• Anonym

    Pappa med förlossningsdepression

    Hej, nu är vår son snart 4 månader gammal och min sambo mår bara sämre och sämre.... det började redan då pojken växte i min mage, sambon fick ångest och var allmänt orolig, men då trodde vi det berodde på hans nya jobb, det var det han sa själv också. Men efter jul började det komma fram att det handlade om mig och att vi skulle ha barn och att det var fel tajming, att han nog inte var så säker på att han ville leva med mig, att ett familjeliv kanske inte är vad han vill, att det inte passar då hans egen familj bor över 60 mil bort.... bla bla, massa omständigheter som gör att han inte kan vara nöjd. Jag tänkte att när barnet väl kommer så kanske allt blir bättre, då kanske han inser att det är kul ändå, vad skulle jag tänka. Och visst var det bra några dagar, men sista dagarna av pappaledigheten var han så rastlös, sprang ut och hittade på annat istället för att njuta av och med oss. Och som sagt det har bara blivit värre. Vi klarar inte att ha trevligt tillsammans längre. Då andra är med går det hyfsar. Han ältar och klagar på allt, och allt är mitt fel. Han får sina klara stunder då han säger att allt inte är mitt fel, då han erkänner att han mår dåligt, men han är rädd för att ta tag i det ordentligt. Han går hos psykolog sen i höstas, men vad som händer där vet jag inte. Har kontaktat psykologen nu för att ge min bild av hur läget är. Jag är beredd att lämna honom om han inte tar tag i sig själv ordentligt nu. Han säger att allt inte är "hans fel", nej såklart, vi ska gå i familjeterapi också, men kanske att han måste må bra själv för att vi ska kunna bygga på det gemensamma. Någon som har eller har haft det på liknande sätt? Vore trevligt att få kontakt med andra i liknande situation för stöd.

  • Svar på tråden Pappa med förlossningsdepression
  • Anonym (TS)

    Hallå, finns det ingen där ute som har liknande bekymmer??

  • Anonym (Ledsen)

    Hej.
    Jobbigt de där. Själv är jag ensamstående till en son på 4 månader. Hans pappa lämnade oss i graviditeten. Han kommer och går, han ville ha barn från början men sen "ångrade" han sej när halva graviditeten hade gått och lämnade oss då. Han svek oss gång på gång och kom inte ens till förlossningen som han lovade samma dag som vi va där.
    Han har erkänt att han va fruktansvärt rädd och att han är fortfarande. Han vill ha familjelivet men samtidigt kunna leva kvar i de livet med fester och allt roande. Men man kan inte både ha kakan och äta den.

    Jag tror att han bör må bra själv först innan han kan få ett förhållande med barn att fungera. De är krävande och mår man själv inte bra så tär de på hela familjen.
    Jag vet de för jag mår själv inte bra och får de inte att fungera. Del pga att jag mår dåligt och dels på att pappan vill roa sej isf att vara med oss.

    De är en knepig och jobbig situation. Man får försöka prata så gott de går men känner man att man skulle ha de bättre och må bättre utan problemen och själv så ska man absolut inte vara kvar i förhållandet. Man klarar sej bra som ensamstående och ibland är de enda lösningen för att kunna må bra igen. Ta en paus från varandra så hanske han inser vad han hade och saknar er och kan då kanske ta tag i problemen på allvar.
    De är värt ett försök.

  • Molba

    Hej TS! Hur har det gått för er? Befinner mig i en liknande situation just nu med min man som har generaliserad ångest och blir triggad av vår två veckor gamla dotter som är krävande. Det är svårt och ensamt och jag behöver hålla ut fastän min ork också är bristande och jag också mår dåligt. Jag är väldigt orolig över hur situationen ska utvecklas. 

Svar på tråden Pappa med förlossningsdepression