Dominans, 24/7 och TPE

Jag är inte oerfaren eller oskuld när det gäller vaniljsex, men jag känner mig som en total novis just nu. Och förvirrad.

Jag har alltid i början av mina relationer varit så mån om att behaga -att det alltid slutar med att jag blir min partners mamma på slutet -den som ska ha kontroll på allt, fixa allt, bestämma allt, samtidigt som 'belöningarna' för behagandet avtagit.

Samma sak med det sexuella -ibörjan är ju alla väldigt på -och beräattar vad de vill att jag ska göra, och gör vad de vill med mig -och jag njuter. Men sen upphör just det, önskningarna -om vad jag ska göra -vad de vill göra med mig.

Det är då jag bryter mig ur och inte mår nå bra.

Nu har jag träffat en man som har betydligt mer bredd på sina erfarenheter. Och tillsammans med honom känner jag att en helt ny insikt börjar vakna hos mig. Problemet är att det inte är ett seriöst förhållande (än iaf) så jag vet inte hur långt jag kan ta det. Samtidigt finns det en otrolig samförstånd och kommunikation mellan oss.

Han berättade i början att det fanns 3 saker han inte gillade i sängen -wET, våld och smärta. Däremot lite hårde tag går bra.
Han sa också att han gillar att vara lite undergiven ibland.

Jag var som sagt inte oskuld -men nästan. Nu längs resans gång så har han sagt att han märker mer och mer att jag är undergiven av mig. Han leder lekarna i sängen, jag följer. Och njuter av att veta att han njuter. Dessutom så gör jag allt jag kan för att behaga -vat jag tex att han tycker om en viss sorts ost och kex -då kan jag duka fram det när han är hos mig. Jag vet att han gillar lack, latex och korsetter -så jag har köpt en korsett, och blir upphetsad av tanken av att jag vet att han kommer att gilla det.

Jag är en kvinna på 31, har annars god självkännedom, ett bra självförtroende.
Efter att ha läst här i tråden börjar jag ana att jag är nog mera undergiven än bara i sängen.

Ja, ett bollplak skulle nog inte skada...

Jag har aldrig varit svag. Har alltid vetat vad jag vill i livet -men ingen relation har har gett mig det jag saknat i övrigt. Missförstå mig rätt -jag BEHÖVER ingen man för att vara lycklig, men jag vill också uppleva en tvåsamhet.

Just för att jag är så benägen att behaga (men inte en klängranka) så har mina relationer alltid slutat på samma sätt. Jag sitter olycklig med en lat mansgris som inte ens kan hitta sin garderob själv och inte bryr sig om mig för 5 öre.

Han som jag nu träffar föröker inte att påverka mig. Men allt eftersom veckorna gått märker vi båda allt mer hur det lutar.

Jo, jag vet att det är normalt. Det där med ostbrickan var nog kanske inte ett bra exempel...
De killar jag träffat har varit bra, inget ont om dom på det sättet, men det jag saknat är en 'man'.

Fasen vad det ska vara svårt att förklara. Men risk för att skapa ett feministiskt ramaskri så har jag många gånger tänkt att man skulle varit född på femtio-talet -där kvinnans uppgift i livet var att behaga mannen. Inte för att jag skulle byta bort den sociala tryggheten och rättigheter som finns idag.

Jag är utbildad och bra på det mesta jag gör, men det erkännandet får jag ingen kick av. Det får jag däremot av att höra 'va fint du vek tvätten. Gå till sängen'

Be mig hämta tofflorna och jag blir våt... Ja men nästan så.

Eller ännu bättre, säg åt mig att göra det.

Men det fungerar bara så länge som jag känner att jag är ärligt uppskattad och respekterad. Men de flesta kan inte ta all den villighet att behaga utan att börja ta en förgiven.

Ja, i mitt fall så är behovet att behaga stort. Men eftersom jag inte tidigare kopplat ihop det med en undergiven läggning har jag bara blivit utnyttjad. Utan respekt.

Jag tror att skillnaden om jag levt med nån som förstått det hade varit mer mån om mig. Bara för att han vet att jag gör allt för att behaga så utnyttjar man inte det.

