VIHPS VIII
Jag kan bara instämma i hur underbart det är att ha en vän som vet EXAKT vad man går igenom. Jag har också träffat en IVF-vän på nätet som har kämpat på lika länge och med lika många behandlingar som jag själv. Vi mejlar flera gånger per dag, pratar i telefon och har till och med hälsat på varandra trots att vi har 60 mil mellan oss. Med varandra kan vi till och med skämta och vara ironiska om barnlösheten och misslyckandena.
Nu till min mörka sida som jag knappt vågar prata om. Jag önskar ju av hela mitt hjärta att min vän ska få bli mamma. Precis som jag mest av allt önskar det för min egen del. Det är dock betydligt troligare att det blir hon som lyckas och inte jag - hon har en mycket bättre prognos.
Ibland är jag bara så rädd för hur jag ska känna om hon lyckas. Jag är så rädd att jag ska känna mig övergiven, lämnad, ensam. Jag vill inte det! Jag vill inte känna mig övergiven av den som förstår mig bäst av alla! Tänk om jag blir missunnsam 
Jag vill inte det heller! Jag har otroligt dåligt samvete över de här tankarna.
