka? Var min livmoder förstörd? Skulle vi kunna få fler barn i framtiden?
Efter 5,5 timma kommer överläkaren. Han säger att allt är som det ska vara och infektionen blir bättre och bättre för varje dag. Men tyvärr så hade han glömt kvar en suturtork i min vagina sedan förlossningen som hade legat och ruttnat i över en vecka.
Totalt antal samtal som ringdes till förlossningen innan vi födde vår son är 19. Antal journalförda samtal är 3.
Hur jag fick infektionen kan man lätt spekulera i men troligen har jag fått den av personalhänder vid VU då jag hade långvarig vattenavgång som ignorerades.
-------------------------------------------------- ---------
Sjukhuset (klinikchefen) anmälde avdelningens hantering enligt Lex Maria till Socialstyrelsen och en ett år lång process inleddes. Vi fick beslut i november 2005 där det står att dom är ansvariga för det som hänt men att ingen av dom 14 kan lastas mer än den andra. Kort sagt så är alla lika skyldiga så dom kan inte peka ut någon syndabock.
-------------------------------------------------- ---------
Info från Socialstyrelsen om Streptokock A (GAS)
Streptokockinfektioner, grupp A-streptokocker (GAS)
Smittämnet Streptokocken är en grampositiv kockbakterie. Den kan förorsaka bl.a. halsfluss och sårinfektioner.
Ibland ger den upphov till allvarliga infektioner med sepsis och septisk chock. Bärarfrekvensen i en frisk population varierar med ålder och epidemiologiskt läge (0–30
procent)
Epidemiologi, smittspridningsvägar
Redan Semmelweis kunde i sina klassiska arbeten om barnsängsfeber visa handdesinfektionens betydelse för att bryta smittvägar (60).
Smittan sprids framförallt via direkt kontakt (t.ex. vid nagelbandsinfektion) eller indirekt kontakt (föremål, händer). Också luftburen smitta har påvisats i samband med brännskadevård eller operation (61, 62). Det förekommer även att halsfluss orsakas av livsmedelsburen smitta (63, 64).
Smittspridning från patient till personal
Sjukdomsutbrott på grund av smittspridning från patient till personal har beskrivits (65, 66). Det har här rört sig om såväl toxiskt chockliknande syndrom som cellulit och faryngit, vanligen i samband med kontakt med sekret från infekterade patienter.
--------------
Smittspridning från personal till patient
--------------
Smitta kan överföras till patienterna i samband med operation eller navel- och sårvård, bl.a. om personalen har infekterade nagelband, om brott i skyddsbarriären inträffar. Luftburen smittspridning har i flera fall påvisats i samband med postoperativa sårinfektioner och
bärarskap vaginalt respektive i skalpen. GAS kan också
överföras indirekt via personalens händer. Flera svåra sjukdomsutbrott har förekommit på BB-avdelningar, också i Sverige.
Praktiska råd för att förebygga smittspridning
• Tillämpa basala hygienrutiner (kategori I).
• Personal med infekterade sår på fingrar (inklusive nagelband), hud eller händer får inte delta i vårdarbete med patientkontakt. Återgång till arbetet tillåts först sedan klinisk utläkning konstaterats (kategori I).
Vi är så lyckliga över att vår dotter har fått två syskon att busa med
-------------------------------------------------- ------
Återigen tack alla som skriver. Jag önskar att jag kunde svara alla personligen, oftast gör jag det. Vill bara säga att det är uppskattat att få så många fina ord från många fina människor. //Kramar
-------------------------------------------------- ------
Efter 1 år försök på egen väg och två månader med Pergo (en enkeldos och en dubbeldos) så är vi äntligen gravida igen. Vi väntar tvillingar så förhoppningsvis ska vår dotter få två syskon i januari 2010.
-------------------------------------------------- --------
www.patientskadeguiden.se
-------------------------------------------------- --------
Vi födde vårt första barn 2004-10-25 klockan 18:45 på kvällen. Jag var i vecka 41+1. Det är en pojke. Han är vacker, frisk som en nötkärna, vägde 3015g och var 51cm lång. Men han är död.
-------------------------------------------------- --------
Det som hände...får inte hända men det hände oss. Så nu får det inte hända någon annan.
2005-11-22
Idag fick vi beslutet från Socialstyrelsen där det står att personalen begått flertalet misstag som lett till vår sons död.