Ett exempel kan vara att jag tidigare kunnat gå till affären och hanle dricka om min man varit törstig. Trots att jag gått med kryckor pga knäskada. Men vet jag att han skulle vilja ha dricka så mår jag dåligt om jag inte fixar det. Jag BEHÖVER verkligen göra det.

Det har ingen nånsin förstått varför. Inte ens jag.

Igår hände nånting fantastiskt. Jag säger nånting, för jag är inte säker på vad...

Det var som en mental-orgasm. Finns sånt ens?

Jag fick order att sätta mig gränsle över min... min äsch jag vet inte vad jag ska säga att han är. Vi är inte tillsammans ju. Trots nån form av känlor från båda hållen. Förvirrande, jag vet.
Jag är förvirrad. Jag måste hela tiden hålla tillbaka -trots att jag mer än gärna skulle överlämna mig själv till honom.

Men i dagsläget är han inte redo än att ta emot mig. Så är det. Men jag börjar förstå en del. Det är ju 'starka krafter' det handlar om. Han visar mig lite åt gången och jag har märkt att han testar mig och ger mig samtidigt möjlighet att dra mig tillbaka om det blir för mycket...

Men åter till igår. Jag fick order att sätta mig gränsle över honom i soffan. Fullt påklädda, så det var inget sånt. Jag hade andra på besök också men de satt och pratade.

Jag frågade honom om hur dominant han är. På vilket sätt. Till svar fick jag att jag skulle lägga ner. Att jag inte visste vad jag gav mig in på. Men då jag inte är hans på riktigt så trotsade jag såklart. Insisterade.

Vad han sedan sa och gjorde har försvunnit i ett rus. Jag vet att han tog tag i min nacke och drog huvudet närmare för att kunna viska nåt, samtidigt vred han om mina bröstvårtor. Det ilade till i hela mig, både smärta och nåt annant. Sedan gjorde han nåt med händerna på min rygg/rumpa. Det är dimmigt för allt bara snurrade till. Sedan fick jag sätta mig brevid honom. Hela jag var varm, skakade och kände mig... Lugn. Nöjd på något sätt. Kändes som att jag gjort nåt bra. Jag kan inte förklara.

Imorse fick jag order om att göra frukost. Sen suga av honom. Innan han gick så fick mina bröstvårtor sig en till omgång tills jag lovade att jag skulle vara snäll hela dagen..

Hade nån annan kommenderat mig på samma sätt så hade jag sparkat bakut direkt. Men när han gör det vill jag bara lyda. Jag känner att han bryr sig om mig. Kanske mer än han vill. Jag känner sån respekt för honom. För att han skyndar långsamt, han vill inte gå för fort fram. Jag får tid att känna efter.

Vi får se vad som händer, men jag känner i mitt hjärta att jag är hans. Jag känner mig bara halv när han inte är nära...

Det som är jobbigt är att.... inte veta.

Han vill inte ha något förhållande för han orkar inte ta hänsyn till en annan människa har han sagt. Jag förstår ju allt mer vad han menar med det, för det här glider man inte bara in och ut ur. Men samtidigt så... det finns ju nåt mellan oss som inte går att bryta.

Just nu lever jag väl lite på hoppet... Några goda råd?

Usch vad jag känner mig ensam och vilsen nu ikväll. Men så blir det alltid när vi inte hörts/setts på ett par timmar.

Jo, det har verkligen varit ett uppvaknade. Och upplevelse.

Nu är det bara att se tiden an. Han kanske inte nånsin blir min. Men nu är han min lärare och det känns tryggt. Jag litar på honom till hundra. Jag har aldrig upplevten sån tillit till en man förut.

Ja, men situationen är ju inte direkt optimal om vi säger så. Jag är ju beredd att överlämna mig men han är inte redo att ta emot...
Men samtidigt så tycker jag att det är bra bevis på vad han är för typ av man. Han skulle ju kunna utnyttja mig på alla möjliga sätt, men gör det inte.

Fan. Jag har gjort bort mig -och jag vet inte ens hur...

Men i alla fall så kommer jag inte få träffa HAN igen. Så nu är jag om möjligt mer vilsen än tidigare. Vet verkligen inte vad jag ska göra nu.