Svår havandeskapsförgiftning, någon?

Här är en till som haft svår havandeskapsförgiftning!

Det började med en svullen fot (som någon annan beskriver så skvalpade det i fötterna:P), åkte in på sjukhuset för att kolla vad det var och där var mitt blodtryck högt. 150/115, och jag fick ligga inne för observation. Dagen efter låg mitt blodtryck på 180/160 och det blev ambulans till umeå. Där lyckades vi få ner blodtrycket, men kissade 9,3 g äggvita (normalt är väl 300 mg tror jag?).. Reflexerna blev även väldigt känsliga, fick en enorm huvudvärk och vid sista UL så var flödet på det allra sämsta, då blev det akutsnitt.

Det har gått jätte bra för oss, Aline kom i v 31 och det har gått så himla bra för oss! Amningen krånglar lite, men man ska inte klaga när man gått igenom en sån här sak.

Nu blev vi förlöst med kejsarsnitt, och det är verkligen något jag har ångest för..
Det jag tycker har varit dåligt såhär efteråt, är att man har inte haft någon att prata med, och än mindre någon som frågat hur det är med MIG. Visserligen är det ju viktigast att aline mått bra hela tiden, men när jag blev jätte sjuk på tredje dagen efter snittet var det knappt någon som sa varken bu eller bä.
Dessutom fick jag bara träffa vår dotter 2 h / dag under hela den första veckan.. Fick en rejäl svacka pga det, och tyckte att allt var pest och pina..

Nu har jag berättat lite om hur det var förr oss och vad jag kände, hur känner du ang allt det som händer?

Lycka till, och stora kramar!

Jo, visst var det skönt att dom fick komma ut.. Det var ju som enda utvägen.. Men trots det känner jag mig "snuvad" och jag har även fått en extrem rädsla bara jag tänker på order kejsarsnitt. Förmodligen har det väl och göra med att jag var enormt rädd för en vanlig förlossning, för att inte tala om kejsarsnitt!:O Sen när allt gick så fort så hinner man knappt fatta vad som hänt. Dessutom åkte pappan till norge, (han var tvungen att jobba) så jag blev ensam på sjukhuset, och det fanns ingen att prata med kändes det som.(förutom dom andra föräldrarna då)

För mig kändes det som att alla andra tyckte att jag var "skonad" från det värsta, dvs en extremt för tidigt född, därför fick man klara sig lite själv.. Men, det är bara min egen uppfattning..

Men allting är bra med dig nu och så? eller är du fortfarande dålig? och med din son? En tröst kan ju vara att dom är OTROLIGT starka och envisa dom här små..!;)

Sen kan allt låta så mycket hemskare än det egentligen är.. Som min reaktion på när dom berättade att aline hade en blödning i hjärnan.. MYCKET sällan tydligen som dom är farliga. När hon var ungefär 4 veckor fick hon en till lite större blödning på vänster sida och det var tydligen inte heller så farligt. Men allt låter så himla hemskt när dom pratar om det! Var inte rädd för att fråga! Och min räddning igenom det hela var att jag dagligen plöjde igenom alla papper om aline, allt från röntgensvar till rapportblad..

Jag förstår att det är jobbigt att åka hem varje dag utan honom, men du tänker rätt, han har det otroligt bra där han är! Försök bara slappna av och ta vara på den här tiden också, för det blir ett minne för livet. Och fotografera mycket, för det är både "kul" att ha kvar sen och även bra att visa familj och vänner sen när ni får komma hem!

Vi blev kvar i umeå i åtta veckor, för att sen flyttas till skellefteå.. I umeå fick jag bo på patienthotellet..

Allt är bra med aline idag, vi kämpar på med amningen och vikten.. hon vill inte riktigt gå upp i vikt som hon ska, men hon är frisk iallafall och det är huvudsaken!

Idag är aline nästan 2,5 månad.. Men hon var beräknad den 22 aug så egentligen är hon bara 1,5 vecka..;) Väger 2800 och är 51 lång!

