Kan hålla med lite. Jag försörjde mig själv (tillsammans med min sambo), gick i skolan, hade två jobb och klarade mig bra trots svår kronisk sjukdom. Ändå var omgivningen extremt negativt inställd till att jag valde att behålla ett barn så tidigt (17 år).
Sen undrar jag: är det något negativt per definition att bo hemma när man får barn? Som tonåring har man ju inte hunnit hitta den livserfarenhet och det kontaktnät som man normalt hunnit bygga upp längre fram i livet, då är det väl suveränt att ha stöd och hjälp på nära håll?
Kristin: Jag tror det hör mycket till vår kultur också. I andra kulturer är ju generationsboende en självklarhet, medan vi lever mer "isolerade" i små familjeklickar i Sverige. På gott och ont.