Så var vi bara fem kvar i tävlingen. Jag vaknar denna morgon efter att ha sovit jättedåligt. Det känns som om det bara vore en dröm att Micke har varit här på gården och hälsat på mig. Jag går omkring resten av dagen och nästan låtsas som om jag är någon helt annan, som ett sätt för mig att orka härda ut den här sista tiden. Det slutar ändå med att jag blir mig själv, för allt kommer i kapp en. Det gör det alltid tillslut tänker jag och ger upp att försöka vara någon som jag inte är. Just nu är jag bara ledsen och det är ingen idé att försöka spela något annat.
Jag ältar mina tankar och de verkar nu bara irra runt i huvudet på mig. Jag längtar hem men vill ändå stanna. Har jag klarat mig så här långt måste jag löpa linan ut. Mina tankar irrar också omkring i mitt huvud för idag är det dags för mig att göra ett stort val. Jag ska, som Storbonde denna sista vecka välja en förste-kämpe till Tinget. Den som nu kommer att bli vald så här sent i tävlingen kommer inte att bli glad på mig. Det vet jag.
Vem ska jag ge dödsdomen till, tänker jag? Den sista veckan på Farmen börjar lida mot sitt slut och jag våndas över beslutet. Personen kanske kommer att känna det som om hon eller han faller på mållinjen, så går mina tankar nu. Det ligger inte i min natur att behöva göra någon ledsen men nu är jag alltså tvungen till det, dessutom är jag god vän med dem allihop som är kvar på Farmen. Vi har sakta men säkert blivit färre och färre deltagare här. Nu består vår lilla familj endast av fem personer. Eftersom vi har kommit varandra väldigt nära är detta det svåraste valet jag någonsin har behövt göra här i tävlingen.
Nu skulle jag egentligen ha fått ny energi ifrån att min Micke varit här men det har blivit helt tvärtom. Min hemlängtan har vuxit sig jättestor och jag tycker mest det är jobbigt med både alla mina trötta medtävlande kumpaner som inte vill jobba och att jag nu måste göra någon jag faktiskt gillar så besviken.
Kram n