Visst får vi se lite bilder på den lille också?:)

Jag har tur jag som har pappan hemma, men han säger att det värsta var dom 2 första dagarna, då var ju inte jag där jag låg ju på iva... så han tycker att allt är mycket bättre nu och man får se det som är bra... men jag tycker att det känns jobbigt ändå... Känns ju dumt att jag inte var där för honom men han är här för mig till 1000%

Med mig är allt bra idag... Förutom att man känslomässigt är som en berg och dalbana vilket känns jobbigt, jag vet ju att han har det superbra. Han åkte på en lunginflemation i helgen men det verkar som om han har repat sig bra från den... men han fick ligga i resp i 1,5 dygn men nu är han tillbaka i cpapen igen... och igår blev han 2 veckor och vägde 600 gram så han har gått upp 84 gram sen födseln, det känns skönt och läkaren säger ju att han blir starkare och starkare för varje dag som går, så jag hoppas det tar ett tag innan han åker på nästa infektion... Vår edvins läakre är ju kändisläkare =) då måste det ju bara gå vägen.

Jo visst kan jag lägga upp bilder men jag orkar inte göra det idag, gör det ikväll om det är okej... måste kila till apoteket innan vi ska till sjukhuset.

Jo doktorn sa att han kommer ligga lite efter i viktkurvan eftersom dom inte kan ge han allt han skulle få i magen, men den bästa maten han kan få är min mjölk så här pumpas det jämt och städigt känns det som och det är påfrästande måste jag säga vet inte varför jag tycker det, kanske för att det känns som om att det inte kommer räcka sen, det kommer ju så lite...

Jag hoppas iallafall att vi får komma hem innan julafton... dom räknar ju med att han kommer få vara kvar på sjukan tills han skulle vart född vilket är 4 dec... fick ni åka hem innan 22 aug eller blev ni där längre???
----
Förstår att det var jobbigt för han också, man glömmer som bort pappan på något vis mitt i tumultet..

Klart sånt här är känslomässigt, man är ju inte beredd på att bli mamma än! Men du ska se att du snart kommer in i rutinerna och faktist, börja "trivas" på sjukhuset.. jag gjorde då det, man blev som en hel familj och iallafall på NUS så var det kanonbra föräldrar också.. Ärligt talat, jag saknar att sitta där på kvällarna med dom andra mammorna och barnen och bara prata om allt och ingenting.. Fast det är ju såklart skönt att var ahemma också..

Tråkigt att din son åkte på en lunginflammation.. Det är ju bra att han repar sig så snabbt och blir bättre..

Pumpningen ÄR jobbig, det är bara att acceptera.. Men tillslut kommer det att gå på rutin! I början kommer det ju inte mycket mjölk alls, men det kommer mer och mer för varje dag.. jag lovar..Det sista du ska oroa dig för nu är mjölken, ta det bara lugnt, slappna av och ta med en bra tidning eller bok och läs.. Gör det till din egen lilla stund! Jag brukade ha med mig min "dagbok" och skriva i.. Det skulle jag rekomendera, att skriva dagbok för varje dag.
Det är otroligt roligt att läsa det nu såhär i efterhand.. Om allt som har hänt, alla känslor osv, för man glömmer bort nästan hälften..

Dom säger att man ska räkna med att få vara kvar till BF, men det är olika.. vi fick komma hem någon dag innan, men vi hade/har problem med amningen så det var därför..
Går det bra för er, så får ni komma hem tidigare..

Jag kan berätta att jag känner en tjej som fick sin dotter i v 24, och hon är nu snart på väg hem, visserligen 39 veckor, men hon har klarat sig igenom så OTROLIGT mycket. Många infektioner, problem med aningen, blödning i hjärnan osv..och flickan är idag HELT frisk.
Detta säger jag bara för att jag vet att det är lätt att oroa ihjäl sig och man tror att det aldrig ska gå vägen, men det GÖR det.. Det viktigaste för ditt barn nu, är att han får känna att ni är där!

Äh, det blev lite fel med inlägget.. inte meningen att allt skulle komma med haha!