2007-11-20
Patientskadeersättning
-------------------------------------------------- -----------
Älskade lilla hjärtat...
Min pappa, din morfar, skrev ett brev till dig och det brevet börjar såhär:
"Du sa ingenting men lärde oss så mycket..."
Mamma och pappa saknar dig.
-------------------------------------------------- -----------
Från våra vänner (gudmor och hennes man):
Message for XXXXX and XXXXX
Just to say that this is painful would be so short compare with XXXXXX´s and XXXXXX´s feelings…that,.. only parents could tell.
We could say, however, that we treasured the nine months that XXXXXX was getting ready to come.
God decided that it was not the time for him to stay with us…or maybe it was an angel so beautiful that God wanted to keep with him?
We just human beings won’t ever understand other reasons why.
But in the shortest time XXXXXX already tought us many more things than a grown up couldn’t.
You were our teacher of love, pain, hope, happiness, sorrow and appreciation of life…
We know however that you will be XXXXXX's and XXXXXX's Guardian Angel guiding them through the bad and good times.
We will hold you in our memories for the rest of our life’s, as the most beautiful angel.
XXXXX and XXXXX
-------------------------------------------------- ------------
Vad som hände i oktober 2004
Jag hade bf den 17/10 2004. Dagen innan, den 16 okt var jag uppe för misstänkt vattenavgång. Det sipprade klar vätska när jag vred på mig. Dom sa att vår sons huvud var så hårt fixerat i b-ingången så dom kunde inte få fram nåt vatten då det inte gick att rucka på vår sons huvud. Gjorde ingen annan undersökning än spekulum så anteckningen blev "knappast v-avgång". Skickade hem mig.
Det fortsatte sippra när jag vred på mig. Ringde upp flera gånger. Den 21 oktober ca kl. 21:00 blev jag inskriven efter 3 samtal. Värkar, misstänkt v-avgång och blödning. Cervix utplånad. Trots allt detta gjorde dom upprepade VU på mig och inte med helt sterila handskar. Var öppen 1cm. Värkarna blev tätare hela tiden så jag får morfin på natten.
Efter några timmar börjar jag kräkas frenetiskt och får inte i mig näring naturlig väg. Får dropp, distalgesic, bricanyl för att s-dragningarna ska stoppa upp och buscopan för att jag ska öppna mig. Alltså två mediciner som går emot varandra. Ungefär så fortsätter det i två dygn. Dom hinner byta läkare flera gånger. Jag ber om kejsarsnitt 4 gånger men dom tror att jag är i en latensfas. Dom lyssnar inte på mig när jag säger att jag misstänker vattenavgång. Dom lyssnar inte när jag säger att jag kräks för att pojken ligger så långt nere i ”kanalen”. Dom tittar inte när jag visar bindorna. Ändå byter dom soppåse på toaletten flera gånger för den blev så full. Fortsätter att kräkas hela tiden.
Jag börjar bli rätt väck av smärta och känner att jag är totalt maktlös. Min sambo tror att en förlossning ska gå till såhär. Ja vi visste ju inte. Men jag kände att det var nåt som var helfel.
Jag behövde hjälp att öppna mig men dom ansåg inte att det var rätt…..då.
Den 23 oktober, alltså två dygn senare har jag knappt sovit nåt. Då kommer en ny läkare in. Den läkaren går på barnmorskornas anteckningar och han antar att jag är i en latensfas. Jag hör knappt vad han säger för jag var helt borta. Min sambo var också helt slut av hela situationen och hörde inte mycket heller. Vi var trötta och läkaren bröt på krånglig norska.
Han säger att kejsarsnitt inte är på tapeten men att ett miljöombyte kan få förlossningen att sätta igång. Jag tänker…kan det bli värre än så här?? Vaddå miljöombyte?? Jag kan inte gå, stå, ligga, sitta, äta, dricka, sova eller någonting.
Ett tag låg jag inne på badrumsgolvet och grät med akupunkturnålar i ryggen som jag fick slita bort. Var tvungen att hålla mig nära toaletten. En barnmorska dyker upp för att jag råkar trycka på fel knapp när jag ska tända lampan. Jag säger till henne att jag råkar trycka fel. Hon säger då ”Jaha” och går ut därifrån tillbaka till sin kaffepaus. Just när hon kom så stod jag och kräktes, var naken med dom där nålarna i ryggen, var tvungen att stå med min vänstra arm rakt upp eftersom jag hade dropp intravenöst. Men jag fick ingen hjälp av dom.
