planerad kejsarsnitt?

Hej!

Jag är också livrädd för att föda Ska på samtal till sjukhuset om 2 veckor o vet inte riktigt vad jag har att förvänta mig. Från början var jag helt inne på att jag ville ha snitt för jag vågar verkligen inte föda vaginalt men sen så läser man massa risker med snitt också o det är jag nästan lika rädd för nu. Önskar att sjukhusen hade stork metoden Hahahaha!

Vill verkligen ha barn o vi har planerat det länge men ibland undrar jag vad jag har gett mig in på.

Det som är jag är mest rädd för när det gäller snitt är ju det här med om man vill ha fler barn efteråt. Har läst att det kan bli komplikationer i livmodern. Men när det gäller vagilan förlossning är jag bara helt blockerad för jag kan inte ens se mig själv klämma ut en så stor bebis (som de faktiskt är i jämförelse med hålet de kommer ut ur) Det känns bara så overkligt o jag är sååååå rädd för att spricka riktigt ordentligt o all smärta o problem som kommer efteråt.

Det är väl såna komplikationer som ni beskriver som gör mig orolig inför snitt. Man vet aldrig hur lång tid det tar att läka för egentligen är det inte bestämt i förväg att man kommer spricka helt o hållet både inuti o utanpå om man föder vaginalt.... Den ultimata lösningen skulle nog för mig vara (som jag känner just nu iaf) att försöka föda vaginalt men så fort de måste använda sugklocka eller märker att jag kommer spricka mycket att ta ut barnet med snitt då.

Usch, känner mig så nervös inför samtalet för jag är en sån där person som alltid är osäker på mig själv o riktigt velig. Så skrämmer jag upp mig själv alltid i förväg o tar reda på allt det värsta som kan hända.

Nä jag vet men vet en som födde för ca en månad sen o hennes barn hade inte alls sjunkit men hon hade fått värkar ändå o åkt in. Då stod de o tryckte på hennes mage samtidigt som de använde både sugklocka o tång. Då flög barnet bara ut helt plötsligt (helt oväntat) så hon sprack både inuti o utanpå (o även ändtarmen sprack) så mycket så hon förlorade massor med blod o det kommer ta minst ett år för allt att läka. Det var väl det som jag tänkte att jag inte vill vara med om.

Sen vet jag väl innerst inne att de flesta förlossningar går bra men jag ser alltid det värsta framför mig.

Är det bättre att gå på Aurora samtalen själv eller med sin partner??

Har läst att de tycker att det är bättre om man kommer tillsammans eftersom mannen ändå kommer närvara vid förlossningen o borde veta då exakt vad man har kommit fram till o pratat om. Men min man säger att det också kan vara bra om jag går själv för då kanske samtalet blir mer "fritt" än om han är med... vi pratar om allt så det är inte så att jag inte skulle våga säga vissa saker inför honom men undrar ändå om han har rätt.

Är det någon som har erfarenhet av det?

Jag har börjat prata med en psykolog förresten o har börjat tänka att det värsta inte behöver hända. Från början var jag helt låst o rädd för ALLT som har med förlossning o graviditet att göra men nu är det "bara" själv biten då barnet kommer ut som skrämmer mig så jag tycker ändå att jag har kommit en liten bit på vägen.

MiniHim: Tack! Det är faktiskt skönt att få höra lite såna historier också Jag tror att jag är så rädd eftersom jag inte har nån aning om vad jag har att vänta mig o hur det kommer att kännas o jag är en sån där person som måste planera allt i minsta detalj för att inte bli stressad. Kan inte ens åka in till stan utan att först titta på tidtabellen för t-banan o bussarna för att planera min resa (även om jag inte har nån tid att passa!), hahahaha!