klassens tönt

Åh vad ledsen jag blir när jag läser din tråd.

Vet inte om jag har så mycket att komma med, men kanske att du försöker lägga band på din oro och inte visa sonen.  Kanske inte "leta" efter signaler om du förstår hur jag menar.
Däremot har din erfarenhet gjort att du kanske snabbare märker om det skulle visa sig att han blir mobbad och kan sätta in resurser.

En del barn är nog lite avvaktande och blyga och det är inte alltid en nackdel. Sen att han kanske gör som andra barnen säger, kanske är flera barn som gör? De kanske pushar på honom för att vara snälla och se till att han hänger med? Det är svårt att avgöra vad barnen gör och i vilken mening.

Men han är lycklig som har en mamma som ser honom! Lycka till med allt!

Varför blir du ledsen av att läsa min tråd?

tack för svar förresten, verkar som om ingen verkar ha intresse inom mobbning områden förutom dem som en gång i tiden blev mobbade dvs JAG. Inte konstigt att mobbning fortsätter att öka när det finns så här lite intresse inom det. Skandal asså!!!

Jag var väl lite halvmobbad när jag var liten.

Det berodde i första hand på att jag pga skilsmässa inte hade en pappa som kunde lära mig tro på mig själv. Efter en viss ålder är, enligt mig, pappan eller iaf en bra manlig förebild man står nära väldigt viktiga för killar.

Visst, mobbning beror på mobbarna och så, men jag fokuserar på vad hos mig som 'triggade' mobbarna. Jag tror överlag att självsäkra inte mobbas.

Min lilla kille (endast 2) är ännu så länge nästan FÖR framåt och 'dominant' (men absolut inte dum). Han knallar fram och tar leksaker från barn som är rejält större än han om man inte kollar honom. Det gäller att få honom att tro på sig själv när han fortsätter att växa upp, och att lära honom att säga ifrån.

Jag håller med om att självsäkra personer vanligtvis inte mobbas. Och att det är osäkra fega personer som mobbar för det mesta. Lära honom säga i från är det viktiga, just nu när dem är så små är det lätt hänt att dem inte gör det speciellt Linus.

Är själv fd mobbad och har många gånger funderat på vad jag kan göra annorlunda än vad min mamma gjorde och det enda jag kommer underfund med är självkänslan.

Självförtroende har man i det man gör och beror alltså på hur mycket man tränat på det man ska göra.
Självkänsla där emot handlar om hur man ser sitt eget värde. Känner man sig älskad eller behöver man kompisarnas acceptans för att duga+

Det som gör skillnaden är positiv uppmuntran och konstruktiv kritik som inte kränker.
Att visa att barnet är älskat oavsett vad de gör, visa att de har ett värde även om de gör tvärtemot vad omgivningen vill.
Supersvårt om man vill "uppfostra" sitt barn men jag försöker minnas barnpsykologen Louise Hallins ord "Föräldraskapets uppgift är att förbereda sina barn på vuxenlivet"

Hej igen.

Jag kanske uttryckte mig lite korkat, men mobbing gör mig ledsen, det gör mig även riktigt jävla urförbannad (om man får säga så)
Jag tycker faktiskt inte att folk tar mobbing på allvar.  .
Det kommer ofta så halvtama ursäkter " det är ju bara barn", "men det var ju bara på skoj"osv osv.
Ingen vill ta ansvar.

 

Tycker det var så bra skrivet!!
Jag önskar iaf dig och din son det allra bästa!

Håller med..

Tja, nu kan jag inte hålla med om detta. Visst kan man säga att ett agressivt- nedlåtande, terroriserande beteende inte kommer från en helt säker och trygg unge- men man kan också mobba- bli mobbad om man hamnar fel , helt av en slump. Mobbare väljer ju ibland ut sina offer och de kan ju hitta ngn som utåt sett inte verkar vara ngn som kan ta åt sig av mobbning.

Mobbning är så mycket mer komplext än så. Se bara på hur killar och tjejer var gentemot varandra för 20- 15 år sedan. Små pojkar som drog i tjejernas BH band, kallade varandra för små fula saker , allt detta utan att ngn vuxne reagerade. Inte ens de som blev utsatta, för sådan var jargonegen då. Idag skulle man direkt kalla detta beteende för sexuella trakasserier...
Med all rätt egentligen. Men mobbning är ju något som både en person kan göra på eget bevåg och flertal kan göra. Och man kan ju säga saker som sårar en annan individ, ngt som blir till en mkt subjektiv bedömning för vi alla har olika toleranströskar för vad som är Ok att säga, vad som sårar.
Att inte bjuda ngn i sin klass på sitt kalas, är det mobbning?
Jag tycker att detta kommer upp till yatn allt oftare- mobbning som vi vuxna tolererar, att våra barn säger och gör tokiga skaer mot andra barn.
Jag säger bara en sak- man ska inte acceptera att ens barn kallar ngn annan för "ful, tjock, äcklig, eller hota- varken verbalt eller fysiskt. S det är upp till oss föräldrar att se til att våra barn inte MOBBAR snarare att skydda dem mot mobbning. Resultatet kan ju inte bli ngt annat än bra då!

Jag var orolig innan min äldsta son började skolan pga att han var så otroligt snäll.En vänlig kille som aldrig var i konflikt eller bråk.Tänkte att han kommer att bli totalt överkörd i skolan. Men så fel jag hade. Dom andra barnen uppskattade hans snällhet och istället har han blivit en av dom populäraste barnen i klassen. Både bland tjejer och killar.Men han har också ett otroligt självförtroende och det hjälper väl till.
Så pumpa din son full med tro på sig själv så hjälper du honom bäst. Tror jag iallafall.

Jag känner mig också ledsen när jag läser din tråd, för barn kan verkligen vara elaka och jag tycker så synd om de barn som blir mobbade, även om de kan växa upp till starka självsäkra framgångsrika vuxna.

Mitt enda råd är som alla andra:
Se till så att han får en stark självkänsla, och en egen identitet. Han kanske kan ha någon hobby utanför skolan?

Och prata med honom om situationer som uppstår och lär honom att säga nej när det inte känns bra.