En läkare ordinerade att barnmorskorna skulle titta på mina kräkningar men ingen gjorde det. I efterhand har jag talat om för dom att det är deras jobb att kolla till mig när dom vet vilket tillstånd jag var i. Det håller dom med om.
Läkaren som nämnde miljöombyte sa att han ville se om jag kunde behålla någon mat innan dom överhuvudtaget skickade hem mig. Kopplade dropp igen.
Jag behöll ingen mat för jag kunde inte få i mig nåt. Drack en mun nyponsoppa och desto mer kom upp igen.
Samma norske läkare kommer in på morgonen. Jag var ännu sämre nu. Han sa att dom ville att jag skulle hem och att barnmorskorna skulle sköta det senare. Jag sa att jag inte kunde åka hem. Han lämnade rummet.
För övrigt var han den enda i personalen som använde helt sterila handskar och då var han ändå inte inuti mig och pillade. Han tryckte bara på magen.
Efter en stund kommer en barnmorska in och frågar om jag vill ha frukost. Det vill jag inte. Min sambo beställer ändå frukost åt mig. Kan inte äta smörgåsen men tar den andra munnen nyponsoppa på två dygn. Jag skulle få två påsar dropp. Men efter bara en halv påse dropp kommer en barnmorska in och säger…”Nu är det dags att åka hem”.
Jag och min sambo stirrar på varann och säger till henne…men hur ska det här gå till?
Hon säger bara att det är sååååååå vanligt att det är såhär med en förstagångsföderska och vi ska vara helt lugna för det brukar komma igång direkt när man får miljöombyte.
Min sambo packar väskan och hur jag kom ner till bottenvåningen till den väntande bilen...har jag ingen aning om.
Min sambos föräldrar kör hem oss till dom. Vi redde inte ut det här själva för jag var så utslagen. Direkt när vi kommer innanför dörren så får jag en rejäl värk och skriker på min sambos mamma. Hon kommer och frågar mig om min binda. Jag visade den för henne och hon blev totalt chockad. Hon tog telefonen och ringde upp till förlossningen och frågade hur i h-ete dom kunde skicka hem mig med vattenavgång och såna täta värkar. Dom svarade att det var rutin och att det jag hade i bindan troligen var urin. Jag skulle avvakta hemma.
Sambon som hade varit hemma hos oss och hämtat klädombyte kommer innanför dörren efter 10 minuter. Då var min nya binda full av vätska igen. Har tar den och ringer upp till förlossningen. Han väger den mellan händerna och säger till bm att det är flera deciliter. Dom säger bara till honom att vi ska fortsätta avvakta. Det är ingen fara.
Vi ringer och ringer och ringer. Frågar om vätskan, frågar om rutiner för värkar, frågar om mina kräkningar som inte upphörde. Men dom sa att det inte fanns någonting dom kunde göra för mig som jag inte själv kunde göra hemma så det var ingen idé att åka upp.
Två dygn går och innan vi blev hemskickade så fick vi med oss bricanyl, distalgesic och primperan. Medicinen var slut och vi ringde och frågade om min sambo fick hämta mer.
Nu började jag kräkas blod. Jag kommer ihåg att jag har värkar med ungefär 1,5-2 minuters intervall. Det rinner mellan benen på mig och jag har avverkat alla blöjor som vår son skulle ha. Jag ligger på badrumsgolvet med en huvudkudde under toalettstolen så att jag lätt skulle kunna kräkas..lätt??
Ringde ytterligare 3 ggr mellan midnatt och 05:00 den 25 oktober. Jag var orolig och kräktes blod. Dom sa att det inte var någon fara och jag skulle hålla mig så lugn. Det var säkert bara något kärl i halsen som brustit av alla kräkningar. Jag skulle få komma upp lite senare på förmiddagen på inbokad tid. Jag väste i telefonen för jag hade så ont i halsen. Jag sa att jag krävde att träffa någon läkare när jag kom dit. Hon sa ”ok”.
Vätskan som rann ur mig var nu gulaktig och luktade rejält illa. Det luktade död på nåt vis.
Vår son var en livlig pojke. Han sparkade mest hela tiden. Men på morgonen den 25 oktober slutade han att sparka.
Klockan 10:00 sitter jag mittemot expeditionen på förlossningen. Dom rusar ut och sätter mig i en rullstol. Rullar in mig i förlossningsrummet. Kopplar ctg och letar puls. Den enda pulsen dom känner är min.
En av 14 personal som vägrat mig hjälp under dessa dagar säger till mig och min sambo att hon inte hör något livstecken. Sambon skriker nu åt henne att hon ska tvätta bort sitt hånflin för annars slår han in ansiktet på henne. Hon var vid det här laget i allra högsta grad en av orsakerna till vår sons död. Och hon visste det också.
Hon hämtade en läkare. Läkaren säger direkt att det luktar infekterat om mig. Vår son är död och fostervattnet är borta. Jag är i chock. Min sambo skriker och får direkt hjälp av en kurator. Men han skriker åt henne att hon ska försvinna. Han vill inte träffa någon. Det vill inte jag heller men jag hade inget val.
Jag födde vår son vaginalt på kvällen 18:45. Själva krystskedet gick snabbt men jag hade svårt att hålla reda på vad som var värk och vad som var krystvärk för vid det här laget hade jag haft värkar i över 100 timmar.
Kände också att jag höll på att försvinna.
Vår son var så vacker och så perfekt…men död. Jag och min sambo satt med honom medan dom försökte få ut moderkakan. Jag gav vår son till min sambo för jag började skaka okontrollerat. 15 minuter efter förlossningen så förlorade jag medvetandet. Jag hade 60/40 i blodtryck och 198 i puls samt 41,1 graders feber.
Det tog ca 1 timma och 5 minuter att få ut den variga moderkakan. En läkare syr mig invändigt 3 stygn. 2 timmar efter förlossningen skickas jag till IVA där jag låg i två dygn.
Min bror höll mig tydligen i handen på väg till IVA. Jag hade slutat skaka men ena handen skakade fortfarande. Strax efteråt skrev min bror ett avskedsbrev till mig eftersom dom inte trodde jag skulle överleva.
Jag fick veta att jag drabbats av en betahemolytisk grupp A streptokock (GAS). Alltså det vi i folkmun kallar mördarbakterie/köttätande bakterie. Hade fått barnsängsfeber. Därav mitt nick ”barnsäng” på familjeliv.
Döpte vår son den 27 oktober i ett rum på sjukhuset. En så kallad ”namnceremoni”.
Blev ordinerad en bredspektrum-antibiotika i 10 dagar tre gånger per dag intravenöst, samt losecinjektioner och injektioner mot blodproppar. Jag var rätt blåslagen av nålstick. Mina muskler i benen hängde inte med så jag släpade mig efter en rullstol.
Jag fick ingen hjälp med sängkläder eller andra kläder. Sängkläderna var helt blodiga och jag fick ingen information om ifall man skulle bädda själv. Hade jag vetat det och var jag skulle hämta det så hade jag givetvis gjort det. Men efter några dagar så hittade jag ett skåp ute i korridoren. Där låg sängkläder, sjukhustrosor och andra sjukhuskläder. Bara det var en liten lycka mitt i all tragedi. När jag ska byta sängkläder kommer en sköterska in och säger att hon ska hjälpa mig. Det gör hon också och jag ser på hennes min att det var en ren klantighet från deras sida att inte byta ut mina blodiga sängkläder.
7 dagar efter förlossningen så börjar jag känna den där lukten som jag hade känt innan jag förlöste vår son. Jag bad en läkare att titta på avslagen. Han sa att det inte luktade konstigt.
Det gick ytterligare ett dygn och nu luktade det om hela mig. Det stank.
Jag ringde in en barnmorska som direkt sa att det luktar infekterat.
Hon bad en annan läkare komma in och kolla mig. Den läkaren hade fått order om att inte göra någonting med mig utan att rådfråga överläkarna. Så hon vägrade helt enkelt att lukta på mina avslag trots att jag krävde det. Jag krävde också en undersökning. Till slut pep hon iväg och ringde hem till en av överläkarna. Hon fick godkänna att jag skulle undersökas.
Så gjorde vi det. Hon undersökte mig och min sambo satt bakom. Vi hade ögonen på ultraljudsskärmen och tänkte mest på hur det såg ut. Hon sa att det såg ut som det ska göra efter en förlossning. Min sambo hörde att hon sa ”Oj då!”.
Jag såg på hennes ansiktsuttryck och hon sa att det luktade infekterat.
Sen blir vi hänvisade till vårt rum för att invänta svar på ett prov som skickats till lab.
Min sambo springer ut hela tiden för att fråga om provet. Var infektionen tillbaka? Var min livmoder förstörd? Skulle vi kunna få fler barn i framtiden?
Efter 5,5 timma kommer överläkaren. Han säger att allt är som det ska vara och infektionen blir bättre och bättre för varje dag. Men tyvärr så hade han glömt kvar en suturtork i min vagina sedan förlossningen som hade legat och ruttnat i över en vecka.
Totalt antal samtal som ringdes till förlossningen innan vi födde vår son är 19. Antal journalförda samtal är 3.
Hur jag fick infektionen kan man lätt spekulera i men troligen har jag fått den av personalhänder vid VU då jag hade långvarig vattenavgång som ignorerades.
-------------------------------------------------- ---------
Sjukhuset (klinikchefen) anmälde avdelningens hantering enligt Lex Maria till Socialstyrelsen och en ett år lång process inleddes. Vi fick beslut i november 2005 där det står att dom är ansvariga för det som hänt men att ingen av dom 14 kan lastas mer än den andra. Kort sagt så är alla lika skyldiga så dom kan inte peka ut någon syndabock.
-------------------------------------------------- ---------
Info från Socialstyrelsen om Streptokock A (GAS)
Streptokockinfektioner, grupp A-streptokocker (GAS)
Smittämnet Streptokocken är en grampositiv kockbakterie. Den kan förorsaka bl.a. halsfluss och sårinfektioner.
Ibland ger den upphov till allvarliga infektioner med sepsis och septisk chock. Bärarfrekvensen i en frisk population varierar med ålder och epidemiologiskt läge (0–30
procent)
Epidemiologi, smittspridningsvägar
Redan Semmelweis kunde i sina klassiska arbeten om barnsängsfeber visa handdesinfektionens betydelse för att bryta smittvägar (60).
Smittan sprids framförallt via direkt kontakt (t.ex. vid nagelbandsinfektion) eller indirekt kontakt (föremål, händer). Också luftburen smitta har påvisats i samband med brännskadevård eller operation (61, 62). Det förekommer även att halsfluss orsakas av livsmedelsburen smitta (63, 64).
Smittspridning från patient till personal
Sjukdomsutbrott på grund av smittspridning från patient till personal har beskrivits (65, 66). Det har här rört sig om såväl toxiskt chockliknande syndrom som cellulit och faryngit, vanligen i samband med kontakt med sekret från infekterade patienter.
--------------
Smittspridning från personal till patient
--------------
Smitta kan överföras till patienterna i samband med operation eller navel- och sårvård, bl.a. om personalen har infekterade nagelband, om brott i skyddsbarriären inträffar. Luftburen smittspridning har i flera fall påvisats i samband med postoperativa sårinfektioner och
bärarskap vaginalt respektive i skalpen. GAS kan också
överföras indirekt via personalens händer. Flera svåra sjukdomsutbrott har förekommit på BB-avdelningar, också i Sverige.
Praktiska råd för att förebygga smittspridning
• Tillämpa basala hygienrutiner (kategori I).
• Personal med infekterade sår på fingrar (inklusive nagelband), hud eller händer får inte delta i vårdarbete med patientkontakt. Återgång till arbetet tillåts först sedan klinisk utläkning konstaterats (kategori I).
Ålder
55 år
Barn
14 år
14 år
18 år
Civilstatus
Förlovad
Föräldratyp
Cool förälder
Good Enough
Njutningsförälder
Tvillingförälder
Änglaförälder
Personlighet
Ambitiös
Glad
Kaxig
Laidback
Nattuggla
Nyfiken
Omtänksam
Social
Intressen
Barn
Dator/Internet
Film/TV
Heminredning
Musik
Natur/Miljö
Photoshop
Psykologi
Musik
Barnmusik
Funk/Fusion
Pop
Reggae
RnB
Soul
Techno
Husdjur
Hund
Katt